Tjejmilen 2022

Det har inte varit någon springsommar för min del. Jag har lagt min energi på att semestra med familjen, vilket vi ju också gjort ganska aktivt, med vandring och så. Men det där med att springa kom jag helt ur.

Jag sprang en gång i juli. 31 juli. :) I augusti blev det tre omgångar lätt jogg, varav den sista verkligen inte gick. Fick så ont i vaderna och smärtan satt kvar så länge efteråt att jag hann bli nervös över min och Veroniqas vandring på Sörmlandsleden – som ju lyckligtvis gick bra ändå. Men vandringen gjorde också att jag hoppade över att jogga ända fram till två dagar innan Tjejmilen. Då tog jag mig faktiskt 6,2 km, fast väldigt långsamt och med många gåpauser, just på grund av vaderna.

Jag hade, som ni förstår, väldigt lågt ställda förväntningar inför Tjejmilen. Just det, sa jag att jag var förkyld där i dagarna innan också? Haha. Nej, det såg inte bra ut. Men självklart ville jag inte bryta min streak – det skulle bli sjunde året i rad jag sprang (virtuellt 2020).

Jag bestämde mig för att bara ta mig runt. Gå om jag behövde. Ingen tidspress. Inte bli stressad av trängseln i starten. Bara vara, bara köra. Och vet ni? Det gick verkligen över förväntan.

Under de första trängselkilometrarna följde jag mest bara klungans bekväma lunk. Lite otålig blev jag till slut och låg i omkörning ett tag. Efter ett tag blev det mindre trångt och jag kände mig mindre instängd och mer fri att springa eget tempo. Jag tittade på mobilen en enda gång, när jag plockade upp den för att ta en bild. Ingen imponerande fart … men äsch! Jag lunkade vidare och kom in i en väldigt bekväm fart som inte kändes jobbig. Jag fick inte ens n¨ågra direkta svackor. Lite jobbigt var det såklart i eländesbacken på slutet. Nästan mer jobbigt innan backen, av bara vetskapen att den skulle komma … Och visst ömmade det lite i underbenen, men inte på något kritiskt sätt.

Men ja, jag tog mig i mål och jag sprang hela (stannade som hastigast två gånger för att ta vatten och en gång för att fot). Såg i efterhand att jag höll en ovanligt jämn fart för mina millopp, runt 7 min/km. Mitt standardmål är ju annars att försöka klara mig under timmen, vilket jag ytterst sällan gör. Svackorna kommer som brev på posten: först en vid 3 km, som jag brukar återhämta mig från. Vid ca 7 km kan jag fortfarande ha en bra snittid. Men strax därefter segar jag ihop totalt och går i mål med flera minuter längre tid än önskat.

Det var riktigt skönt att hitta en fart som gick att hålla den här gången. Att aldrig titta på tiden och känna att jag måste pusha mig hårdare.

Jag blev inte sådär totalt slut rent fysiskt. Det kändes som att tröttheten efteråt satt mer i huvudet. Jag var snurrig, mådde illa, dög ingenting till resten av dagen. Huvudet behövde ligga ner. Men jag brukar vara väldigt trött efter lopp och nu är det ju extra förståeligt att det dränerar mig. Idag, dagen efter, känner jag mig fortfarande lite “bakfull”, men mer okej nu i alla fall …

Glad att det blev ett 7:e lopp och att jag sprang hela!

Just ja, tiden! Den var ju inte det viktiga, men 1:08:49. Inte ens det långsammaste millopp jag sprungit, även om de flesta varit snabbare förstås…

Se lopplistan här!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.