Helenas dagar Inlägg

Japansk originaltitel: Otogiriso

Nami blev övergiven som barn och har nu ärvt sin mystiske fars gamla hus. Hon och hennes ex, som jobbar med att producera datorspel, utforskar huset och finner inspiration till ett nytt spel.

Det är lite roligt att filmen påminner lite om datorspel, men i stort sett är den här filmen slöseri med tid. Det är svårt att dra några slutsatser om vad som egentligen skulle berättas, för de olika delarna passar inte riktigt ihop…

Nja!

Så fort jag läste filmbeskrivningen på boxman blev jag tvungen att lägga in den med prio ett i hyrlistan: en man hittar sin omkomne fars gamla kommunikationsradio och får kontakt med någon som visar sig vara just hans far – för 30 år sedan. Och han kan varna honom så att han inte förolyckas… men givetvis blir det konsekvenser av att förändra historien. Jonas är totalt insnöad på tidsresor och tidsparadoxer och har lyckats ganska bra med att få med mig på ett hörn av sin obsession, så givetvis var vi tvungna att se filmen.

Man kastas in i handlingen – inget onödigt fluff inte. Den är väldigt rakt på sak och det är inget dåligt med det. De vågar mixtra ganska mycket med historien, så man slipper sitta och irritera sig på alla missade möjligheter som i många andra liknande filmer. Jag tyckte om den!

Kanske är det så att den här filmen blivit härmad väldigt mycket. Den kom ju trots allt redan 1997 och ansågs banbrytande, så det kanske inte är så konstigt att det känns som att jag redan sett ungefär samma historia? Det skulle kunna äga rum i kompaktformat i någon av de ambitiösare polisserierna.

Det handlar alltså om en rad poliser i Los Angeles som tror sig lösa ett fall, men fattar misstankar om att alla detaljer inte kommit fram ordentligt. Visst är det en cool film. Det kommer en oväntad vändning, fast ändå är det på ett sätt som inte känns ett dugg överraskande.

Mycket folk att hålla reda på – filmen har 80 “speaking parts”. Mycket våld. En dos prostitutionsglorifiering à la Pretty Woman. Mycket dialog man inte bör missa för att hänga med. Många män i kostym.

Huvudkaraktärerna behandlar tydligt en “issue” per person. Lite väl tydligt, tycker jag, de blir endimensionella. Upplägget är det övertydliga: 1) Personen har en tydlig issue. 2) I en känslomässig scen mot slutet förklarar han händelsen som gett honom denna issue. 3) Upplösning.

Jag blev inte riktigt indragen i filmen, vilket antagligen är anledningen att jag störde mig på övertydligheten i karaktärsutvecklingen. Det är säkert jättevanligt egentligen, men är man gripen av filmen sitter man kanske inte och ser mönster på samma sätt. Jag vet inte… men jag vill nog gärna vänta med genomskådandet till efter jag sett filmen.

Jag vet med mig att jag har lite svårt för filmer med oändligt många coola kostymklädda män, men har man inte det gillar man säkert filmen mer. För den är bitvis snygg plottmässigt. Men kanske lite för cool för mig?

Nu ska jag sluta svamla. Sammanfattningsvis hade jag förväntat mig mer av en så hypad film. Den var lite intressant, men inte gripande.

Russell Crowe gör rollen som boxaren James J. Braddock, a.k.a. Cinderella Man, i depressionens USA. En sann historia ligger som grund, men givetvis har den modifierats för filmatiseringen på så vis att Braddock glorifierats medan motståndarna målas upp som riktiga otäckingar. Effektivt, men inte särskilt svårgenomskådat.

Jag var lite rädd för att filmen skulle gå ut på ett enda långt våldsfrosseri, men faktum är att filmen har en mycket gripande ramberättelse om Braddocks familjeliv och att boxningsscenerna trots att de är obehagliga ändå är det på ett sätt som ofta är snyggt. Även om jag inte vill sträcka mig så långt som att kalla filmen överraskande får jag erkänna att jag inte kände att slutet var självklart. Det kunde ha gått hur som helst och jag svävade i obehaglig ovisshet ett tag.

Mycket bra och gripande film!