Hoppa till innehåll

Månad: juni 2004

Whatever

SN, Södermanlands Nyheter, skriver idag om larvnäten jag beskrev i gårdagens inlägg. Häggspinnmal är det tydligen. Papperstidningen hade jättebra bilder, så jag blev besviken när jag i den elektroniska upplagan bara hittade detta. Nåja, man ser att träden är helt vita i alla fall.

Idag sprang jag röda spåret i Ekensberg. Det skulle kunna vara 2,5 km, men det är inte så lätt att veta eftersom skyltarna är försvunna sedan många år tillbaka. Det kan vara kortare också…

Lunchade med mamma i lasarettets personalmatsal. Överallt satt läkare i “scrubs” och givetvis hade de personsökare som pep och gjorde så de fick springa iväg. Kände mig som om jag tittade på TV-serien Scrubs på riktigt. Saknar den. :)

Efter det förberedde jag mig på att döda mycket tid på vaccinationsmottagningen, eftersom det var nästan en timme tills min tid då jag skulle få fästingvaccin. Men sköterskan i receptionen var jättesnäll och gav mig sprutan nästan med en gång i alla fall. Jag blev på alldeles gott humör för att hon var så snäll!

Nästa anhalt var Hårakuten, för att bli av med lite slitet hår, och sen försökte jag shoppa lite kläder.

Nu är jag hemma igen… Veronica är sjuk, annars kanske vi hade hittat på nåt ikväll.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig… Jag har massor att göra, men slösar bort min tid på att vara deppig… då känner jag inte för att göra någonting alls.

Jag är helt slut efter detta år och har inte alls ork för mycket… jag förvånar verkligen mig själv när jag träffar folk och faktiskt orkar vara glad och social med dem, eftersom det inte alls känns så när jag sitter så här ensam och orkeslös… Jag hoppas att sommarledigheten kan få mig lite piggare… men risken finns ju att jag bara fortsätter på min deppiga bana… risken är överhängande… Det är tråkigt i Nyköping och jag vill hem till Linköping. Men blir det bättre då? Visst, jag har mer jag kan göra där… men det hjälps ju inte om jag inte kan förmå mig att uppbåda någon entusiasm för att göra det. Jag är hopplös.

…men jag blev i alla fall glad av den snälla sköterskan idag och även när Jonas ringde när jag var på stan och bara ville prata lite. Det är mysigt att känna sig omtyckt.

Nu ska jag nog fortsätta att sy fast lite märken på min åverål. Det är tråkigt. :(

Lämna en kommentar

Christian

Idag har jag promenerat med Christian större delen av dagen. Vi gick den gamla klassiska vägen mot Harg, längs Nyköpingsån… dock var där inte riktigt lika trevligt som i våra minnen, eftersom någon sorts insekt fullkomligt invaderat terrängen. Hur många träd som helst var alldeles intäckta av något vitt, segt nät och inspunna i det hela krälade mängder och åter mängder av larver. Det såg ut som i Kickis fotodagbok fast det var över HELA träden. De såg alldeles vita ut och hade inga blad. Äckligt. Tyvärr hade jag inte kameran med mig.

Annars händer det inte så mycket…

Lämna en kommentar

Nyköping

Förra inlägget var ett uttryck för min tentapluggsångest och frustrationen över att ha tankarna på ett helt annat håll när jag som bäst behövde dem till linjära system…

Nu är jag i Nyköping! Tentan sket sig, men så kan det vara… Höll på att bli utan buss sen, men det ordnade sig, så jag kom hit till gamla hemhemma och åt middag med Veronica och Johanna igår. Det var mysigt! Gick en sväng i Nyköping också och njöt av den lagom tempererade sommarnatten.

Kvällen innan hade jag och Jonas myskväll och lagade mat och tog det lugnt. Nu får vi ju inte ses på en vecka ungefär, men sen ska vi åka till Göteborg tillsammans!

Gårdagen ägnades åt att vakta broderns ystra yrväder till barn… ojojoj. Inte riktigt den där sköna ledigheten jag tänkt mig. Idag har jag i alla fall fått göra vad jag vill, det blev en runda i Ekensbergsskogen (en kortis, men man får väl börja lugnt) och en sväng på stan. Kom hem med tre pocketböcker (rea) och en kjol. Handlade och lagade en massa mat också, så idag har jag i alla fall varit vegetarisk.

Lämna en kommentar

Tarzans tårar

En kvinnar kommer flygande i en lian och dunsar rakt in i Janne. Så träffas de första gången, Janne och kvinnan han kallar Tarzan efter händelsen. Tarzan är inte särskilt snygg och har två snoriga ungar i ständigt släptåg, dessutom går hon och väntar på att höra från barnens mentalt sjuka far, som är hennes livs stora kärlek trots att han övergett dem och försvunnit spårlöst. Man kan nog lugnt säga att Janne inte borde bli kär i henne, han som lever lyxliv och dejtar rådjursögda, långbenta modeller på löpande band. Men det blir han… och inte vet han riktigt hur han ska hantera en fattig ensamstående mamma, eller få henne för sig själv en stund när barnen kräver ständig uppmärksamhet.
En charmig historia som är rolig men ändå allvarlig. Jag var först inte särskilt sugen på att läsa boken, men när jag börjat ville jag väldigt gärna veta hur det gick och behövde bara fyra lästillfällen för att läsa ut den. Rekommenderas, när man inte vill ha alltför krävande läsning! En rolig detalj är att personerna turas om att berätta ett kapitel i taget, så man får ta del av historien i omväxlande Jannes, Tarzans och barnens (!) synvinkel.

BokinfoTitel: Tarzans tårar
Författare: Mazetti, Katarina
Lämna en kommentar

Inga linjära system…

…har jag räknat på idag. Dagen har helt glidit ifrån mig. Var jätteduktig och gick upp imorse, bara för att fastna i sängen när jag kom ur duschen, eftersom sötis visst hade vaknat också. Var påklädd och (nästan) klar lagom till Ellinor ringde och det var dags för vår dejt på stan. Förberedde firandet av Maria imorgon och var klara lagom till utvärderingen som jag var tvungen att åka på klockan 4. Efter den skrev jag protokoll och sen tittade jag faktiskt litegrann på en deluppgift av ett tentatal, utan att fatta det (det blev bara några minuter). Sen bakade jag kladdkaka och fick besök av Frida. Trevligt att snacka en stund, vi lär ju inte ses på ett tag heller. Hon och Ida åker till Grekland på söndag och är borta i tre veckor. Lite avundsjuk…

Nu är klockan 22.30 och jag har på känn att jag inte kommer att åstadkomma så värst mycket mer idag… Imorrn ska jag plugga till klockan ett, sen är jag upptagen med utvärderingar och Mariafirande resten av dagen. På fredag ska jag plugga, men kvällen är sista kvällen på länge med Jonas, så då måste det mysas. På lördag har jag till 14 på mig, då är tentan. Hur ska detta gå?!?!?!

Lämna en kommentar

Venus i päls

Det coola med den här boken är att den gavs ut 1870 och beskriver en, i vilken grad vet jag inte, av författaren självupplevd historia om sado-masochism. Ordet masochism kommer till och med från författarens efternamn (Markis de Sade, också han författare, namngav sadismen). Velvet Undergrounds låt Venus in furs handlar om boken, det är också coolt.
Severin förälskar sig djupt i den vackra Wanda, som inte vill gifta sig men accepterar att låta honom bli hennes slav. Severin anser att man bara kan älska en kvinna om hon är tillräckligt grym och har päls på sig, varför han med glädje låter sig piskas, beordras och bedras av en påpälsad (haha) Wanda. De upprättar ett kontrakt i vilket de förklarar att Wanda kan göra med honom som hon behagar, till och med ta hans liv om hon så önskar.
Trots bokens grundläggande coolhet hade jag ärligt talat inte särskilt kul när jag läste den. I Morvern Callar (se nedan) tråkades jag ut av de ingående beskrivningarna av flickor som tar på och av kläder och jag känner något liknande inför denna bok, fast i detta fall får man ideligen läsa om Wandas oemotståndliga pälshöljda lekamen. Suck. Det passar säkert småkåta killar, men jag blir så trött… liksom, handling, tack! Det kändes som att man “kunde” boken efter några sidor. Slutet var visserligen lite mer intressant, då hände det faktiskt någonting… Det är kul att ha läst den i alla fall, men jag saknar den inte.
Severins bestånde livsvisdom blir att en kvinna aldrig kan vara annat än antingen slavinna eller härskarinna, innan hon blivit hans jämlike i fråga om rättigheter, bildning och arbete. Det är hans motivering till att behandla kvinnor taskigt efter Wanda-historiens avslutande, eftersom jämställdhet knappast var något att tala om på den tiden.

BokinfoTitel: Venus i päls
Författare: Sacher-Masoch, Leopold von
Lämna en kommentar

Färdiglabbad!

Wee! Nu är jag officiellt färdiglabbad, godkänd på sista labben i Scheme! Skönt! Nu är det bara den där &%#¤(/?!+$ linjära system kvar. Tycker inte om den kursen…

Nu ska jag vänta på ett studienämndsmöte i 1,5 timme… och inte har jag med mig något pluggmaterial. Har ändå vant mig av med att plugga i skolan… Ska surfa “viktiga” hemsidor ett tag och kanske störa lite folk som pluggar. Får inte jag nåt pluggat ska banne mig inte de få det heller… eller nåt. :)

Lämna en kommentar

Trög och seg

Suck. Klockan har nu nästan hunnit bli 6 och jag har fortfarande inte kommit igång med pluggandet. Nu måste jag dessutom äta… väntar just nu på att min tortellini ska bli klar. Kokar ett ägg med den också, de brukar tajma varandra bra om man, som jag, gillar helt hårdkokta ägg.

Lyckades ganska bra med att göra slut på väntetiden innan sista lunchmötet med studienämnden… Ganska läskigt egentligen, jag surfade ju bara runt på några fotodagbokssidor, men lyckades göra av med massor av tid. Hmm.

Sen gick jag hem och diskade och så… meningen var att Ellinor och jag skulle ta en sväng på stan, men det blev uppskjutet, så då tänkte jag plugga i stället… varpå jag lade mig på sängen bara en liiiiten stund, läste ut min bok (Venus i päls, kommer snart upp på min sida om lästa böcker) och sov tills det blev dags att träffa Åsa och gå till Studentbostäder och skriva på papper om lägenhetsbyte. Wee!

Nu är jag hemma igen efter att även ha handlat… och lagar som sagt mat. Ska äta och se ett avsnitt av Sex and the city. Det är mitt nya tv-serieprojekt efter Scrubs. Inte riktigt lika bra, men nästan. Finns iaf en fruktansvärd massa avsnitt, är det sex säsonger? Just nu är det dags för avsnitt 5 (tror jag) i säsong 1. I dessa tidiga avsnitt pratar karaktärerna en hel del med kameran på ett ganska onaturligt sätt. Tur att de slutade med det faktiskt…

Har ju nyligen läst ut Fredrik Lindströms jättebra bok om vårt språk, “Världens dåligaste språk”, och har funderat en del på språk sen dess. Visst känner man svenskans begränsningar ibland, men så är det nog med alla språk. Jag stör mig på att jag inte kan säga “min man” om Jonas utan att det betyder att vi är gifta (det är vi inte, alltså kan jag inte säga det). Han däremot kan säga att jag är hans kvinna om han skulle vilja… Fru används verkligen bara i betydelsen maka. Orättvist. Gillar inte ordet karl, det har en ganska negativ klang (“Ja se karlar, de ställer bara till besvär!”). Pojke är nog det bästa, men det implicerar nån sorts litenhet och barnslighet som man inte alltid vill ha med. Kille använder jag nog mest om andras killar… jag vet inte, det låter så oseriöst. :) Visst finns det många ord (kärt barn har många namn), men inget riktigt riktigt bra…

Ooops! Värst vad tiden gick, nu lär äggulan vara grön och tortellinin blaskig…

Lämna en kommentar