Månad: september 2005

Ojdå. Jag råkade se två filmer med nästan samma tema på samma dag… Först Un long dimanche de fiançailles, i vilken Mathilde försöker ta reda på vad som egentligen hände hennes fästman. Sedan denna när Holly Martins (en man!) försöker ta reda på vad som egentligen hände Harry Lime (Orson Welles)…

Det är en ganska cool film. Holly kommer till Wien för att hälsa på sin gamle vän Harry, men finner att han kommer lagom till dennes begravning. Harry har blivit påkörd av en bil och dog omedelbart. Men någonting verkar underligt… Ett vittne berättar om en tredje man som fanns på olycksplatsen, en man som inte nämns i polisrapporten. Vem är han?

Jag tyckte att den var lite småseg när jag såg den, men efteråt har den stannat kvar i mitt medvetande och vuxit som film. Blev tvungen att höja betyget ett snäpp tack vare det.

Filmen, som heter A Very Long Engagement på engelska och En långvarig förlovning på svenska, handlar om Mathilde som vägrar acceptera budet att hennes fästman omkommit i kriget och i stället börjar rota i vad som egentligen hänt honom.

Jag ser likheter med Amélie: Jeunets bildspråk är mycket speciellt och vackert, Audrey Tautou är väldigt gullig även här.

Söt film med cool twist, fast alldeles för långsam och för mycket krig… Ganska långtråkigt!

Oj! Jag insåg just att jag glömt att skriva om denna film, som vi såg på bio för ett tag sedan.

Nu kan jag knappt minnas den… ganska ointressant film… Känns som en typisk första-i-en-serie-superhjältefilmer i vilken det inte händer någonting utan karaktärerna mest formas till det de kommer att vara.

Njä.

Jag blev grymt positivt överraskad första gången jag såg den här filmen. Jag trodde att det skulle vara en dussinkomedi i den smörigt romantiska genren, men jag tycker verkligen att den har något extra. Vi får följa en rad olika människor som har väldigt varierande erfarenheter av olika sorters kärlek, vi får en del snygga vändningar och fin återkoppling.

Nu har jag sett den tre gånger och lyckas fortfarande få tårar i ögonen på de sorgliga ställena och le fånigt åt lustigheterna. Inte så illa. Filmer som berör är bra filmer.

En film noir som säkert har sina coola sidor… jag kan se en del som är coolt, men det hindrar mig inte från att gäspa uttråkat och besvärat skruva på mig i filmsoffan för att filmen aldrig tar slut.

Långtråkigt! Svag trea.

Jonas och jag har snöat in på film noir och detta är en av dem vi har haft på vår att-se-lista.

Den här filmen är verkligen annorlunda. Jag vet inte om storyn är den bästa någonsin, men filmen är minst sagt intressant. I början sitter huvudpersonen och berättar lite om vad som hänt honom, för att sedan säga att vi kommer att få se precis hur det var så som han såg det. Och så blir det. Hela filmen är filmad som från hans ögon och huvudpersonen skymtar endast ibland i en spegel, som en skugga eller så ser man hans händer när han gör någonting.

En annan märkvärd sak är att han är så fruktansvärt dryg och konstant ohövlig och elak, men på ett ganska komiskt sätt…

Storyn då? Jo, huvudpersonen är privatdeckare och anlitas av en femme fatale för att leta rätt på en försvunnen kvinna. Ett potentiellt mord finns också där, man har hittat en lady in the lake. En hel del att få rätsida på!

Ingrid Bergman spelar en psykiater som får ett mordfall och en potentiellt skyldig patient med minnesförlust på halsen. Bokstavligt talat gällande den sistnämnde, eftersom kärlek uppstår och allt blir invecklat.

Bra film, men inte en av mina favorit-Hitchcock. Skidåkningssekvensen är riktigt rolig, för att det ser så enormt oäkta ut. Har knappt sett någon sämre filmeffekt. :) Ja, det skulle väl vara nåt av Ed Wood då…