Världens dåligaste språk

Hur fel är det egentligen att säga “världens dåligaste språk”? Hur viktigt är det att tala riktigt? Vad är rätt och riktigt när det gäller språket? Kanske är det viktigaste med talspråket ändå att vi gör oss förstådda och vågar fylla språkliga luckor med nya ord och uttryck? Fredrik Lindström skriver intressant och underhållande “tankar om språket och människan idag” i denna bok som jag verkligen rekommenderar! Man lär sig en massa om varifrån ord och uttryck kommer, vad som historiskt sett är rätt och riktigt och varför det inte går att hålla fast vid alla gamla regler. Språket måste anpassa sig efter våra behov, inte tvärt om! Det diskuteras även en hel del varför vi är så rädda för att hitta på nya ord.
Det är en vanlig uppfattning att det svenska språket är fattigt och begränsat, men den här boken ger många exempel på att det inte alltid stämmer. Tänk bara på den excellenta verbbildningen i svenskan, jämför diska med “do the dishes” och tänk sedan på att du kan haka på ett -a på nästan vad som helst och få ett verb!
Vid sidan av texten finns listor med ord på olika teman, exempelvis “svenskans vackraste ord”: rodna, förliden, understundom, kvällssol, sällsam, vårdagjämning, svalka, vemod, afton, midvinter och len. Ett annat intressant exempel är listan med svenska förstärkningsled som blir imponerande lång: as-, skit-, mega-, jätte-, super-, kanon-, sten-, pang-, rå-, ur-, dö-, döds-, världs-, genom-, toppen-, botten-, storm-, hyper-, ärke-, tvär-, svin-, bauta-, fet-, ultra-, rekord-, skandal-, snor-, riks-, hyper-, bus-.
Den här boken förklarar många saker, till exempel varför man ibland säger “jag såg na” i stället för “jag såg henne”? Det förefaller ju ganska ologiskt, men blir genast mer begripligt när man får veta att “hon” i fornsvenskans ackusativobjektform faktiskt hette “hana”. En liten enkel förkortning bara… Jättebra bok!

Bokinfo

Titel: Världens dåligaste språk
Författare: Lindström, Fredrik