Ön Storkvippa – alster från tredje klass

Den här lilla berättelsen kändes nästan sorgligt att hitta. Jag trivdes inget vidare efter flytten från Stockholm till Nyköping och det är lätt att tänka att den egentligen handlade om mig, att jag ville flytta tillbaka och att det var omöjligt.

Ön Storkvippa - alster från tredje klass

En gång för länge sen bodde jag och min familj på Storkvippa. Vi flyttade en dag, jag vet inte varför. Jag ska rymma till Storkvippa med min bror Janne och min syrra Ebba. Själv heter jag Eddie. Jag Janne och Ebba packar just nu. Filtar sovsäck, karta kompass pengar ficklampa, mat badkläder handduk simglasögon m.m. Oj, jag hör steg kvickt in med packningen i garderoben. Mamma och pappa vet inte att vi ska rymma. Det ska de inte heller få veta. Nu kommer pappa in. Eddie, ni har varit så hemlighetsfulla på sista tiden. Och vad är det ni gömmer i garderoben? Ingenting svarade jag. Då öppnade pappa garderobsdörren och så fick han veta allt. Inget mer med den rymmningen.

SLUT

Gamla skolböcker: Handskrivning

Jag fick som sagt traggla SÖ-stilen i skolan. Här är lite bildbevis. Men vi börjar från början när vi övade bokstäver på lågstadiet:

S-bok åk 2

Och lite mer avancerat:

S-bok åk 2

I mellanstadiet börjades det. Åh, vad jag inte tyckte om att skriva så här:

Handskrivning - mellanstadiet

Handskrivning - mellanstadiet

Och här är en särskild handkrivningsbok från trean:

Handskrivning

Handskrivning

Uppenbarligen hade jag inte riktigt fått till det där med lutningen ännu…

Fam Gurka – alster från tredje klass

Ännu ett fynd från Nostalgikartongen.

Fam Gurka - alster från tredje klass

Det var en gång en gurka som hette Gus Gurka. Gus kallades för Gusse. Gusse bodde i en grönsaksskål med sin fru Gurklis. Gurklis hade en hatt som hon älskade över nästan allt i världen. Gusse och Gurklis hade fem små barn. De hette Gukke Gurk Gurke Gussigurk PerGurka. PerGurka hette inte bara Per utan PerGurka Gurka om man sa efternamnet också. Förstår ni?

Familjen Gurka var en familj som älskade äventyr och spännande resor. En dag åkte familjen ut på landet. På landet fanns det en sjö som hette Plasksjön. Familjen satte sig vid sjön och åt sin matsäck som de tog med sig. Alla utom Gurke kunde simma. Gussigurk kunde simma 300 meter. Gurke skulle gå ner till stranden och tvätta händerna. Då trillade han i.

Hjälp! skrek Gurke, jag drunknar. Men ingen hörde honom. Familjen letade och letade. Gurklis var alldeles ifrån sig. Sen fick de iallafall åka hem. Gurke hade blivit uppspolad på en annan strand. Gurke var en aning omtöcknad. Han visste inte var han var någon stans. Plötsligt kom en polisbil körande. Han sa till poliserna att köra honom hem. Ja, sa poliserna, var bor du? Gurkgränd 38 svarade Gurke. Det ska bli sa poliserna.

Inom en kvart såg de huset på Gurkgränd 38. Inuti huset hördes snyftningar. Min kära lilla Gurke, snyftade Mamma. PLING PLONG poliserna plingade på, dörren öppnades. Gurklis öppnade tårögd. GURKE ropade hon. Mamma, ropade Gurke. Sen den dagen kom ingen i familjen bort mer. I alla fall vad jag vet. Men om någon gör det så är det en Helt annan historia.

Myran Mårten – alster från tredje klass

Det roligaste med att gå igenom nostalgikartonger måste vara att hitta sånt jag skrev när jag var liten. Jag gillade verkligen att hitta på sagovärldar och figurer, och jag hade en tydlig förkärlek för att noga gå igenom vad alla hette (jag tycker fortfarande att det är roligt med namn!). Jag har skrivit av några berättelser och här är den första av dem. Jag har försökt bevara skrivfel och märkligheter, så att det ska bli så nära originalet som möjligt.

Myran Mårten - alster från tredje klass

Myran Mårten bodde i myrdalen. Myrdalen är en dal som ligger under den mänskliga världen.

Mårten bodde på Rotv. 5 tillsammans med sin fru Monamyr. Så här såg de ut när de gifte sig.

Myran Mårten - alster från tredje klass

Här är deras hus. Deras enda djur. (KVITT KVITTERI KVITT) Fågeln heter Kvitt. På andra sidan ser du deras barn.

Barnen
Myrulf 6 år
Myran 3 år

Plötsligt hörs ett ljud. Det är drottningen som ropar i högtalaren. Lystring lystring ägg har kläckts. Alla som vill ha nya ungar kommer hit till utdelningen. Vi vill väl ha ett barn till Mårten? frågade Monamyr. Javisst sa Mårten. Ja men kom då sa Monamyr. Myrulf, skrek Mårten vakta lillan ett tag nu.

Vid utdelningen.

Myran Mårten - alster från tredje klass

Vem vill ha?
Guglglguglg gurgelguck

Vi, skrek farm Myrrot, Enroth och några till. Barn nr 1 får familjen Myrrot. Mårten och Monamyr fick 2 små nya ungar. De fick heta Gurgel och Guggie.

Nu ordnas fest hos familjen. Myrulf och Myran är överlyckliga över att ha fått en bror och en syster.

STOP

Nu får de promenera över till nästa bok. (forts i nästa bok)

(forts från föreg bok)

Ballonger hängs opp, serpentiner blås ut och maten fixas. Tänk snart blir det fest. På natten blir det svårt att sova. Gästerna får komma och gå när de vill under dagen. På nästa sida ser du Menyn och programmet.

Meny

Frukost
Fil Flingor Majs

Dryck Jouice Mjölk Saft

Lunch
Revbensspjäll Sås Köttbullar Jansonsfrestelse

Middag
Rester

Dryck
Valfri

Kvällsmat
Majspudding

Program

Kl halv 8 Frukost
kl 8 Myransmagasin på tv.
kl 9 Teater Gisjobanken
kl halv 10 Dans (Disco)
kl 11 Utbildningsradions Klara och Nisse på TV.
kl 12 Promenad i parken
Kl halvett Lunch
Kl 2 Lekar
Kl 4 tävlingar
Kl 5 Middag
Kl halv sex Myratrean på tv
Kl Kvart över sex Björnes magasin
Kl 7 Fiskdamm
Kl Kvartöver sju Utställning av skor
Kl 9 kvällsmat

Ingen kom till frukosten men till Myransmagasin kom många familjer. Klockan 9 spelade Monamyr Mårten Myrulf Myran Guggie och Gurgel teater. Sen blev det disco. Nisse och Klara var populärt. Promenaden var också uppskattad. Lunchen var god. Lekarna var trista. Tävlingarna var kul att ha. Middagen var god. Tv stunden godkänd. Fiskdammen läcker. Skorna var fina. Sen åts kvällsmaten upp. Bra! var åsikten. SLUT på festen.

Ingen slemmig torsk i den här inte

Maj gadd, vilken skillnad! Vi har ny brödrost och nu behöver man inte stå och ploppa upp skivorna stup i kvarten för att vända dem på alla ledder. Det var man tvungen till i den gamla. Vända på höjden för att hela mackan skulle bli rostad och vända på bredden för att inte ena sidan skulle bli svart och den andra mesig.

Vår nya brödrost rostar jättefint och jämnt! Det är en Electrolux EAT5210 och jag har faktiskt fått den i utbyte mot en skrivinsats. I egenskap av Barnboksprat-skribent blev jag för en tid sedan inbjuden att skriva en av delarna i Boken om Beam, vilket jag alltså gjorde. Som tack fick jag ett presentkort hos Electrolux Home samt illustrationen som gjordes till min text i stort format. Roligt! (Och jag har fortfarande kvar halva värdet av presentkortet!)

Nu måste jag nog gå och rosta en macka till…

(Inläggstiteln syftar naturligtvis på denna fina sång.)

Gnäll

Känner att jag måste gnälla mindre och skriva mer.

Men huuur (och nu gnäller jag igen) ska jag hitta tiden?

Skrivarkurs och pepp!

Idag har jag varit på skrivarkurs ledd av inga mindre än Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck. Åååh, peppen! Och åååh, mersmaken på att träffa andra skrivmänniskor och prata skrivande! Och lite mera ååh! Åååh!

Men nu sitter jag här och har ångest ändå. Vill skriva, men hur ta mig tid? Vill skriva, men vad? Rimligtvis borde jag ju ta itu med något av mina befintliga utkast. Jag har ju flera, men det är främst två jag väljer mellan. Jag har öppnat båda dokumenten och bläddrat lite. Båda är tänkta för mellanstadieåldern. Det första, som vi kan kalla Ella handlar om Ella vars bästa kompis Cecilia flyttar vilket leder till att Ella förlorar sin självklara plats i tillvaron. Det andra, som vi kan kalla Paloma är lite mer spektakulärt: Paloma och hennes lillebror Niño vaknar en morgon och upptäcker att resten av staden sover. Som i går inte att väcka. Det är dags att gå till skola och dagis, men ute är gatorna öde. Och så måste de rädda världen, typ.

Ytterligare ett alternativ är ju att skriva något nytt. Jag går till exempel runt och är sugen på att skriva någonting som utspelar sig bland IT-konsulter, dvs i min arbetsmiljö. Något vuxet och seriöst, fast lättsamt. Det största problemet med det är väl att jag mest har lite lösryckta idéer och karaktärsfragment och alls ingen plott. Och det känns ju vettigare att försöka avsluta det jag påbörjat någon gång i stället för att hoppa in i något nytt så fort det blir tungt. Men jag kan ju låta den här idén ligga och gro lite också.

Men nu alltså. Ella eller Paloma? Båda är i stadiet första utkast som behöver Något för att Bli Något, om ni förstår. Ella har jag inte rört på länge, Paloma har jag pillat i förhållandevis nyligen ändå och tankebollat mer på sistone.

När jag öppnade Ella nu hade jag fått tillräckligt stor distans för att bättre förstå varför den känns som ett långt synopsis och inte som en bok. Texten är verkligen inte alls färdigutvecklad. Jag har fått fram en tidslinje och ett antal bra scener och jag tror att jag skulle kunna sy ihop dem till en vettig historia om jag helt enkelt börjar skriva om alltihop från början och ser utkastet som det förvuxna synopsis det är. Kanske.

Paloma känns betydligt bättre skriven, men det behövs en hel del jobb med både karaktärer och konflikter. Och det är ju fullt möjligt att den känns bättre skriven för att jag inte fått distans till den ännu, men det skulle ju också kunna vara så att jag utvecklats, eftersom jag skrev den efter Ella. Kan ju hoppas på det i alla fall.

Ella är mer karaktärsdriven och Paloma mer plottdriven. Just nu känner jag mig sugen på att försöka skriva karaktärsdrivet. Tror jag. Kanske. Åh, obeslutsamhet, låt mig vara! Samtidigt är Paloma lite mer spektakulär och det känns som att det är mindre jobb kvar där.

Hmm.

Ella? Paloma? Ella? Paloma? Ella? Paloma?

Gnyyyyy!

Skriv på! En handbok i skrivandets konst

Jag gillade verkligen Stephen Kings bok om skrivande, On Writing (Att skriva). Nu har jag läst en till författares syn på saken, dock utan att någonsin ha läst en roman som hon skrivit. Men det verkade ändå intressant, och det var det. Intressant och mycket annorlunda jämfört med Stephen Kings väldigt fria och kreativitetsbetonade skrivprocess. Här pratas det hantverk och processen är grundlig. Det bjuds på väldigt många bra konkreta tips och intressanta (nåja, i varierande grad…) textexempel från kända (nåja, i varierande grad…) romaner. Lite lustigt är det måhända att exemplen från Georges egna romaner är de jag finner tråkigast att läsa, kanske för att de är så många och långa. Däremot blev jag grymt sugen på att läsa Ciderhusreglerna efter att ha läst utdraget som figurerar i den här boken.

Många väldigt bra tips, som sagt, men knappast särskilt mycket uppmuntran. Elizabeth George säger att det är omöjligt att skriva en roman samtidigt som man arbetar som lärare. Och det är det helt säkert, om man vill följa hennes rigorösa förberedelseplan. Elizabeth George bor i USA, men skriver alltid om England. Hon åker många vändor till England enkom för att upptäcka sina miljöer. Inget får lämnas åt slumpen, hon vill kunna beskriva exakt var vägar går, hur man tar sig mellan platser, hur byggnader ser ut, hur det luktar på platsen. Det är inspirerande och imponerande, helt klart, och visst är det fint med realistiska miljöbeskrivningar. Men lite matt blir man ju.

Hon skriver även långa förberedande texter om varje karaktär. Jag kommer aldrig att förbereda mig så noga som hon gör, men jag tyckte det var givande att läsa om hennes syn på karaktärer, konflikter, karaktärsutveckling, scener och annat som bygger upp en roman. Boken ger en bra genomgång av hantverket och jag blev faktiskt peppad under läsandets gång, trots de avskräckande delarna.

BokinfoTitel: Skriv på!
Författare: George, Elizabeth
Förlag: Månpocket
ISBN: 9172320125

Det där med att skriva… ska det vara så svårt?

Tangentbordet från vilket orden borde flöda...
Jag skriver inte för tillfället, det kan man faktiskt inte påstå. Jag tänker desto mer på det och jag har just börjat läsa Elizabeth Georges handbok i skrivandets konst, Skriv på!, en riktigt inspirerande bok om hantverket.

Hur svårt kan det vara egentligen? Ok, jag har knappt nån tid, men så är det ju bara. Man måste använda den som finns. Om jag verkligen gick in för det skulle jag kunna skaka loss en timme nästan varje dag. Spelar ingen roll att jag egentligen skulle vilja kunna ägna hela dagar eller ännu hellre hela helger åt skrivandet, för det är inte realistiskt. Det är väl inte bättre att strunta i det?

Det är så mycket smått som äter upp min tid. Men måste det vara så, egentligen?

Och att välja projekt… att jag har för många pågående projekt att välja mellan, är inte det bara ett lyxproblem egentligen? Jag vet ju att det inte spelar så stor roll vilket jag jobbar med, så länge jag bara fokuserar på ett och ror det i hamn. Ändå känns det så svårt. Vilken sorts texter vill jag skriva? Jag har tre kapitelböcker för barn, en bilderbok och en eller två vuxenböcker (eller kanske ”unga vuxna”) som någorlunda aktiva projekt (dvs påbörjade utan att vara helt och hållet övergivna). Vad är min grej? Försöker jag skriva barnböcker bara för att jag lurar mig själv att det är enklare, eller är det vad jag vill? Vore det inte häftigare att skriva vuxenböcker? Och hur gör man i så fall det utan att det känns banalt..?

Uppenbarligen vill jag ju skriva. Annars skulle jag ha glömt det vid det här laget och inte ständigt önska att jag skrev.