Månad: juni 2012

Jo, det är sant, mitt förhållande till mat är bättre nu. Men det är fortfarande komplext.

Jag kan äta riktigt bra om maten “bara” uppfyller mina kriterier, som dock växlar och är oförutsägbara. Det beror delvis på hur jag mår för tillfället, men också på maten. Det måste (som jag skrivit tidigare) vara rejäl mat, helst ska det vara många råvaror, omsorgsfullt lagat och med välkomponerade smaker. Och någon annan ska ha lagat den.

Jag kommer hem först och på sistone har jag mått såpass skapligt att jag tänkt att jag borde kunna laga mat åt familjen. Men så fort jag börjar tänka på det är det som att springa in i en vägg och illamåendet sköljer över mig. Värsta spärren. Inte roligt. Känner mig larvig.

Maten hemma går bra ibland. Andra gånger sitter jag mest och petar i den, äter långsamt, lämnar en del, njuter inte det minsta och mår instabilt även efteråt (mat tar ju i bästa fall bort illamåendet).

Det gick såååå bra att äta på Hermans på nationaldagen och jag fantiserar om att göra det igen. Synd att man inte kan gå dit typ hur många gånger i veckan som helst. :)

En annan intressant sak att notera är att jag har gått från att vara totalt ointresserad av sötsaker till att tycka att det känns riktigt gött i magen att trycka i mig till exempel en Tofuline Peak till mellanmål…

Första tydliga mjölkdroppen har kikat fram idag, vecka 17+0. Märkligt, det där.

Mage vecka 16

Det stämmer bra på mig det där med att magen blir större under andra graviditeten. Jag tycker att jag har varit skapligt stor ganska länge redan, faktiskt. Förra gången gick jag ju ner 7 kg under illamåendeveckorna, vilket förstås bidrog till att jag var slimmad då. När det väl började puta var det en hård liten utbuktning på en i övrigt smal mage. Nu är jag liksom generellt stor och den där bulan finns någonstans i allt… annat. Här är några bilder från andra halvan av förra graviditeten.

Jag verkar vara på väg att gå upp i vikt nu också. Fram tills nu har jag pendlat upp och ner 1 kg bara. Men nu är det ytterligare något kilo på det. Och konstigt vore väl annars, så stor som jag är…

Idag jobbade jag 75% första dagen efter min 50%-period. Det kändes rätt mycket faktiskt, men det gick. Jag åt till och med lunch i personalköket, medhavd hemmagjord pizza.

Det går fortfarande upp och ner. De flesta dagar når jag en tidpunkt när jag börjar må illa och fortsätter göra det tills jag somnar på kvällen. Jag mår inte sådär superdunderilla, men det är ju inte så kul att må lite illa heller. Ibland har jag bättre dagar. Det är faktiskt lättare när jag är ledig. Men jag är trött jämt.

Mat är fortfarande lite… spännande. Vid några tillfällen har jag verkligen kunnat äta mycket och njuta kopiöst. Det är en viss sorts mat som funkar, det ska vara omsorgsfullt lagad mat med många ingredienser och välkomponerade smaker. Jag är inte ett dugg imponerad av snabb och enkel mat som korv och makaroner. Pasta, kan man äta det, liksom? Jag vill ha det i en smarrig pastasallad i så fall, eller som pasta pistou eller carbonara. Det här har ju orsakat en del problem… för jag är inte det minsta lockad av att laga mat.

Idag är Jonas på sin improteaterkurs och jag har skött ruljangsen hemma. Gjorde ett försök att laga någorlunda ordentlig mat: färdiga schnitzlar med ris (Ava beställde riset), gröna ärtor och hummus. Det dög inte. Jag kunde inte riktigt äta upp och nu mår jag skumt. Och vad har jag att äta till lunch på jobbet imorgon? Jo, rester av denna måltid… känns inte alls roligt, får se hur det går.