Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Superman Returns

Stålmannen för mig är Lois & Clark. Jag såg faktiskt riktigt många avsnitt av serien på den tiden då jag fortfarande tittade på tv, som tonåring hemma hos mamma och pappa i Nyköping. Mamma brukade också titta. Dean Cain är Stålmannen (jag vill minnas att jag inte tyckte han var helt ofördelaktig att se på heller), Teri Hatcher är Lois Lane (jättebisarrt när hon sedan började dyka upp i andra sammanhang). Visst har jag sett några gamla filmer också, ettan och tvåan tror jag åtminstone, men jag har bara ytterst fragmentariska minnen av dem. Serierna har jag aldrig läst.

Superman Returns är alltså någon sorts fortsättning på de tidigare historierna. Stålmannen lämnade jorden åt sitt öde för att leta efter sin hemplanet och nu kommer han tillbaka, fem år senare. Hans älskade Lois har blivit mamma och med i bilden finns givetvis också en pappa. Till råga på allt har hon vunnit Pulitzer-priset för en artikel om varför världen inte behöver Stålmannen. Ärkefienden Lex Luthor har sluppit ur fängelset för att Stålmannen inte dök upp som vittne i rätten och givetvis har han nya onda planer som ger vår trikåklädde hjälte sysselsättning även i denna film. Mycket tonvikt ligger dock på relationen till Lois och hur de båda reagerar på hjältens återkomst.

Jag hade inga höga förväntningar på filmen, men om inte annat så måste den ju ses. Den funkar absolut som underhållning även om den känns lite som ett utdraget avsnitt av Lois & Clark. Det är roligt att se Kevin Spacey som Lex Luthor och det är snyggt att Stålmannens dräkt fått nya, mattare färger. Det är ingen film som vinner på reflektion och diskussion, det är bättre att försöka glömma vissa detaljer. Man kan såklart inte riktigt tala om realism och trovärdighet i en film om en superstark kille som kan flyga och inte blir igenkänd om han sätter på sig ett par glasögon, men jag kan inte låta bli att tycka att de kunde ha försökt lite mer. Varför ser Lois och Clark så unga ut? Och hur snabbt bildade Lois sin lilla familj egentligen..? Som alltid verkar Stålmannens kryptonitallergi variera alltefter situation utan tydlig logik, men det hör väl nästan till.

Det är kul att ha sett filmen, men från mitt håll kommer varken hejdundrande jubel eller lovord. Den var okej, men jag längtar inte efter fler filmer.

FilminfoIMDB: Superman Returns
Regissör: Bryan Singer
År: 2006
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

The Constant Gardener

Justin Quayle (Ralph Fiennes) är en ganska torr brittisk diplomat i Kenya. Han är gift med den passionerade Tessa (Rachel Weisz) som brinner för att hjälpa människor i tredje världen. När Tessa hittas mördad får vi följa Quayles försök att reda ut vad som hänt, blandat med tillbakablickar från hur paret träffades och blev kära. Det visar sig vara en rejäl härva Quayle ger sig in i och han blir gång på gång uppmanad att att låta bli att rota.


Det är en bra film, men det stör mig att så mycket av dramatiken kommer av att Tessa helt enkelt inte pratade med sin man. Jag tycker att man ska berätta allt för varandra!

*** Spoilervarning ***
Både vi som publik och Quayle får dessutom anledning att misstänka att Tessa varit otrogen. Vi får se henne skoja med sin manlige kollega om att de ska ha sex, hon är ofta allmänt flirtig och värst av allt så erbjuder hon en man sex för att få se ett brev (för givetvis är ju det valutan en kvinna har att förhandla med…). Jag inser att filmen sedan “rentvår” henne genom att det kommer fram att kompisen är homosexuell och att hon aldrig tänkte ha sex med mannen med brevet, men jag tycker fortfarande att det hon gör är fel. Trots att jag förstår att man ska se henne som rentvådd känns det inte så för mig.
*** Slut på spoilers ***

Om man bortser från detta, som ju faktiskt mest handlar mindre om filmen och mer om mina egna känslor, så är det en spännande historia med flera twistar och därtill en film som tar upp ett viktigt ämne som tål att tänkas på: hur stor makt har egentligen mastodontföretagen och vilka otäckheter är de villiga att göra för att tjäna ännu mer pengar?

Quayles karaktärsutveckling känns en smula för uppenbar också, men nu ska jag sluta klaga för jag tycker trots allt att filmen är sevärd. :)

FilminfoIMDB: The Constant Gardener
Regissör: Fernando Meirelles
År: 2005
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Toalettmannen

Hemköp har ju ett eget varumärke med foton av människor i alla åldrar på förpackningarna, en specifik person per produkt. En av de Hemköpsmänniskor jag oftast ser är killen på vår flaska citrondoftande WC-rent, eftersom den står i badrummet bredvid toaletten.

Jag kan inte låta bli att tycka att han är lite mindre lyckligt lottad än till exempel lasagneplattekillen, örttekvinnan eller mannagrynsmamman. WC-rent-killen! Toalettmannen!


Toalettmannen, bönkillen med flera.

Är detta vad han vill bli förknippad med? Kanske är det precis så – de kanske fick välja och killen tyckte att det var en kul och självironisk grej att välja en mindre prestigefylld produkt? Eller kanske fotograferades alla och deltog i ett förpackningslotteri – grattis, du blev toalettmannen, sucks to be you!

Vid en närmare granskning av flaskan ser man att killen heter Marcus – “Marcus luktar gott”, står det på etiketten, intill en bild av en toalettborste. Jaha, luktar han… citron? Eller menar de att han luktar… nej, jag undviker den tankegången.


Godare än toalettborsten, förhoppningsvis.

Lite creepy är det allt att påtvingat förknippa dessa människor med slumpmässiga produkter. Om jag lärde känna Marcus, hur lång tid skulle det dröja innan jag slutade associera honom med toalettrengöring?

5 kommentarer

Blommande te

Jag kunde inte låta bli att köpa det blomstrande Snowing Osmanthus från Gröna Teimporten, fast det kostade en slant. För 104 kr + porto (totalt 133 kr) får man 12 bollar som bjuder på en spektakulär show när man häller på vatten:

Det lilla knytet öppnar sig och ut “snöar” en ström ljusa små blommor som sedan följs av en större, orange blomma som vecklar ut sig.

Jag sitter fortfarande och dricker ur samma mugg, har fyllt på vatten tre gånger nu. Smaken är ganska diskret, som ett milt grönt te.


Akvarium i temuggen?

6 kommentarer

Hets

Ingmar Bergman skrev tidigt i sin karriär manus till denna film om en tyrannisk gymnasielärare som kallas Caligula. Vi får följa eleven Jan-Erik som pressas hårt av Caligulas pennalistiska metoder och föräldrarnas krav och oförståelse. Det blir för mycket för honom och han revolterar genom att tillbringa mer och mer tid med Bertha, en flicka han precis börjat träffa, när han egentligen borde plugga till examen. Bertha är inte helt lätt att ha att göra med – det kommer fram att hon är livrädd för en man i hennes närhet, men hon vill inte prata om det.


Jag tycker filmen är riktigt bra. Det är en allvarlig historia som samtidigt rymmer en hel del humor och kreativt, underhållande språkbruk. Rektorn säger i ett tal till studenterna att skolan har “en ärlig, uppriktig vilja att dana er till goda, dugande, nyttiga samhällsvarelser“, och en lärare använder det underbara uttrycket “jäklar i min lilla låda”. Därtill är fotot riktigt snyggt och för tankarna till film noir.

FilminfoIMDB: Hets
Regissör: Alf Sjöberg
År: 1944
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Blommande te från Gröna Teimporten

Missa inte bilderna på Snowing Osmanthus, som jag beställde från Gröna Teimporten! Jag kunde inte låta bli, fast summan för te och porto landade på 133 kr. Jättehäftigt, ju!

Därtill är jag grymt imponerad av Gröna Teimporten. Jag beställde i helgen och fick paketet i brevlådan idag måndag, tillsammans med ett litet smakprov på oolong-téet Iron Buddha. Jag har inte testat smakprovet än, men det var väldigt trevligt att få en överraskning och att leveransen gick så snabbt.

1 kommentar

Restaurang Kraków och Kozlak

Jag kan verkligen rekommendera den mysiga restaurangen Kraków, där jag och Jonas firade vår treårsdag i fredags (fast vi fyllde i tisdags). Det var tack vare Karin vi hittade dit, hon rekommenderade den nämligen för länge sedan. Bilder från besöket finns i fotodagboken.

Notan hamnade på 405 kronor för oss båda. För detta fick vi:

  • Vitlöksbröd med ost och tomat, samt grönsaker bredvid (vi delade på en)
  • Gratinerade auberginer fyllda med fårost och wokade grönsaker (Helena)
  • Polska piroger med kvarg och potatisfyllning (Jonas)
  • Äpplecrepes – inbakade äppleskivor med kanel och Grand Marnier (Helena)
  • Glass a la Krakow med vispgrädde, chokladsås och färsk frukt (Jonas)
  • Varsin starköl

Grymt gott!

Jag drack för övrigt nästan världens godaste öl, det hette Kozlak, en mörk lager. Tyvärr säljs den endast i kolli om 20 st på systemet, men jag måste lyckas dricka den igen på något sätt.

Lämna en kommentar

Faust

Jag gillade ju verkligen Svankmajers Alice, så jag hade förhoppningar om att än en gång få svepas in i en nästan för skruvad sagovärld. Tyvärr kände jag mig inte särskilt insvept i denna version av berättelsen om Faust som sluter en pakt med djävulen.


Det är dockor – mycket marionetter den här gången – blandat med människor, precis som i Alice, men jag tycker inte Faust har samma mysiga knäpphet utan snarare blir lite seg. Det är ändå kul att ha sett den, Svankmajers smutsiga dockvärldar har trots allt en fascinerande detaljrikedom.

FilminfoIMDB: Faust
Regissör: Jan Svankmajer
År: 1994
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Kiss Me Deadly

En film noir med privatdeckaren Mike Hammer. Filmen börjar med att en kvinna springer längs en väg och desperat försöker lifta. Till slut lyckas hon stanna Hammers bil och han låter henne åka med. Kvinnan är jagad av ondingar som hinner ifatt dem, vilket resulterar i att kvinnan dör och Hammer hamnar på sjukhus. När han kommer ut igen vill han givetvis reda ut kvinnans hemlighet.

Liftarkvinna stannar Mike Hammer

Jag blir lite besviken eftersom jag tycker att de förklaringar som ges är bristfälliga. Hur trasslade kvinnan egentligen in sig i det hela, till exempel? Det tycker jag gör Kiss Me Deadly till en ganska medioker film noir, även om slutet är charmigt eftersom det har en så tydlig datumstämpel…

FilminfoIMDB: Kiss Me Deadly
Regissör: Robert Aldrich
År: 1955
Omdöme (1-5): 3
2 kommentarer

The Laramie Project

I oktober 1998 blev den 21-årige studenten Matthew Shepard ihjälslagen av två grabbar han träffat på en pub i Laramie, Wyoming. Anledningen? Han var bög.

Brottet har fått mycket uppmärksamhet och jag har redan tagit del av berättelsen i Johan Hiltons bok No tears for queers (isbn: 9173891649, eller pocketversionen isbn: 9173892238). Det här är filmversionen av en pjäs gjord av New York’s Tectonic Theater Project, och består till största delen av skådespelade intervjuer med människor från Laramie, baserade på verkligheten. Den försöker således vara dokumentär, vilket gör det ganska konstigt att den är så sanslöst stjärnspäckad. Jag blir faktiskt lite distraherad av att varenda liten birollsinnehavare är jättekänd, vi har Christina Ricci, Laura Linney, Steve Buscemi, Frances Sternhagen, Joshua Jackson, samt ännu fler jag känner igen. Det är inte det jag vill fokusera på, utan berättelsen om Matthew Shepard, som verkligen behöver berättas. Att hata någon på grund av dennes sexuella läggning är så oerhört fel och kan inte accepteras.


Gripande ängla-aktion döljer böghatarna.

I min recension av Hiltons bok skrev jag: “Mest förbluffad blir jag kanske av att läsa om Westboro Baptist Church, som hetsigt framför sitt budskap om att Gud hatar alla bögar. Matthew Shepard förtjänade att dö för sin homosexualitet, menar de. De står med sina plakat och skanderar på hans rättegång och begravning. Riktigt vidriga är de.”

Filmen utreder inte Westboro Baptist Church, men vi får se böghatare som står och skanderar med plakat i händerna. Min favoritscen är när Matthew Shepards vänner klär ut sig till änglar och med stora, vita vingar tågar in framför plakatskanderarna och ställer sig i vägen.

En sevärd film om ett hemskt brott.

FilminfoIMDB: The Laramie Project
Regissör: Moisés Kaufman
År: 2002
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar