Helenas dagar Inlägg

Äntligen fick vi tillfälle att se Brokeback Mountain, som hyllats som en av 2005s bästa filmer och som vi därför varit nyfikna på ganska länge. Inte bara därför, utan också för att regissören är Ang Lee och för att den handlar om homosexuell kärlek.

Jack och Ennis är två cowboys (eller ska man säga sheepboys när de vallar får kanske..?) som tillbringar en sommar med en fårskock ute på Brokeback Mountain. Där hettar det till mellan dem, men det är förbjuden kärlek och särskilt Ennis förnekar sin sexualitet: “you know I ain’t queer!”. Han har vuxit upp med en böghatande far och sett otäckheter som kan hända homosexuella. Dessutom ska han ju snart gifta sig med sin Alma…

Efter sommaren på Brokeback Mountain går det fyra år innan de ses igen. Båda har hunnit gifta sig och skaffa barn, men aldrig har de glömt den där sommaren. När de ses igen kan de såklart inte stå emot attraktionen dem emellan och de börjar ses några gånger om året för att “åka ut och fiska”.

Det är hemskt att det måste vara så svårt. Varför kan de inte bara få älska varandra? Vad skulle vara så fruktansvärt med det? Samtidigt är de själva ytterst dåliga män. Det är vidrigt att tänka sig att det än idag finns homosexuella som gifter sig heterosexuellt och lever ett dubbelliv. Nog för att samhället gör det svårt att vara homosexuell, men det gör det såklart inte okej att föra någon bakom ljuset och vara otrogen. För filmens skull är det bara bra att de är dåliga, det känns mer realistiskt än om de varit någon sorts änglar som det bara är synd om.

En problematisk kärlekshistoria, alltså. Väl värd att se. Hur det sen slutade hade jag redan gissat, men det var ändå inte helt uppenbart hur det skulle gå.

Asiatisk (koreansk, i det här fallet) skräckfilm om dödsbringande mobiltelefoner kändes inte så originellt, men visst var vi tvungna att se den… fast den var väl sådär. Hade det inte varit för alla billiga skrämseltrick och “oj-det-var-visst-bara-en-dröm-sekvenser” skulle den nog fått en trea, men nu räcker det inte riktigt.

Den lilla flickan utgör största delen av behållningen. Jag hoppas hon gick i terapi för att inte knäckas av sin roll…

Hann vara nyfiken på den här filmen ett bra tag innan jag fick tillfälle att se den – och visst motsvarade den förväntningarna. En mysig film i klassisk Burton-anda och vi får till och med lite Vincent-referenser. Det allra tuffaste är förstås att filmen är stop-motion-filmad och att det är riktiga dockor vi ser. Vilket jobb! Vad sägs om 28 bilder för att få likbruden att blinka (enligt IMdB’s trivia)?

Handlingen är helt okej, leker med döden lagom morbidt och ger utrymme för oneliners som “Why go up there when people are dying to get down here?”

Corpse Bride gör mig sugen på att se om The Nightmare Before Christmas och det är väl ett ganska bra betyg. :)