Tjejmilen 2026

Igår sprang jag min elfte tjejmil! Löpningen har ju gått lite upp och ner, minst sagt. Efter några segare år hade jag ett oväntat bra löparår 2024, för att sedan knappt kunna springa alls 2025. I år har det gått ungefär lika illa under våren, med smärtor i fötter och vader som tvingat mig växla ner till gång. Men i slutet av sommaren började jag jogga så smått med Jonas med uttalat mål att verkligen springa långsamt och det verkar ha gett resultat! Vi sprang 3 km några gånger och sen klarade jag 5 km på egen hand. Nästa gång jag försökte kändes det inte lika bra, så då nöjde jag mig med 3 km, men då var det kanske att jag gick ut för snabbt ändå.

Jag var helt inställd på att förmodligen inte klara att springa hela milen. Men jag gjorde det (minimala pauser vid vätskekontroller får vara godkänt)! Jag siktade på att börja så långsamt att det kändes löjligt. Och ganska tidigt kände jag av vaderna och fötterna litegrann, så jag aktade mig för att öka. Och sen kom jag in i en lunk och bara fortsatte!

Om vi räknar bort förra året, då jag ju inte ens sprang hela varvet utan växlade mellan löpning och gång för att hantera det onda, var detta mitt långsammaste millopp (1:16:56). Så på ett sätt var det mitt sämsta, men på ett annat var det faktiskt mitt bästa. För jag har aldrig sprungit en så jämn och skön mil, utan vare sig svackor eller toppar. Inget särskilt ont heller och inget särskilt flås. Det mest bara lunkade på och jag är ärligt talat rätt amazed. Nu kollade jag tempokurvan + tabellen på jogg.se och det såg ut så här:

Man fick ju en 5-km-tid och den var 39:25. Andra halvan sprang jag på 37:31, så alltså snabbare än första! Det känns väldigt kul, med tanke på att jag så många gånger har försökt springa under timmen, men lyckats hålla 6 min/km till max nånstans kring 7 km för att där svacka ihop totalt och missa måltiden rejält. Det är kanske helt enkelt för snabbt för mig … åtminstone tills vidare. Nu känner jag mig rätt pepp på att fortsätta springa långsamt! Har ju faktiskt en ny chans snart, då jag är anmäld till Förbifartsloppet om en månad.

Samtidigt har jag ju varit lite frustrerad ibland över att inte riktigt kunna ta ut mig. På ett sätt hade det ju känts bra att vara riktigt slutkörd efteråt, men det är liksom benen som sätter stopp innan flåset gör det. Och det kanske får vara så. Jag kan säkert ta ut mig om jag kör intervaller, så det ska jag väl försöka motivera mig till (inte det bästa jag vet) …

Jag kände givetvis av att jag hade sprungit efteråt. Det besvärligaste när jag gick mot tunnelbanan var att senan i främre hålfoten på höger fot var rätt knasig och öm, men inte så illa att jag haltade. Sen när jag gick i trappor i tunnelbanan kände jag att knäna var ömma, men det var ju himla skönt att inte riktigt plågas av det medan jag fortfarande sprang. Och sen blev jag väldigt sömnig! Brukar alltid däcka lite efter millopp, så även denna gång. Men just under tiden kändes det i alla fall ovanligt enkelt och det var häftigt.