Helenas dagar Inlägg

Vi har redan sagt hej då är en roman om rädsla för tvåsamhet och vuxenliv. Filip har inte haft en flickvän på fem år, men däremot avverkat en lång rad sängkamrater. Det har blivit en sport för honom att få hem tjejer och han har blivit en mästare på att tolka signaler och förutsäga reaktioner. Han kan säga nästan direkt när han börjar stöta på en tjej om han kommer att gå i mål eller inte – ända tills han möter Iris. Hon passar inte in i mallen och Filip känner sig märkligt dragen till henne, kanske just därför. Sen berättar hon något som borde få honom att vilja fly, men i stället börjar han fundera på om hon är den han väntat på. Den som kan få honom att våga satsa på en annan människa igen.

Jag hade ett samtal med en Filip en gång. Precis som romanfiguren var han en player som intalade sig själv att målet för det han höll på med var att hitta någon att bli två med. Han kunde inte heller se att hela beteendet motverkade det målet. Hur ska man kunna hitta någon om man anstränger sig för att se raggen som manipulativa objekt? Vad finns kvar när man vunnit spelet och genom känslokallt beräknande fått någon i säng, hur stor chans är det att man skulle vilja något seriöst efter det? Och när man spelat och vunnit så många gånger att man glömt bort hur det känns att känna, vad spelar ännu en betydelselös erövring för roll när det är det långsiktiga man vill ha? Och så är det givetvis det där med ryktet man får. Vem vågar satsa på en player? Lekkamrater kan man kanske få, men något riktigt? Det är svårt.

Det är frustrerande att läsa om Filip. Man vill ruska om honom och ta ett allvarligt snack med honom, få honom sluta vara så feg och patetisk. Eftersom det är en roman kommer förstås en vändpunkt. Iris blir en människa snarare än ett objekt, eftersom hon är oförutsägbar, och Filip börjar så sakteliga känna saker igen. Men han har förstås sitt rykte och sin feghet emot sig.

Det har pratats mycket om Daniel Åberg på sistone, eftersom han valt att sköta utgivningen av Vi har redan sagt hej då helt själv, trots att han redan gett ut Dannyboy och kärleken på ett etablerat förlag. Jag har länge haft hans första bok på min mentala “att köpa vid lämpligt tillfälle”-lista, men i stället blev det Vi har redan sagt hej då som fångade mig först, just på grund av självpubliceringen och debatten kring bokutgivning. Daniel Åberg har skapat sig ett effektivt PR-jippo, men boken har dessutom fått mestadels strålande recensioner som jag nu kan konstatera är ytterst välförtjänta. Trots att berättelsen skulle kunna beskrivas som en simpel, om än ovanligt mörk, kärlekshistoria blir det något mer av Åbergs historia. Inte minst tack vare de intressanta litterära greppen, hans sätt att efterlikna medvetandeströmmar genom långa meningar och plötsliga avbrott, och den roliga idén att presentera kapitlen i omkastad ordning “för att höja graden av fiktion”. Dessutom säger den något om samtiden och vanföreställningen att kvantitet skulle överträffa kvalitet. Det vore fint om boken kunde få några filipar att inse det innan det är för sent.