Hotelympia 2002

Fick faktiskt inte en sa enormt handelselos, hemsk dag efter att jag skrev har sist… Nar jag satte nyckeln i laset hemma horde jag att telefonen ringde och sa var det Emilia som ringde och hade biljetter till Hotelympia 2002, en massa for restaurangfolk, men ingen att ga med. Eftersom jag var den enda tillgangliga satt jag snart pa bussen pa vag till Earls Court. Nar vi kom dit fick vi fylla i varsin lapp och sen gjorde de jatteseriosa namnskyltar till oss som vi skulle fasta pa kladerna… “Miss Helena Ferry, Barista, Cafe Nero” stod det pa min. Fniss. Alla andra var typ “head chef”, “chef de partie” och sa dar, vilket ledde till att alla med nya spannande matideer hoppade pa dem och gjorde reklam for sina produkter. For min del var det mest folk med kakor och muffins som tyckte att jag skulle rekommendera deras prylar for chefen, jag fick reklamblad och allt. Det blev en hel del mat pa massan… det var den delen som var intressant, inte badrumslosningar for stora hotell… Sa vi gick runt och fick smaka kyckling, quorn, choklad, lax, kakor, bullar, smoothies, drinkar…… helt ok!

Igar hade jag inte ens ett giltigt bus pass langre… sa jag forberedde mig for en dags depp… men Henrik borjade inte jobba forran senare pa eftermiddagen, sa han beslutade sig for att liva upp mig genom att satta pa livlig musik och sen dra med mig till the Science Museum… vi tillbringade en stund pa “barnavdelningen” i kallaren, dar man fick peta pa och leka med saker. Hehe.

Efterat tog jag mig en liten promenad hem via Harrods, dar jag kikade in en svang… varsta crazy stallet… helt sjukt… laskigt…

Givetvis var Kensington Gardens redan stangt nar jag var pa vag hem, sa jag tvingades ga langs den mycket valtrafikerade och bullriga Bayswater Road. Suck.

Och sa har vi ju det standiga med David… det har inte blivit battre sen sist, tvart om. Ska forsoka ringa honom sa vi far prata… Kanns som att vi stravar at helt motsatta hall… han forsoker sudda ut mig ur sitt liv och komma over mig, medan jag forsoker halla fast vid oss och ge det en chans. Jag far val ge mig, misstanker jag… Jag har gjort sa manga dumma saker att jag nog inte fortjanar en chans. Jobbigt bara att vi ska vela hit och dit sa mycket och saga sa manga motstridiga saker… Saknar honom…

Forresten,Tony, du som bombarderar min gastbok med snuskiga och fejkade meddelanden, vore tacksam om du kunde dra at helvete!

Nu ska jag ut och springa… det finns ingen battre motivation till att motionera an kansloladdade stunder angaende isonderfallande forhallanden… da kanner man bara for att springa, springa, bort, bort, bort….