Ubuntu-jubel (mest)

Jag måste säga att jag är positivt överraskad av min “nya” dator – ja, det känns som att ha en helt ny dator nu när jag har Ubuntu installerat. Mycket är enklare än jag vågade tro! Ubuntu kommer ju med all möjlig dadda-hink-och-spade och det är rätt trevligt faktiskt, även om det blir en del överflöd också. Kameran och scannern funkade direkt. Skrivaren funkade så fort jag bad datorn kolla efter den. Andra hårddisken med NTFS, “fel” filsystem, funkade också direkt.

Givetvis har jag en del kvar att fixa och givetvis har jag stött på en del underligheter. Tidigare idag letade jag febrilt efter en fil på hårddisk 2, men hittade den verkligen inte. Till slut upptäckte jag att alla filer och kataloger med åäö i namnet var till synes borta. Gah! Men Jonas föreslog att jag skulle unmounta och mounta och det funkade, filerna “kom tillbaka”.

Helt nybörjarvänligt är det väl inte att köra Ubuntu. Man får inte vara främmande för att formulera sina problem och googla efter lösningar. Men man behöver verkligen inte vara något datorsnille heller, de flesta problem finns väldokumenterade på nätet redan.

Som alltid när man installerar ett operativsystem är det en stor hjälp att ha en uppkopplad dator bredvid. Jag stötte på det enormt löjliga och vanliga problemet att upplösningen under installationen var för låg för att man över huvud taget skulle kunna se hela installationsfönstret. Fick ändra “Onboard Video Buffer”, som vi hittade nånstans i BIOS, från 1Mb till 8Mb, så gick det att ändra upplösningen sen. Jag kan fortfarande bara ha 1280×1024, vilket känns en aning snålt, så jag ska nog leta vidare efter lösningar på detta.

Jag började med att försöka använda installationsskivan som Jonas använde när han installerade Ubuntu för ett tag sedan. Jag använde den när jag testade Ubuntu från CD tidigare och det gick bra. Men nu krånglade det hela väldigt och det första som hände var att jag fick upp en hotfull och olycksbådande blåskärm… Men det var en repa på CDn och allt gick mycket bättre när vi bränt en ny skiva. Ja, förutom upplösningskrånglet då, som sagt. En till nackdel med den låga upplösningen var för övrigt att skärmen blev helt svart när saker laddade i stället för att visa Ubuntu-loggan och statusmätaren som alltså inte fick plats. Själva installationen när upplösningsproblemet var fixat tog en kvart, sen körde jag uppdateringar av alla program ungefär lika länge.

I Ubuntu har man en pakethanterare där man kan bläddra bland tillgängliga program att ladda ner. Man säger bara åt hanteraren att installera saker man vill ha och så sköter den allt. Det är mysigt. Givetvis finns inte allt där, men väldigt mycket.

Det är svårt att få överblick över var saker och ting ligger på hårddisken jämfört med hur Windows åtminstone i teorin fungerar. Men eftersom Windows också sprider ut filer och dessutom lägger in en massa skräp överallt känns det ju inte som att jag förlorat något. Nu behöver jag i alla fall inte irritera mig på att Windows ser ut att ha en logisk struktur som inte egentligen finns…

Jag väntar fortfarande på någon stor katastrof eller saknad, än så länge känns det jättebra med Ubuntu. Ika, du borde prova!