Den sjätte natten

En riktigt spännande och välskriven deckare med mycket action!

Den sjätte natten blev nästa bok jag tog mig an i mitt lilla projekt att läsa svenska spänningsförfattare. Anledningen att det blev just den jag plockade åt mig i min senaste bokhandelsräd stavas Annika Bryns blogg – nätnärvaro imponerar så gott som alltid på mig, särskilt såklart när personen skriver vettiga saker. Jag kan förvisso inte påstå att jag följer bloggen, men jag trillar in där ibland och det är tack vare den jag överhuvudtaget vet att hon finns och det blir roligare att välja en bok när man känner till författaren.

Boken handlar om nazism. Det börjar med ett antal mord på offentliga personer som engagerat sig mot rasism och främlingsfientlighet. Sedan får man följa poliserna som nosar rätt på den nazistiska ligan och advokaterna John och Anne Danielsson som blir indragna i dramat. Jag kunde inte låta bli att tänka mig Annika Bryn i rollen som mordutredaren Margareta Davidsson när läsningen fick historien att spelas upp som en film i mitt huvud. :)

Det märks att Annika Bryn är engagerad inom jämställdhetsfrågor av olika slag, dels genom att hon skriver om sådant på sin blogg men också på sättet hon hela tiden väver in saker i sin berättelse. Jag tycker hon gör det väldigt bra – jag förstår var hon står någonstans, men hon blir inte övertydlig eller predikande. Ett exempel är när John Danielsson pratar med sin trettonåriga dotter Miriam om dinosaurier och hon frågar varför det inte finns tyrannosaurus regina också när det finns tyrannosaurus rex. Subtil kritik mot att män alltid är normen. Dessutom väver hon in allvarligare kommentarer om ämnen som prostitution, trafficking och givetvis rasism. Jag får känslan av att hon försöker så ett litet, litet frö av förståelse hos dem som inte inser hur hemskt sånt är och jag hoppas att hon lyckas.

Framför allt är detta alltså en spännande och actionspäckad historia om kampen mot en otäck naziströrelse som tänker oerhört snett och vill “rädda” den vita rasen genom olika våldsamma aktioner. Det är välskrivet och väl uppbyggt med lagom subtila hintar om händelseförloppet – inget avslöjas rakt ut, men när upplösningen kommer känns det rätt.

Inte ens den övernitiska språkpolisen i mig fastnar på särskilt mycket. (Fast stavfelet i baksidestexten sticker i ögonen på mig: “Och kan polisen lite på sina egna?” Åh, vad jag stör mig på sånt! Jag skulle bli så frustrerad om jag gav ut en bok där de stavade fel på omslagstexten. På baksidan till Män som hatar kvinnor är millennium felstavat. Jag ryser nästan när jag tänker på det. Att stava fel på ett bokomslag är som att stava fel i en tidningsrubrik. Eller är jag fånig nu? :) Det har hur som helst ingenting med romanens kvalitet att göra, så därför får allt detta stå inom parentes…)

Jag kommer säkert att läsa mer av Annika Bryn, det här gav mig mersmak!