Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni

SPOILER ALERT

Den här boken är skriven så att man har väldigt lite information från början och det häftigaste är nog att läsa den utan att veta mer. Men väldigt ofta när det skrivs om boken spoilas det vad det handlar om. Det är för att det är väldigt svårt att skriva något om den utan att avslöja det, så jag valde att spoila även här. Men om du inte redan vet från något annat håll kan du väl sluta läsa nu och börja läsa boken i stället. Den är bra!

Till Veganbokprat #4 föreslog jag att vi skulle läsa något av årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro och så röstade vi fram Never let me go. Vi träffades på Koloni Telefonplan där vi diskuterade boken under inmundigande av deras fantastiska och helt veganska julbord.

Boken utspelar sig i en alternativ version av 1980-90-talets England. Berättaren Kathy berättar i jag-form om sitt liv, och framför allt uppväxten på internatskolan Hailsham tillsammans med vännerna Ruth och Tommy, på ett sätt så att informationen portioneras ut lite i taget. I början säger hon liksom i förbifarten att hon är vårdare av donatorer, men det som inte är jättetydligt om man inte läst det utanför boken är att barnen på Hailsham inte är några vanliga barn. De är kloner som föds upp för organdonation. Just på Hailsham (det antyds att det finns många ställen med olika villkor) får barnen bra utbildning och de har personal som försöker visa för omvärlden att de är människor och inte bara objekt att skörda organ från. Men omvärlden vill inte så gärna lyssna, eftersom organdonationerna räddar så många liv på ”riktiga” människor.

Trots att hela klon-och-donation-grejen är något som mest finns med i bakgrunden ägnade vi nästan allt prat åt det. Det går såklart att dra paralleller till veganism och frågan vad som ger människor rätten att bestämma att vissa varelser är våra att utnyttja som vi vill.

Men det boken ägnar flest ord åt är egentligen relationerna. Ruth har en förmåga att skapa drama, då hon är både fantasifull och manipulativ. Hon är en häftig karaktär som jag liksom älskar att hata.

För ganska länge sedan nu såg jag och Jonas filmen som är baserad på boken. Eftersom jag har guldfiskminne när det gäller de flesta filmer kom jag inte ihåg särskilt mycket. Jag kom ju ihåg den stora grejen, att de var kloner som föddes upp för organdonation, men inte så mycket detaljer. Jag mindes lite av stämningen mellan vännerna, men inte så att jag kunde sätta ord på konflikterna. Jag var ganska nyfiken på att höra när de andra i bokcirkeln förstod grejen med klonerna och organdonationerna, men många av dem hade fått det spoilat av presentationstexter om boken. Knepigt det där, för man måste ju skriva ganska intetsägande och föga intresseväckande om man inte får ta med det, men samtidigt är det ju synd att spoila!

Jag tyckte i alla fall väldigt bra om boken och skulle gärna läsa mer av Ishiguro. The Remains of the Day ligger ju nära till hands att välja, inte minst för att den skulle låta mig bocka av ”34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.” i den episka bokutmaningen.

Den episka bokutmaningen
Med den här boken kunde jag pricka av följande i utmaningen:
3. En science fiction-bok. (om än väldigt lågmäld sf)
21. En dystopi.
36. En bok skriven av en nobelpristagare i litteratur. (Upptagen)
41. En bok skriven av en författare från Asien. (räknas född i?)
64. En bok som är skriven i jagform.
93. En bok som filmatiserats, och där du har sett filmen innan du läser boken.

BokinfoTitel: Never let me go
Författare: Ishiguro, Kazuo
Relaterade inlägg:

One thought on “Veganbokprat #4: Never let me go med julbord på Koloni”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *