Helenas dagar Inlägg

En olycksdrabbad familj och livet på andra sidan.

Väldigt fantasifullt och färgrikt är det onekligen, men jag tappar intresset en bit in och sugs inte in i filmen igen förrän alldeles i slutet.

Maria är en tonåring från Colombia som blir gravid med pojkvännen som hon inte är särskilt kär i. När hon dessutom vägrar finna sig i att bli illa behandlad på jobbet och därför säger upp sig får hon det extra besvärligt. Hon tar ett farligt uppdrag: att smuggla knark till USA, i kapslar som hon sväljer och som sedan ska komma ut den naturliga vägen. Generös betalning utlovas, men om en enda kapsel går sönder så dör man…

Bra och otäck film, det jag framförallt gillar är att Maria inte framställs som en stackars perfekt flicka som tvingas till dessa hemskheter. Hon kan vara både otrevlig och dum, vilket gör henne mänsklig och trovärdig.

Jag minns inte så mycket av ettan egentligen, men tillräckligt för att inse att de inte har någonting gemensamt utom att huvudpersonen är en kvinna som ser spöken. Och det har vi fattat, men filmskaparna tycks verkligen underskatta publiken eftersom de gång på gång måste visa hur rädd hon blir för spökena utan att tillföra någonting nytt. Mot slutet blir det lite intressantare, men annars är det rätt ospännande… Irriterande nog finns det olika versioner av filmen och vi såg en som saknar en del scener, varav åtminstone någon lät cool.

Ojdå. Jag råkade se två filmer med nästan samma tema på samma dag… Först Un long dimanche de fiançailles, i vilken Mathilde försöker ta reda på vad som egentligen hände hennes fästman. Sedan denna när Holly Martins (en man!) försöker ta reda på vad som egentligen hände Harry Lime (Orson Welles)…

Det är en ganska cool film. Holly kommer till Wien för att hälsa på sin gamle vän Harry, men finner att han kommer lagom till dennes begravning. Harry har blivit påkörd av en bil och dog omedelbart. Men någonting verkar underligt… Ett vittne berättar om en tredje man som fanns på olycksplatsen, en man som inte nämns i polisrapporten. Vem är han?

Jag tyckte att den var lite småseg när jag såg den, men efteråt har den stannat kvar i mitt medvetande och vuxit som film. Blev tvungen att höja betyget ett snäpp tack vare det.

Filmen, som heter A Very Long Engagement på engelska och En långvarig förlovning på svenska, handlar om Mathilde som vägrar acceptera budet att hennes fästman omkommit i kriget och i stället börjar rota i vad som egentligen hänt honom.

Jag ser likheter med Amélie: Jeunets bildspråk är mycket speciellt och vackert, Audrey Tautou är väldigt gullig även här.

Söt film med cool twist, fast alldeles för långsam och för mycket krig… Ganska långtråkigt!

Oj! Jag insåg just att jag glömt att skriva om denna film, som vi såg på bio för ett tag sedan.

Nu kan jag knappt minnas den… ganska ointressant film… Känns som en typisk första-i-en-serie-superhjältefilmer i vilken det inte händer någonting utan karaktärerna mest formas till det de kommer att vara.

Njä.

Jag blev grymt positivt överraskad första gången jag såg den här filmen. Jag trodde att det skulle vara en dussinkomedi i den smörigt romantiska genren, men jag tycker verkligen att den har något extra. Vi får följa en rad olika människor som har väldigt varierande erfarenheter av olika sorters kärlek, vi får en del snygga vändningar och fin återkoppling.

Nu har jag sett den tre gånger och lyckas fortfarande få tårar i ögonen på de sorgliga ställena och le fånigt åt lustigheterna. Inte så illa. Filmer som berör är bra filmer.