Tjejmilen 2022

Det har inte varit någon springsommar för min del. Jag har lagt min energi på att semestra med familjen, vilket vi ju också gjort ganska aktivt, med vandring och så. Men det där med att springa kom jag helt ur.

Jag sprang en gång i juli. 31 juli. :) I augusti blev det tre omgångar lätt jogg, varav den sista verkligen inte gick. Fick så ont i vaderna och smärtan satt kvar så länge efteråt att jag hann bli nervös över min och Veroniqas vandring på Sörmlandsleden – som ju lyckligtvis gick bra ändå. Men vandringen gjorde också att jag hoppade över att jogga ända fram till två dagar innan Tjejmilen. Då tog jag mig faktiskt 6,2 km, fast väldigt långsamt och med många gåpauser, just på grund av vaderna.

Jag hade, som ni förstår, väldigt lågt ställda förväntningar inför Tjejmilen. Just det, sa jag att jag var förkyld där i dagarna innan också? Haha. Nej, det såg inte bra ut. Men självklart ville jag inte bryta min streak – det skulle bli sjunde året i rad jag sprang (virtuellt 2020).

Jag bestämde mig för att bara ta mig runt. Gå om jag behövde. Ingen tidspress. Inte bli stressad av trängseln i starten. Bara vara, bara köra. Och vet ni? Det gick verkligen över förväntan.

Under de första trängselkilometrarna följde jag mest bara klungans bekväma lunk. Lite otålig blev jag till slut och låg i omkörning ett tag. Efter ett tag blev det mindre trångt och jag kände mig mindre instängd och mer fri att springa eget tempo. Jag tittade på mobilen en enda gång, när jag plockade upp den för att ta en bild. Ingen imponerande fart … men äsch! Jag lunkade vidare och kom in i en väldigt bekväm fart som inte kändes jobbig. Jag fick inte ens n¨ågra direkta svackor. Lite jobbigt var det såklart i eländesbacken på slutet. Nästan mer jobbigt innan backen, av bara vetskapen att den skulle komma … Och visst ömmade det lite i underbenen, men inte på något kritiskt sätt.

Men ja, jag tog mig i mål och jag sprang hela (stannade som hastigast två gånger för att ta vatten och en gång för att fot). Såg i efterhand att jag höll en ovanligt jämn fart för mina millopp, runt 7 min/km. Mitt standardmål är ju annars att försöka klara mig under timmen, vilket jag ytterst sällan gör. Svackorna kommer som brev på posten: först en vid 3 km, som jag brukar återhämta mig från. Vid ca 7 km kan jag fortfarande ha en bra snittid. Men strax därefter segar jag ihop totalt och går i mål med flera minuter längre tid än önskat.

Det var riktigt skönt att hitta en fart som gick att hålla den här gången. Att aldrig titta på tiden och känna att jag måste pusha mig hårdare.

Jag blev inte sådär totalt slut rent fysiskt. Det kändes som att tröttheten efteråt satt mer i huvudet. Jag var snurrig, mådde illa, dög ingenting till resten av dagen. Huvudet behövde ligga ner. Men jag brukar vara väldigt trött efter lopp och nu är det ju extra förståeligt att det dränerar mig. Idag, dagen efter, känner jag mig fortfarande lite “bakfull”, men mer okej nu i alla fall …

Glad att det blev ett 7:e lopp och att jag sprang hela!

Just ja, tiden! Den var ju inte det viktiga, men 1:08:49. Inte ens det långsammaste millopp jag sprungit, även om de flesta varit snabbare förstås…

Se lopplistan här!

Söder Runt 2022

Jag hade ju precis bara smugit igång löpningen igen efter en svacka och hade fortfarande problem att springa ordentligt pga strejkande vader (och lite knän också, men inte lika hindrande, bara … ont, hehe). Ett litet millopp på det?! Sista planerade joggingrundan innan kändes ändå rätt ok, så jag körde. (Detta var alltså i lördags kväll, dvs 11 juni.)

Det gick hyfsat. Vid 6 km började ena vaden strejka såpass att jag gick en bit. Sen var det rätt segt ett tag när jag kom igång igen … Men jag tog mig runt utan alltför stora plågor. Och sprang i alla fall större delen av sträckan. :) Officiell tid blev 1:08:44.

Kul att jag kunde vara med, jag gillar ju de här springa-runt-en-ö-i-Stockholm-loppen (Kungsholmen runt och Söder runt).

Kungsholmen runt 2022

Länge såg det ut som att jag skulle skippa mitt favoritlopp i år … men jag har fått tillbaka mycket av min fysiska energi och smugit igång joggningen så smått de senaste veckorna, så jag tänkte att jag kör! Det har visserligen gått sådär med joggandet, framför allt eftersom vaderna gett mig mycket problem (de brukar göra det när jag är ovan), så jag var helt inställd på att göra sämsta milloppet någonsin, gå stor del av vägen och att det fick vara okej så. Men det gick mycket bättre än väntat!

Vädret visade sig väl inte direkt från sin bästa sida. Det HÄLLREGNADE strax före starten, när jag uppvärmningsjoggade i Rålis och när jag stod i bajamajakön. Det kändes kallt och blåsigt, så jag behöll min löparjacka ovanpå min långärmade löpartröja och t-shirten jag fick när jag hämtade ut nummerlappen (på plats, pallade inte åka in till stan och göra det i förväg i år och det gick ju jättefint att göra på plats).

När starten gick var det uppehåll i regnet och det blev fort varmt att springa, så jag knöt löparjackan runt midjan. Sen kom värsta busvädret när jag sprungit halvvägs och sprang förbi här hemma, där mina tappra supporters stöttade mig. <3 Klar höjdpunkt!

Backen upp för Hornsbergs strand, förbi Mariedal, är ordentligt seg och den var nog början på mitt farttapp… det hade ändå gått förhållandevis bra, klart över förväntan, dittills. I Kristineberg gick det riktigt långsamt. Kul grej: i år fick man springa ett varv inne på Kristinebergs IP! Mindre kul grej: när jag tog upp telefonen inne på IP för att kolla läget i jogg-appen hade jag plötsligt inget pass igång. När jag kollade en stund tidigare funkade det fint, men nu var det bara borta. :( Så de sista 3 kilometrarna hade jag ingen aning om vad jag hade för fart. Trist – och jag känner att det har varit föör mycket krångel med jogg-appen nu, kanske måste växla tillbaka till RunKeeper ändå. :(

Det gick seeeegt ett bra tag sen, men sista kilometern eller så fick jag upp lite flyt igen. Målgång, banan och kolla tiden på webben (hade ju ingen egen tidtagning längre…): 1:07:48

Och jag sprang faktiskt hela vägen! Vaderna kändes såklart en del, men det gick att springa!

Innan detta har jag sprungit 18 millopp, varav 12 snabbare och 6 långsammare än detta. Så det var klart över förväntan, med tanke på min utmattning!

Efter Kungsholmen runt hör det till att mysa i gräset en stund, heja på folk som springer halvmaran efteråt och allmänt ha det mysigt. Tidigare var Erdinger sponsor och delade ut alkoholfri öl efter målgång, sååå himla mysigt med en kall öl i solen efter loppet. Men idag ..? Nja. Jag kom i mål och liksom bara stapplade hem, blöt och frusen…

Fick ett fint välkomnande hem också, barnen hade satt upp lappar på utsidan av dörren. :)

Hässelbyloppet

I söndags sprang jag Hässelbyloppet, första loppet som kunde genomföras utan några särskilda coronarestriktioner. Alltså ett vanligt Hässelbylopp! Det som ska vara så platt och i år skulle det vara ännu plattare. Hmm, jaså, jag tycker att det är ganska backigt ett tag och så även i år. :D Ja, jag är känslig… Men det var trevligt i alla fall.

Jag gjorde ett försök att hålla tillräckligt bra fart för att klara mig under timmen, men det höll inte hela vägen. Jag blir så seg i slutet av millopp, varje gång… Men jag är nöjd över mellantiden, 5 km under halvtimmen (29:54) i alla fall! Titta vilket fint diplom jag fick:

Tjejmilen 2021

Idag sprang jag mitt sjätte Tjejmilen. Var lite rädd att jag skulle behöva bryta min streak eftersom Sander och Jonas har varit förkylda i veckan, men jag har i alla fall inte blivit det än.

Jag fick medalj och Piggelin!

Alltså, Tjejmilens bana är inte så lättsprungen… Jag hade en bra första halva (mellantid 5 km 30:17 – siktade på under 30, men så kom en backe och en druvsockerstation och en vätskestation precis innan bågen…), men sen segade jag ihop. Och så mördarbacken i slutet på det. Min tid blev 1:05:05, alltså långsammare än både Kungsholmen runt och Premiärmilen. Jag blev revanschsugen och har anmält mig till Hässelbyloppet i oktober för att få en ny chans.

I år var i alla fall första Tjejmilen då det inte var mastodontlång kö till bajamajorna. Ingen kö alls, faktiskt! Vore ju fint om man kunde fortsätta med de delar av coronaanpassningarna som faktiskt gör saker objektivt bättre… Så trist när man måste räkna med att hinna stå i bajamajakö i 45 minuter inför ett lopp.

Det blev en video av starten den här gången också:

20210904_122951

Håller tummarna för att upprätthålla den här streaken i många år och bli en sån där cool gammal springtant. :)

Premiärmilen

Igår gav jag mig in till stan i löparmundering utan att vara riktigt säker på om jag skulle starta i Premiärmilen eller inte… Efter att jag sprang i måndags har det knakat och knäppt väldigt obehagligt i knät. Mer obehagligt än smärtsamt och det har varit så förut och gått över, men… skulle det funka med ett millopp? Strategin “vila mig i form” räckte inte utan knakandet var rejält även på lördagsmorgonen. Planen var att komma på plats och köra lite uppvärmning och göra bedömningen då. För det är liksom inte samma sak att jogga runt köksbordet hemma…

Men först! Först fick jag träffa Karin! Min fina Malmö-baserade före detta kollega, som alltså precis slutat hos oss, var i Stockholm för att träffa nya kollegor och lite sådär. Vi tog en förmiddagsfika på Espresso House och vågade nog inte riktigt reda ut hur länge sedan det egentligen var vi sågs på riktigt… Fint att få ses och sorgligt att vi inte är kollegor längre, men jag hoppas förstås att det blir jättebra för henne.

Efter fikat tog jag en korv på Pressbyrån och sen tunnlade jag ut till Universitetet. Följde strömmen av medaljförsedda människor som gick i motsatt riktning för att hitta startområdet. Det var alltså en start klockan 11 för de som springer milen på under 50 minuter och en klockan 13 för oss andra.

Duggregn och grått, jag satte faktiskt på mitt regnskydd på väskan innan jag lämnade in den… men nej, det blev inget skyfall och det var ju skönt.

Jag hann använda bajamaja och jogga lite på det knöliga gräsområdet. Det knäckte rejält i knät, men gjorde inte ont. Kändes för okej för att sumpa chansen. Det går ju att bryta ett lopp om det inte känns bra, såååå jag lät mig vallas in i startfållan…

Här står vi och håller värmen i startfållan.

Och så starten:

Premiärmilen 2021 - starten

Tidtagningen funkar ju så att den startar när chipet på ens nummerlapp passerar bågarna och det är ju bra eftersom det kan bli lite trångt i början och antagligen skulle vara ännu värre om tiden räknades från tutan… Jag hade alltså god tid att sluta filma, växla till Jogg-appen och starta den innan jag faktiskt startade.

Knät besvärade mig faktiskt inte nämnvärt. Eventuellt knäckande ljud dränktes av omgivningarna och det kändes som att det lugnade ner sig när jag kom in i en riktig löplunk. Så det var väldigt bra att jag inte ställde in på grund av det.

Däremot var det oväntat tungt genast. Det brukar ju vara lätt i början, men nu kändes det trögt och jag fick håll, vilket jag inte brukar få. Det gick ändå i bra fart. Mitt stora mål är ju att komma in under timmen på ett riktigt millopp, har ju bara klarat det på virtuella Tjejmilen då jag fick välja banan och såklart tog en fördelaktig. Men för detta lopp var det mer realistiska målet att springa snabbare än Kungsholmen runt som jag sprang på 1:04:18 för två veckor sedan.

Efter första kilometern blev känslan lite bättre i alla fall. Fortfarande vid kilometermarkering 3 hade jag snittfart 05:59, vilket alltså är min stora målfart, men att hålla den i 10 km är tufft… Vid km 4 hade den ökat till 06:04, vilket fortfarande är en bra fart. Den höll sig också så i flera följande kilometer, men runt 7 km hände något. Jag springer ju oftast 5 eller drygt 6 till vardags och det märks tydligt att jag inte är van att springa längre… Jag segade ner och sprang plötsligt nästan ensam, efter att ha sprungit i klunga hela vägen. Dessutom kom det flera elaka backar just då… Den allra värsta var precis efter 8 km-markeringen, då gick jag faktiskt lite. Så mot slutet tänkte jag att jag skulle vara väldigt nöjd om jag kom in under 06:15 min/km. Lite snabb huvudräkning gav ju att det skulle bli en ordentligt bättre miltid än Kungsholmen runt och det kändes lovande… och jaaaa, det fungerade! Jag kom i mål på 1:02:15 och alltså en snittid på 06:13 min/km.

Jag brukar inte vara en sån som fastnar på loppbilder, men jag såg att en fotograf riktade kameran mot mig precis vid målgången och jodå, bilden kom med i albumet på Facebook:

Jag går i mål! Lånad bild från officiella bilderna tagna av fotograferna Ryno Quantz och Jonas Persson.

Medalj fick jag också:

Medalj!

Knäna ömmade efteråt, men det gör de alltid när jag sprungit så långt, så det verkar inte som att knasiga knät gjorde någon skillnad. Och nu efteråt är knät nästan som vanligt!? Så det kanske hjälpte att springa millopp…

Jag är nöjd att jag sprang snabbare än för två veckor sedan! Tjejmilen är om en vecka. Drömmen är såklart att komma in under timmen, men jag vet att det är ganska mycket att hoppas på. Det loppet avslutas med en hemsk och lång backe som kommer att sega ner mig, så jag skulle behöva springa de lättare delarna av loppet väldigt snabbt för att ha en chans.

Tänker att jag kanske borde öva på att springa långt. Springer ju bara milen när det är lopp. Om det var vardagsmat att springa 15 km, om än långsamt, kanske jag inte skulle vara lika knäckt under milloppens sista fjärdedel… Men det är såklart en betydligt större tidsinvestering att springa 15 km långsamt än att springa 5 km snabbt, så det finns ju en anledning till varför jag hållit mig till det senare. Plus att knäna brukar klara mitt vardagsspring bra, men jag är lite rädd för vad de skulle tycka om 15 km.

Kul med lopp! Det var mitt första Premiärmilen! Men jag har sprungit andra lopp där i krokarna och även geocachat där, så jag kände ju igen mig bitvis. Jag hade inte tittat så noga på kartan innan och jag har ju ingen känsla för hur saker ligger i förhållande till varandra, så jag blev lite konfunderad ibland. “Hmm, var vi inte här för ett tag sen? Är inte det där samma personer som hejar?” (jo, stämde nog, banan gick faktiskt som en krokig åtta ungefär) och “Hmm, var det inte här jag klev av tunnelbanan?” (jo). Men också “hmm, det här ser bekant ut” (nej, jag tänkte på Vegoloppet utanför Malmö, haha). Hur som helst ett fint område och det gavs ju en viss naturkänsla av att typ det första jag var tvungen att göra var att väja för en hög hästbajs. :)

Tjejmilen Virtual Edition – äntligen milen under timmen!

Igår sprang jag Tjejmilen Virtual Edition, det vill säga den corona-anpassade versionen av loppet i vilken man fick springa på valfri plats och valfri tid denna helg. Jag hade inga skyhöga förhoppningar, särskilt inte med tanke på att jag känt mig krasslig dagarna innan loppet, men WOW! Jag klarade mitt långsiktiga mål att springa milen under timmen! Det har varit mitt mål 2017, 2018, 2019 och 2020… och äntligen, ÄNTLIGEN KLARADE JAG DET!

Jag kan knappt förstå det, faktiskt. Tittar jag i min träningsdagbok har jag på sistone kilometertider som exempelvis: 8:16, 7:57, 6:28, 6:25, 6:47. Jag sprang Söder runt (också ett millopp) veckan innan på 1:11:13. Och nu: 58:41, kilometertid 5:52. Vilken skillnad!

Mitt problem brukar vara att jag inte kan pusha mig. Kroppen saktar liksom ner oavsett om jag vill eller inte. Men nu kunde jag! Och det var så coolt!

Så här såg jag ut precis innan jag gav mig ut:

Redo för lopp

Tjejmilen-appen, som skulle ta min tid och bjuda på en ljudupplevelse, i telefonen i armfickan med hörlurar. Midjeväska där jag hade tänkt ha jobbtelefonen med RunKeeper som backup, eftersom jag sett att Tjejmilen-appen strulade för flera.

Jag valde snällast möjliga bana: fram och tillbaka längs Karlbergskanalen och Kungsholms strand till Kungsbron två gånger. Jag hade kunnat fortsätta varvet runt Kungsholmen i stället, men då hade jag drabbats av både trafikljus och framför allt min stora nemesis: backar. Nu slapp jag det helt och det underlättade såklart.

Tjejmilen-appen fungerade fint, men gav just ingen hjälpsam info alls. Så det blev att jag sprang med jobbtelefonen i handen hela tiden (och hoppades att den var vattentät…) för att hålla koll på farten. RunKeeper visar ju både nuvarande fart (hyfsat rätt, men ibland hoppar den iväg till något osannolikt) och genomsnittlig fart (desto mer tillförlitligt). Så fort jag såg nuvarande fart glida över 6:00 pushade jag ner den igen genom att öka kadensen (stegfrekvensen) och klarade att hålla genomsnittlig fart därunder hela tiden!

RunKeeper funkade bra ända till sista kilometern. Då påstod den plötsligt att jag sprang ca 3 min/km. Det trodde jag inte riktigt på… Och sen tyckte den att jag var färdig med milen en bit innan jag var det. Tyvärr stängde jag av då, jag förstod senare att det finns en funktion för att släta ut en hackig bana som jag hade kunnat använda. För det var ju såklart det som hänt. Mot slutet av min bana sprang jag enligt RunKeeper i zick-zack ut i vattnet och långt in på land. Skönt att det bara var sista kilometern, men samtidigt lite läskigt att inte veta hur jag låg till då.

Rutten enligt RunKeeper (sprang alltså fram och tillbaka två gånger) – haha, kolla zick-zackandet på slutet!

Jag tycker att jag var imponerande jämn i farten:

Dippen på slutet stämmer alltså inte utan det var RunKeeper som fick fnatt…

Tar inte med sista km som ju var fel…

Det regnade hela tiden, vilket jag faktiskt tror hjälpte mig! Det var inte så mycket folk ute, så det blev aldrig svårt att komma fram. Temperaturen var behaglig och regnet svalkande. Och kanske bidrog det bistra vädret till känslan att det bara var att bita ihop och köra.

Jag körde ett intervallpass cirka en vecka innan loppet och reagerade på att jag faktiskt klarade det ovanligt bra. Jag sprang 200 meter långsamt och 200 meter snabbt och det blev väl fem snabba tror jag. Vid tidigare försök har jag säckat ihop och behövt stanna/gå under de långsamma och fått betydligt lägre fart för varje snabb sträcka. Men den här gången klarade jag det fint.

Det ska bli väldigt spännande att se om detta var tillfälligheter eller om någonting kanske lossnat för mig. Jag hoppas verkligen jag får fortsätta springa skadefri och med så välmående fötter som jag har nu när jag äntligen hittat skor som inte gör mig illa.

Detta var för övrigt min femte Tjejmilen på lika många år. Hoppas kunna fortsätta streaken länge och bli en sån där cool tant som har en tröja med “Min 30:e Tjejmilen”. :)

Söder Runt i drop-in-tappning

Medalj!

Inga lopp genomförs ju som planerat i år. Kungsholmen runt bidde inget alls, så min anmälan gäller nästa år i stället. Tjejmilen ska snart ha en virtuell omgång där man springer var man vill. Och just nu har Söder Runt en drop-in-vecka. Under kvällarna 17-22 augusti får man komma och springa banan med egen tidtagning och få en medalj vid målgång.

För min del blev det idag. Kul att få springa den riktiga banan, men lite svårt faktiskt. Jag läste att svåra vägval skulle markeras längs banan, men antingen var jag blind eller så hade det inte gjorts eller så hade markeringarna försvunnit igen.

Resultat.

Så jo, hrm, jag sprang lite fel faktiskt. Vet i alla fall att jag gjorde det vid ett vägarbete vid ca 4 km där man skulle ledas runt det, men det var lite oklart exakt hur. Haha… Där fick jag till och med stanna en stund och konsultera kartan. Kan ha sprungit lite fel någon annanstans också, vem vet… Det var några andra trixiga ställen också och några extra väntestunder vid rödljus pga vägarbeten som gjorde att man fick krångla lite…

Det blev i alla fall lite över 10 km för min del. Lite typiskt, för jag sa till Jonas att jag siktade på 70 minuter och jag sprang faktiskt 10 km på strax under det, men bumpade såklart över för att jag sprang längre… Men det var ju ganska bra uppskattat och måluppfyllt, tycker jag! Mitt stora mål är ju att komma under 60 minuter (tidigare PB 1:01:58), men jag visste att det inte skulle bli idag. Dels (mest!) pga formen, dels pga lite utebliven lopp-pepp ändå ju.

Jag såg alltså ingen som sprang samma lopp som jag under tiden jag sprang, men sen såg jag några som kom i mål.

Fin vattenflaska!

En himla skön grej att känna är att jag numera, inte får det minsta ont i fötterna av att springa. När jag springer så här långt känner jag däremot av knäna när jag går i trappor sen och även vrister/hälsena lite. Men det är väldigt mycket mer okej än domnade tår, ömma tår, krampande fotsidoe, isande/smärtande/pulserande höger framfot PLUS ömheten i knän och vrister. Såklart.

Kul att ha fått springa loppet och det var en härlig kväll! Nästa helg blir det virtuella Tjejmilen och sen har jag inget mer lopp bokat just nu.

Kungsholmen runt 2019

Idag har jag sprungit KfS Kungsholmen runt 10 km!

Kungsholmen runt är en loppfavorit för min del! Självklart är jag lite partisk när det gäller min ö och att springa förbi precis där jag bor. Det är också jättekul att familjen bara kan kliva ut på gatan och heja på mig när jag passerar. Det blir en så stor grej att åka till andra lopp och heja, men när det är på vår gata blir det en mer rimlig insats. :)

Sen är det ovanligt trevligt efter målgång. Jag är mycket förtjust i att sponsorn Erdinger bjuder på alkoholfri öl! Så soft att sitta i gräset efteråt och njuta öl, sol och banan. Det gäller såklart att vädret är bra, men idag var det perfekt!

Nästa trevliga grej är att lagom när jag börjar känna mig färdig med softandet så passerar halvmaratäten Rålis när de varvar. Och sen bara måste man ju se målgången också…

Idag svängde jag dessutom förbi Hawaii Poké på väg hem och satte mig vid vattnet och åt poké bowl innan jag gick in.

Sen har jag i vanlig ordning varit trött resten av dagen… trots att jag inte sprang mig sådär riktigt utpumpad. Alltså, det var väldigt tufft bitvis, men målet idag var bara att hålla mig springande hela tiden, så det var det jag gjorde (utom en kort stund när jag växlade till gång vid vätskestationen för att kunna dricka och slänga muggen kontrollerat), men eftersom jag inte pressade så mycket behövde jag inte totalt kollapsa i gräset efteråt.

Nästa bokade lopp är Söder runt. Det gillade jag förra året. Det är något visst med att springa runt en ö. :)

Någon gång ska jag väl också ta itu med grejen att jag springer långsammare för varje lopp jag är med i… det känns ju inte superkul. Får försöka bli bättre på att faktiskt springa och se om jag kan jobba upp farten lite. Mitt mål är ju att komma under timmen på milen och närmast hittills är 1:01:58. Idag sprang jag på 1:11:28, hmmm…

Hässelbyloppet

I söndags sprang jag Hässelbyloppet. Det är ju känt för att vara en lättsprungen mil… men hu, det blev inte så för mig. Jag hade en dålig löpardag, tråkigt nog.

Eftersom jag inte har varit så vass på löpning på sistone var egentligen min enda förhoppning att inte få ett nytt bottenrekord och jag lyckades faktiskt få en något bättre tid (1:06:57) än på Tjejmilen (1:08:30), så det var ju bra i alla fall. Men det kändes såå tungt och mina ben var inte alls mina vänner.

Jag hade inte de bästa förutsättningarna. Några dagar innan loppet gav jag mig ut och sprang några galna intervaller på absolut maxfart. Det gillade inte mitt knä. Något hände så att det nu liksom känns “fel” på något sätt och det knäpper i det. Jag har haft mycket så tidigare, men varit förskonad länge. Ibland gör det ont att gå, inte nu-haltar-jag-jättemycket-ont, men så att det känns.

Även om det inte gjorde jätteont på loppdagen knäppte det och kändes skumt och sånt hjälper i alla fall inte mig att känna mig på topp, så det bidrog säkert. Värmde väl upp för dåligt också… fick jättekramp i benen en bra stund och när det väl släppt något hade den mesta energin gått åt.

Måste säga att det var ganska mycket backar ändå för att vara ett platt lopp… hehe…

Sen hade jag visst tittat lite dåligt på anmälningsinfon. Man kunde anmäla sig antingen till tävlingsklassen eller motionsklassen. Jag tänkte att tävling = tidtagning och motion = fun run, så jag anmälde mig till den sista tävlingsklassen. Hehe. Det stämde ju inte så bra. Motionsklassen var också tidtagning med jättesnabba löpare och jag skulle snarare ha varit i sista motionsgruppen… Väldigt snart var de andra i min startgrupp långt borta. Lyckligtvis var vi i alla fall ett par stycken som hamnat fel, så jag såg en person framför mig och en bakom mig ända tills första motionsgruppen kom ifatt någonstans mellan 3 och 4 km. :D

Sista loppet jag är anmäld till i år är upplevelseloppet STHLM Xploration Run nu på lördag. Jag har knasigt knä och är förkyld, så jag ska nog i alla fall inte springa milbanan jag är anmäld till… Men förhoppningsvis kan jag byta till någon av de lindrigare varianterna och ändå klara STHLM Challenge i år också.

En liten ljusglimt i mitt löparliv är att jag i alla fall gjorde en riktigt bra femma nyligen under ett vanligt vardagspass. Under 30 minuter, dvs min idealfart som mitt stora mål är att lyckas hålla i 10 km också. Men de flesta passen är tyvärr betydligt segare än så…

Nu håller jag tummarna för att den här omgången knäkrångel inte blir en långkörare.