Vintervitt, skolstart och exjobbsfirande

Igår var ytterligare en sån där osannolikt vit dag här ute i förorten, medan stan var ett enda ångestladdat och snömoddsslipprigt varning-för-snöras-spektakel. Ibland är det väldigt tacksamt att bo här ute. Varenda liten kvist och varenda litet barr på träden omsorgsfullt inbakade i mjukaste vitt. Marken täckt i vitt och tjock, vit dimma till råga på allt, för att ytterligare förstärka overklighetskänslan. Jag skulle nästan inte blivit förvånad om en vit enhörning hade travat förbi.

Idag är dimman faktiskt borta och vi ser längre än till de närmaste träden ut genom fönstret. Och de ser gröna ut… nåja, det var vackert medan det varade. Jag gick upp tidigt idag för att försöka hinna plugga dagens glosor.

”Introduktion” till Japanska B innebar nämligen fullvärdig lektion 14-16, vilket jag egentligen inte alls hade tid med. Dessutom fick vi veta att vi har glosförhör idag. Suck.

Den största fördelen med att börja skolan är att jag äntligen får bli registrerad så att CSN går med på att ge mig pengar. Fast vi registrerar oss idag, inte igår på introduktionen som man kanske hade kunnat tro. Registreringen går alltså till på så vis att vi visar upp vårt kårkvitto för läraren som prickar av oss på en lista. Hi-tech.

Det jag skyndade mig för igår var att fira att Jonas börjat exjobba! Jag lagade samma mumsiga lasagne med getost, ruccola och svamp som vi gjorde i Uppsala förra helgen. Vi drack vin till och avslutade med en lyxig Carte d’Or-glass, det var länge sedan! Ska det firas ska det firas! Jonas fick en present också – en kaffepress eftersom perkolatorn är såpass besvärlig att han dricker mycket pulverkaffe, som ju inte är någon höjdare. Kaffepress är ungefär lika enkelt och enligt uppgift godare.

Sen skyndade vi in till stan och gick och såg nya Narnia! Kul att se den och observera alla skillnader mot BBC-versionen, som jag ju sett nyligen. Den roligaste skillnaden var nästan häxan: 1988 tyckte man att mycket smink var det bästa för att få henne otäck. 2005 kör man i stället på den osminkade looken för bästa effekt. Är det det som är mest skrämmande idag alltså? Kan jag av det dra slutsatsen att jag ser ut som en häxa? :)

Nu är det hög tid att stressplugga glosor. Ujujuj. Sen skola, fika med Karin och jobba.

Into the Mirror

Koreansk skräckfilm med originaltiteln Geoul sokeuro.

För ett år sedan brann det stora varuhuset ner och flera människor omkom. I samband med förberedelserna för återinvigningen sker en rad mystiska dödsfall som ser ut som självmord… eller rentav som att spegelbilden begick morden.

Filmen är rörig och storyn håller kanske inte riktigt hela vägen men spegeltemat är i alla fall en riktigt snygg röd tråd genom filmen, både visuellt och i handlingen.

FilminfoIMDB: Into the Mirror
Regissör: Seong-ho Kim
År: 2003
Omdöme (1-5): 3

Dumplings

En forna tv-stjärna försöker återvinna sin makes åtrå genom att uppsöka en kvinna som lagar alldeles speciella dumplings, med en alldeles speciell föryngrande ingrediens…

Enormt osmakligt. Vi satt och skruvade på oss besvärat vid ett flertal tillfällen… ”Skräck” är kanske att ta i, det är snarare en lågmäld skildring av vidriga människor som äter vidriga saker… Dåliga människor!

Sevärd för att den faktiskt lyckas med att äckla. Bildspråket är också intressant med sina förstärkta färger.

FilminfoIMDB: Dumplings
Regissör: Fruit Chan
År: 2004
Omdöme (1-5): 4

Festen blev lyckad!

Helgen blev faktiskt osannolikt lyckad! Tomas och Karolina kom ju hit redan på torsdagkvällen och gick sedan på stan på fredagen medan Jonas exjobbade och jag stökade hemma och shoppade lite. Köpte kurslitteratur och fyllde mitt bonushäfte på Akademibokhandeln, vilket innebär att jag har 100 kr rabatt vid nästa köp. Ska gå dit någon dag och införskaffa lite nya böcker att läsa! Hittade även lite underkläder på KappAhl, otroligt nog till och med en bh som jag kunde ha – det hör till ovanligheterna. Den verkar bra, men skaver dessvärre mot nåt sorts födelsemärke jag har på ryggen. Undrar hur besvärligt det är att ta bort födelsemärken…

På fredagkvällen anlände Fruktis, men innan det testade vi spelet Jonas fick i julklapp av mig – Freeloader från Cheapass Games. Det var faktiskt riktigt kul, vill spela det igen snart!

På lördagen åt vi paj till middag och då hade Maria anslutit sig till gänget också. Resten av gästerna droppade in senare och vi blev totalt 12 pers, både gamla och nya bekantskaper. Jättebra gäng faktiskt, det kändes som att alla pratade med alla och hade det trevligt. Hoppas det i alla fall, jag hade jättekul. Tyvärr kände jag som man oftast gör efter en fest – att den tog slut innan jag hunnit prata med alla ordentligt!

Nu har vi precis tagit hand om åtminstone de flesta av jordnötterna och popcornbitarna på golvet… dammsugit, moppat och städat så det ser hyfsat ut. Om Jonas rycker upp sig och diskar snart kanske det blir en film ikväll… och imorgon börjar skolan!

Det där om könskvotering

Nu har jag lite tid över och tänkte hålla mitt löfte att skriva mer om mina tankar kring könskvotering. När det gått så lång tid känns det nästan som att jag borde ha hunnit komma fram till något vettigt, men så är inte fallet… jag har helt enkelt inte haft tid. Jag är heller inte den sortens människa som gärna ger sig in i politiska diskussioner, vilket det här väl kan sägas vara. Dessutom är jag ju faktiskt helt oinsatt i ämnet och jag vet heller inte exakt hur Lars Einar Engström menar att kvoteringen ska gå till. Kommer man t.ex. själv att veta att man blivit inkvoterad? Kommer ens arbetskamrater veta det?

Min spontana reaktion är hur som helst precis den Julia skriver om: klart man inte vill bli inkvoterad någonstans, hellre vald. Vilken respekt kan man förvänta sig få som inkvoterad?

Å andra sidan skriver Lina: Det är ju redan så att män kvoteras in ganska ofta, även om det inte är uttalad kvotering så väljs de eftersom de är just män, och kvinnor väljs bort på samma sätt. Kvotering till kvinnors fördel är väl bara ett sätt att motverka denna ”dolda kvotering”?

I ett vidare perspektiv kan det säkert vara bra med kvotering om man nu tror på att det löser problemen på sikt. Och problemen är alltså att kvinnor motarbetas och väljs bort i rekryteringsprocessen på grund av att de är kvinnor. Huruvida det faktiskt hjälper är ju svårt för mig att säga, eftersom jag inte har några exempel att lära av, men det känns spontant ändå som att man får ”offra” de första som inkvoteras. För, som sagt, Engström konstaterar själv i sin bok att ”ärvd makt följs ofta av förakt. Det man inte gjort sig förtjänt av ska man egentligen inte ha.” Och det är väl lite samma sak? Hur ska man känna självförtroende i sin yrkesroll när människor i omgivningen föraktar en för att man i deras ögon inte hör hemma där? Jag hör ofta att kvinnor måste kämpa hårdare än män för att bevisa att de duger, måste man inte kämpa ännu hårdare som inkvoterad kvinna?

Googlande i ämnet leder mig bland annat till ett blogginlägg hos Linda Skugge, som sätter fingret på ett orosmoln beträffande kvoteringen: kan det bli så att man måste anställa någon som inte är helt lämplig, bara för att man måste ta en kvinna?

På min utbildning, civilingenjör IT, är andelen kvinnliga studenter låg. Ännu lägre på hela sektionen, som även innefattar datateknikinriktningen. Jag har själv varit med i sektionens festeri under ett år då 5 av 15 var tjejer. Det var ovanligt hög andel kvinnliga medlemmar. När vi intervjuade kandidater till året efter var endast tre av 15-20 sökande tjejer. Vi tog in två av dem, för dessa två tyckte vi var lämpliga. Om det inte finns lämpliga kvinnliga kandidater måste det ju få bli fler män som kommer in, eller hur? Man kan väl inte behöva tillsätta alla kvinnor som råkar finnas till hands, bara för att det ska vara så?

Vart jag försöker komma är att om fördelningen är ojämn på utbildningarna så är den säkert det i arbetslivet också. Engström vill ”införa en policy som slår fast att det ska vara lika många kvinnor som män på chefsposter” (se artikel). Ska detta gälla överallt, även där det inte finns lämpliga kvinnor? Givetvis vore det ju fint om alla miljöer var jämnt könsfördelade, men så är det ju faktiskt inte.

För mig finns det många tveksamheter kring detta. Jag får kämpa lite för att inte glida in på ett sidospår nu och prata mer allmänt om taskig kvinnosyn, för det är ju trots allt det som allt bottnar i. Men nu var det bara kvotering jag skulle skriva om den här gången och så här ser mina funderingar ut just nu.

Fullt upp!

Ojojoj! Idag har jag diskat, vikt tvätt, dammsugit, plockat undan saker, ätit mat, jobbat, handlat… och ja, inte mycket mer. Fullt upp. Nu är Tomas och Karolina här och därmed har de första partygästerna anlänt. Partaj på lördag alltså!

…vilket innebär att jag får skjuta ytterligare några dagar på allt jag ska göra, allt jag ska skriva här och alla jag ska skriva till…

Nu sova! God natt!

Koka makaroner

En ganska mysig liten (128 sidor) bok om föräldraskap. Johan Nilsson skriver om sitt första år med sonen Elon och sin strävan att vara en jämställd förälder och känna sitt barn lika mycket som mamman gör. Här avhandlas allt från könsroller via blöjbyte till amningsproblem på ett lättsamt och trevligt sätt.

Nilsson nämner precis det som Lars Einar Engström skriver, att det är lätt att könsrollerna i ett förhållande ändras när barnen kommer. Är det så att kvinnan har lägre lön kan det visa sig omöjligt att låta mannen vara barnledig och avstå från en del av sin lön. Och sen går det bara utför – mannen jobbar mer och mer och kvinnan blir huvudansvarig för hemmet. Nilsson själv är allt annat än en karriärmänniska och det är skönt att läsa. Det finns hopp! :)

Mysig bok! Jag kan dock inte låta bli att störa mig på att Johan skriver att han drömmer om söta flickor på stan… jag får väl utgå från att hans Lena inte är lika extrem som jag, men jag skulle verkligen inte gilla att min pojkvän skrev något sånt. Det var lite synd att behöva lägga ifrån sig boken irriterad, men utöver det var boken ett mycket välkommet sällskap på spårvagnen.

BokinfoTitel: Koka makaroner
Författare: Nilsson, Johan

Dare mo shiranai

Japansk film med engelska titeln Nobody knows.

Filmen är ganska mysigt lågmäld mitt i all sin otäckhet. Den är baserad på en verklig händelse, men historien har ändrats mycket. En kvinna smugglar in sina fyra barn i den nya lägenheten – till värdarna säger hon att hon bara har en tolvårig son. Barnen måste hålla sig inne hela dagarna och får inte gå i skolan. Mamman är borta mycket och försvinner allt längre perioder, utan att barnen har en aning om när hon kommer tillbaka och om pengarna kommer att räcka. Till slut verkar det som att hon inte kommer tillbaka alls…

Otäck film, otäck mamma. Fast mysigt lågmäld. Ändå är det något som fattas, jag blir inte störtförtjust. Fast den kan mycket väl vara en sån där som växer med tiden – det händer att jag först är ganska neutralt inställd men sedan inser att filmen lever kvar i mitt medvetande och ger en ganska speciell känsla. Kanske är det en sån.

FilminfoIMDB: Dare mo shiranai
Regissör: Hirokazu Koreeda
År: 2004
Omdöme (1-5): 3

En riktig våldtäktsman

Efter Flickan och skulden väljer Wennstam att lägga fokus där det hör hemma: på gärningsmannen. Det är inte kvinnorna som ska ändra på sig och begränsa sina liv, det är vissa män som ska sluta våldta!

När man accepterar att kvinnor råkar illa ut om de klär sig utmanande, går hem ensamma sent på natten, dricker alkohol eller tar med sig okända män hem – då säger man samtidigt att alla män är potentiella våldtäktsmän. Attityderna kring våldtäkt är oerhört fel, både mot kvinnorna och mot männen. Männen framställs ofta i de här sammanhangen som intelligensbefriade djur som inte längre kan ansvara för sina handlingar när de blivit sexuellt upphetsade. Mannen tänker med kuken, hur många gånger har man inte hört sådant? Men så är det givetvis inte. Man får stå till svars för brott man begått om man varit onykter eller oaktsam, varför ska det vara en förmildrande omständighet att vara kåt? Jag tror att de flesta män känner sig skymfade av såna här inställningar – det är väl klart att de är intelligenta varelser som kan stå för sina handlingar!

En särskilt intressant del i boken handlar om medias framställning av våldtäkt och det som folket lär sig är den typiska våldtäkten. Sanningen är förstås att media väljer ut ett fåtal fall att rapportera och att dessa fall inte alls återspeglar verkligheten. Enligt media är den ”typiske våldtäktsmannen” ofta en otäck, psykiskt sjuk person som gärna ser lite äcklig ut och ligger och lurpassar på kvinnor i buskar. Antingen det eller så är han invandrare med taskig kvinnosyn och betraktar alla svenska, slampiga kvinnor som lovligt byte. Du kanske rentav har gått på det själv?

Statistiken över fällda våldtäktsmän pekar faktiskt också på ganska många gärningsmän med utländsk härkomst – de utgör 40%. Men Wennstam visar på fall där man helt enkelt vägrar tro att de fina, svenska, högutbildade, schyssta killarna är våldtäktsmän. I dessa fall tror man sällan på offret! Andelen våldtäkter faktiskt begångna av väl ansedda svenskar lär vara betydligt mer än 60%.

Men det är givetvis det som är sanningen: det finns ingen typisk våldtäktsman! I alla fall inte på något sätt som märks utåt. Det anmäls våldtäkter begångna av rågblonda, svenska snyggingar med hippa IT-jobb. Men såvida inte tjejen är ännu mer välutbildad, rik, otroligt skötsam och beter sig precis som offret ”ska” göra enligt mallen, så får hon otroligt svårt att bli trodd. Att fördomar kan finnas i samhället är inte svårt att förstå, men det är oacceptabelt att de förekommer ända in i rättssalen!

Wennstam beskriver många osmakliga gruppvåldtäkter, som ofta har skrämmande likheter med porren. Självklart är det inte porrens fel att somliga våldtar, men lika självklart är att den faktiskt påverkar många ungas syn på sex. Hur många inser att porr skiljer sig väldigt mycket från verkligheten, att det är skådespel och fejk man ser? Jag mådde riktigt illa när Wennstam citerade en kille angående förberedelserna inför inspelningen av scen där tjejen ska ha en kille ”där bak” och en ”där fram”: ”’Hon fick en bedövningsspruta, helt enkelt’, berättade den före detta porrfilmsaktören utan vidare åthävor. ”Du vet en sådan där lokalbedövning som man får hos tandläkaren när man ska göra en rotfyllning eller dra ut en tand. Det var inget konstigt egentligen, de brukar ju alltid spricka lite grann när man gör en dubbelmacka.” Kan man kalla en industri som har den inställningen till kvinnors kroppar annat än vidrig?

Boken innehåller en rad intervjuer med unga, dömda våldtäktsmän i olika stadier av förnekelseprocessen. Det är otäckt att läsa vad de gjort och hur somliga av dem förhåller sig till sina brott. Förmildrande omständigheter, skuldbeläggning av offret. Någon har också tagit in att han gjort någonting hemskt och för honom är det för jobbigt att prata om det.

Alla borde läsa Wennstams böcker och lära sig av dem, för människors attityder och fördomar har stor betydelse för utvecklingen kring sexualbrott. Det är inte rätt mot varken kvinnor eller män så som det ser ut nu!

BokinfoTitel: En riktig våldtäktsman
Författare: Wennstam, Katarina

Flickan och skulden

Den första av Wennstams två böcker om samhällets syn på våldtäkt.

Kan en hora våldtas? Givetvis, men otroligt nog är det inte självklart för alla. Rannsaka dig själv och fundera över din egen inställning till våldtäkt: finns det fall då tjejen faktiskt litegrann får skylla sig själv? Får man gå genom mörka parker ensam på natten, får man klä sig utmanande och flirta med okända män, får man plocka med sig nya bekantskaper från krogen, får man sätta sig i en bil med flera okända män? Boken ger många exempel på fall där människor stämplar våldtagna kvinnor som horor, eller åtminstone alldeles för lösaktiga för sitt eget bästa. I rätten är det offret som förhörs om sina sexuella erfarenheter och om vilka kläder hon hade på sig. Skulden förskjuts på ett oroväckande sätt från gärningsmannen till offret. För gärningsmannens dåd är det förbluffande lätt att hitta förmildrande omständigheter – var han full eller kåt tycks han fråntas allt ansvar för sin gärning. Dessutom är många av dem ju ”så fina killar”, så det är klart att det inte kan ha varit ”en riktig våldtäkt”!

Sexualbrottslagen har ändrats sedan Wennstam skrev den här boken, men när hon gjorde det var det inte våldtäkt att ha sex med någon som befann sig i ett hjälplöst tillstånd, t.ex. genom att vara väldigt onykter. Det klassades som det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande. Wennstam ger upprörande exempel där förövare gått fria eftersom brott inte kunnat styrkas, då flickan varken var redlös nog för att brottet skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande men inte heller gjort motstånd nog för att det skulle vara fråga om våldtäkt i lagens mening. Hur tusan kan det bli så?

Wennstam bjuder på upprörande läsning och en rad otäcka exempel från våldtäktsfall. En smula vinklat blir det såklart, men vem kan förhålla sig neutral till ett sånt här ämne? Wennstam gör i alla fall ett bra jobb med att vara saklig och citera källor. Kanske saknar jag något bemötande av argument från ”den andra sidan”. Är det inte så att det är svårt med våldtäktsfall just för att det faktiskt är normalt beteende för kvinnor och män att ha sex med varandra och man inte kan utgå från att det är våldtäkt bara för att ena parten säger det? Å andra sidan kan man hävda att det är normalt att ge saker till varandra också, vilket någon skulle kunna försöka få att framstå som stöld. Wennstam skriver faktiskt mycket om hur det blir när ord står mot ord och hon intervjuar en advokat som säger att de ytterst få fall där offret ljuger aldrig håller för rätten. En annan grej är det här med offrets berusning – visst är det väl ganska naturligt att offrets berusningsgrad och hur mycket hon minns påverkar hur pass mycket vikt man kan lägga vid hennes vittnesmål? Men det ska givetvis inte vara en förmildrande omständighet att offret inte förmår göra motstånd.

En riktig våldtäktsman fokuserar mer på gärningsmannen och är mycket intressant läsning.

BokinfoTitel: Flickan och skulden
Författare: Wennstam, Katarina