Hoppa till innehåll

White Heat

James Cagney spelar Cody Jarrett, en skurk som plågas av huvudvärksattacker och har ett sällsynt starkt band till sin mamma. Efter ett tågrån måste hela gänget, inklusive mamma och fru Jarrett, gömma sig för polisen. När Jarrett med nöd och näppe undkommer att bli arresterad flyr han genom att ta på sig skulden för ett annat, mindre brott som ger honom alibi och säkert fängelseförvar tills situationen lugnat ner sig. Riktigt så enkelt som han tänkt sig blir det förstås inte, en gangster som Jarrett har många fiender.
Cody Jarrett med fru och mamma.

Ett par saker gör att White Heat inte känns som en riktigt typisk noir: Det finns ingen helt tydlig huvudperson utan vi följer flera olika. Det finns heller ingen typisk femme fatale, även om Jarretts fru kandiderar till posten.

Mina favoriter i genren tenderar att vara just de som inte är de mest typiska: Scarlet Street, Mildred Pierce och Sunset Blvd. Därför är det knappast förvånande att jag tycker att den här höjer sig över noir-genomsnittet. Jag gillar särskilt att Jarrett är psykologiskt intressant och inte bara skurk – hans mamma är den enda människa i världen som verkligen betyder någonting för honom, medan han ser sin fru som en ägodel. Därtill är det en bra och spännande historia!

FilminfoIMDB: White Heat
Regissör: Raoul Walsh
År: 1949
Omdöme (1-5): 4
Publicerat iFilm

En kommentar

  1. Frun var ju en ganska misslyckad fatale, även om hon försökte. Hon lyckades aldrig riktigt snärja någon man, utan försökte istället vända kappan efter vinden och följa den man som var starkast för tillfället. Inte särskilt fatale-aktigt att inte ha någon egen plan för hon skulle bli rik eller få hämnd.

    Jarrett pendlar verkligen mellan brutalt hänsynslös och ytterligt beroende av andra, vilket gör honom intressant. Undercoverpolisen i fängelset får ju som uppgift att bli Jarretts nya ”mamma” när han sitter inne så att han ska erkänna sitt brott, och att inte riktigt veta om Jarrett är stark eller svag gör en hela tiden intresserad.

    Sen gillade jag alla sköna teknikprylar de använde: speciellt biltelefonerna och spårutrustningen med roterande antenner på polisbilarnas tak. Måste ha varit väldigt high-tech när filmen kom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *