Helenas dagar Inlägg

Nu tror jag att jag ska börja må bra igen, men den senaste tiden har varit lite besvärlig. Det började för flera veckor sedan med att jag någon dag då och då kände mig konstant jättekissnödig, utan att kunna göra något åt det. Sedan blev det värre och värre och jag hade ont på flera ställen. I söndags låg jag mest och vilade – jag upptäckte snabbt att det gjorde mindre ont att ligga än att vara upprätt. I måndags var det jobbigt att vara på jobbet. I tisdags gick jag ifrån jobbet för att jag äntligen fått en läkartid med kort varsel. På vårdcentralen trodde de att det var urinvägsinfektion, men hittade inga bakterier i vare sig urin eller blod. Jag fick en tid dagen efter hos kvinnokliniken för att kolla att spiralen satt rätt. Det gjorde den tydligen, men läkaren (han som påminner om Ed Harris…) tyckte att jag troligtvis hade någon urinvägsinfektion ändå, blåskatarr antagligen. Så jag fick medicin som man kan få “illamående, kräkningar, hudutslag, klåda, inflammation i tungan” av, men hittills har den varit snäll. Jag har förvisso ätit värktabletter nu också, men jag känner mig faktiskt ok.

Egentligen tycker jag det är ruskigt otäckt med värktabletter. Det gör ju inte att man blir bra igen, bara att man inte märker det dåliga. Borde man inte kunna överanstränga sig då, eller nåt? Plus att man kanske får en chock sen när man försöker klara sig utan… Jag undviker dem gärna, men just nu vet jag ju åtminstone att jag gör vad jag kan för att bli bra.

Det blev tre missade jobbdagar, men imorgon satsar jag på att vara tillbaka. Min plan är att ställa klockan tidigt och känna efter om jag har ont, så att jag i så fall kan ta en värktablett och sova vidare en stund.