Radiohead i Globen

De sa väldigt tydligt att mobilkameror var välkomna, så jag antar att jag får dela med mig av det jag fångade med min?

På kvällen efter skolavslutningen och förskolans sommarfest var det alltså dags för mig och Jonas att gå på konserten med Radiohead i Globen – den första i Sverige på 14 år. Jonas fick biljetterna i julklapp, så han har ju väntat ett tag på att verkligen få presenten.

Vi lyssnade ju på Radiohead på 90-talet (och senare, men fortfarande låtarna från 90-talet) och de skivor jag känner bäst är OK Computer och Pablo Honey. Jag hade The Bends också, men har inte lyssnat jättemycket på den. Som förberedelse till konserten har jag lyssnat in mig skapligt på senaste skivan, A Moon Shaped Pool, men däremellan har de ju släppt en drös skivor som jag inte alls har koll på. Så det blev en del jag inte kände igen på konserten, men de fick också med det viktigaste av det jag önskade. Den enda jag egentligen saknade var Creep.

De inledde med Daydreaming från senaste skivan:

Daydreaming

Jag visste ju att jag kände igen den, men misstog den först för att vara någon äldre låt jag inte hade jättekoll på. Men den är ju från senaste skivan! Har alltså inte sååå bra koll på den skivan, men det här är ju en mysig låt. Och vilken ljusshow!

Vi satt riktigt bra, vi såg scenen lite från sidan och var ju en bit bort såklart, men det är man ju… och vi såg rätt ner till teknikerna och kunde se hur en ljustekniker styrde ljuset genom att röra reglagen i takt till musiken. Riktigt häftigt, jag har inte reflekterat över att det liksom är så… manuellt? Det var ju verkligen som att han var med och spelade, fast hans instrument var ljus.

Sen kom ett par låtar till från nya skivan som jag också bara kände igen vagt. Första gamla godingen var Airbag och då blev det ju Radiohead på riktigt, som det kändes! Med undantag för en underbar Lucky var jag rätt lost ett tag sedan medan de körde sin 2000-talsmusik.

Lucky
(på slutet ser man vår vy mot teknikerna)

Mot slutet klämde de in flera gamla godingar! Underbart! Och de var inte förvrängda till oigenkännlighet eller något, vilket jag verkligen uppskattar, men inte DNs recensent… (Däremot tyckte jag att de förvrängde Burn the witch från senaste skivan lite för mycket…)

Exit music (for a film)
(alltså, kan inte folk bara hålla käften och lyssna..?)

Karma police, allsång och applåder

Karma police var sist ut och det blev allsång, mycket vackert.

Alla låtarna:
1. Daydreaming – A Moon Shaped Pool, 2016
2. Desert island disk – A Moon Shaped Pool, 2016
3. Ful stop – A Moon Shaped Pool, 2016
4. Airbag – OK Computer, 1997
5. 15 step – In Rainbows, 2007
6. Myxomatosis – Hail To The Thief, 2003
7. Lucky – OK Computer, 1997
8. Pyramid song – Amnesiac, 2001
9. Everything in its right place – Kid A, 2000
10. Bloom – The King Of Limbs, 2011
11. I might be wrong – Amnesiac, 2001
12. Separator – The King Of Limbs, 2011
13. Weird fishes/Arpeggi – In Rainbows, 2007
14. Idioteque – Kid A, 2000
15. The numbers – A Moon Shaped Pool, 2016
16. Exit music – for a film – OK Computer, 1997
17. Bodysnatchers – In Rainbows, 2007

Extranummer:
18. You and whose army? – Amnesiac, 2001
19. The daily mail – singel, 2011
20. Burn the witch – A Moon Shaped Pool, 2016
21. Paranoid android – OK Computer, 1997
22. Street spirit (Fade out) – The Bends, 1995

Extra extranummer:
23. Fake plastic trees – The Bends, 1995
24. Karma police – OK Computer, 1997

Recensioner

När exempelvis Bob Dylan spelar gamla låtar live stöper han om dem radikalt, så att de absolut inte låter som på de gamla skivorna. Ett logiskt sätt att arbeta på för musiker som inte vill stagnera. Men när Radiohead spelar 90-talslåtarna ”Exit music (for a film)” eller ”Fake plastic trees” så troget originalversionerna som möjligt infinner sig en märklig känsla: det låter bra, men det låter inte ett dugg spännande. Som gammalt fan blir man glad av att få höra dem, men önskar samtidigt att bandet hade haft värdigheten att inte ge oss dem. På denna turné har de till och med spelat ”Creep”, men den slipper vi tack och lov på Globen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, DN (betyg 3 – av 5 antar jag, men det var inte alls tydligt)

Hah! Det här var den första recensionen jag läste och jag kände som att vi är från olika planeter, jag och Nicholas. Och att jag aldrig skulle kunna vara recensent om man ska tycka att det är dåligt av en artist att ”ge publiken det den vill ha”. Och han uttrycker sin tacksamhet över att slippa Creep! Alltså…

Men det dunkla ljuset slår snart ut i en lotusblomma av vacker laser och Thom Yorke släpper sin ödsliga röst lös i Globen. Bandmedlemmarna — i synnerhet den eviga långluggen och fantastiska gitarristen Jonny Greenwood – liksom attackerar sina instrument. Som var det räddningen från flygplanskraschen, den slutgiltiga undergången.
Det är omöjligt att inte imponeras av bredden i låtmaterialet. När bandets diskografi rullas ut så här framför fötterna på oss ser man också den förmodade anledningen till att Radiohead – till skillnad från, säg, Oasis – fortfarande existerar. Det är ett band som alltid velat framåt. När andra britpop-skepp sjönk sköt Radiohead ut sig med en framtidsraket. De har inte landat än.

Per Magnusson, Aftonbladet (betyg 4 – eh, det är ju otydligt här också vad skalan är)

Så pianon spelas i valstakt och blåa Stanley Donwood-färgexperiment projiceras över scenen, rytmerna viner iväg på dubbla trumset av Philip Selway och Clive Deamer medan Colin Greenwood får basen att dåna som om den felprogrammerats hos ljudteknikern för att skaka om publiken i Johanneshov, bandets hårdrockstendenser lyser igenom ordentligt emellanåt, Jonny Greenwood använder en fiolstråke för att skapa gitarreko, Ed O’Brien står sådär typiskt avslappnat med sin gitarr att det ser ut som att kompisarna bara repar lite framför tusentals personer, och Thom Yorke dansar sådär skakigt som bara han kan.

Özgür Kurtoglu, GAFFA (betyg 4 av 6 – wow, skalan framgick!)

Bilder
» Rockfoto, Elin Bryngelson

Relaterade inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *