Helenas dagar Inlägg

Tycker du att böcker brukar ta slut för fort? Läs i så fall Pansarhjärta. Redan efter första tredjedelen kunde berättelsen ha snörpts ihop till ett avslut, men gång på gång på gång på gång kommer nya invecklingar i denna skickligt sammanvävda historia. Vid ett par tillfällen hann jag rentav tänka att “nu får han väl ge sig snart”, men på det stora hela bjöd boken på mycket spännande läsning.

Pansarhjärta är den åttonde boken om Harry Hole, men mitt första möte med denna polis och seriemördarexpert från Norge. Däremot har jag läst och älskat Nesbøs Doktor Proktors pruttpulver och Doktor Proktors tidsbadkar, som riktar sig till lite yngre läsare.

Harry Hole är en fallen hjälte, som man förstår har betalat dyrt för sin framgång som seriemördarjägare. Kaja Solness från våldsroteln vid Oslopolisen skickas för att hämta hem honom från exilt och destruktivt leverne i Hong Kong och lyckas med nöd och näppe genom att berätta att Holes far ligger för döden. Men det är förstås inte därför hon är ditskickad, utan för att en ny seriemördare tycks härja i Norge. Två kvinnor har hittats döda, båda med 24 symmetriskt placerade sticksår inuti munnen. Såren har tillfogats inifrån och offren har drunknat i sitt eget blod. Snart sker fler märkliga dödsfall, dock utan uppenbar koppling till de övriga. Snart har man hittat ett samband: offren övernattade samtidigt i en fjällstuga. Men vad är motivet? Och vilka fler befann sig i stugan? En till en början motvillig Hole sätts att reda ut soppan, inte minst för att visa vad våldsroteln går för, då de riskerar att förlora sina häftiga mordutredningar till Kripos.

Det är en mycket spännande bok, men samtidigt som jag är oerhört imponerad över historiens alla detaljer och förvecklingar går det överstyr mot slutet, jag blir lite matt och trovärdigheten börjar halta. Varenda bifigur ruvar på en mörk hemlighet som Harry Hole nystar rätt på genom förbluffande slutledningar. Inte sällan antyds att en slutledning gjorts utan att läsaren får ta del av den, vilket är ett irriterande sätt att skriva på.

Boken är definitivt inget för den äckelmagade. Det är mycket blod och tortyr med all (icke?) önskvärd tydlighet och detaljrikedom. SvDs recensent går så långt som att kalla det “författarens sadism mot läsaren”.

Mitt största trovärdighetsproblem kommer när vår hjälte just har bankat käken ur led genom att kasta sig mot en spik två gånger, bänt upp munnen och plockat ut det otrevliga stickvapnet ämnat att döda honom, virat en sönderriven tröja runt huvudet för att hålla käken på plats och sen konverserar obehindrat med sin chaufför. Nu är jag inte på något vis insatt i den typen av skador, men känner spontant att även en hårding som Hole borde bli en smula fåordig efter en sån pärs.

Jag är kluven: å ena sidan en sjukt spännande och snyggt sammanflätad berättelse, å andra sidan helt enkelt lite för mycket av det goda.

Läs smakprov här!