År: 2005

Idag har jag skrivit ihop svaret på en fråga om konst! Det här är vad jag fick ihop, något modifierat för webben:

Nuförtiden anses nyskapande vara någonting föredömligt inom konsten. Konstnärerna försöker överträffa varandra – och sig själva – när det gäller att slå världen med häpnad. Pengar och berömmelse blir belöningen för den som lyckas.

Om vi kunde resa tillbaka i tiden och försöka fråga en egyptier om hans syn på konst skulle troligtvis stor förvirring uppstå. Konst var ett okänt begrepp och det fornegyptiska språket saknade ord för det. Trots att egyptiernas konst gått till historien såg man helt annorlunda på den än vad vi gör idag – man prydde inte hemmets väggar med tavlor, det fanns inga konstgallerier eller museum. Konsten var inte till för att behaga betraktaren, utan hade alltid ett praktiskt syfte och följde mycket stränga riktlinjer. Den kunde förmedla religiösa och politiska budskap eller förse avlidna personer med allt de behövde i livet efter detta, efter särskilda ritualer som man trodde väckte avbildningarna till liv.

Att vara konstnär i det antika Egypten skilde sig en hel del från att vara det hos oss idag. Yrket betraktades i första hand som ett hantverk och det fanns inte utrymme för personliga utsvävningar. Det hörde inte till att man signerade sina verk och konstnärerna strävade inte efter personlig berömmelse. Att vara konstnär var ett bra och respekterat yrke och fynden från bland annat Deir el-Medineh visar att konstnärerna hade det gott ställt.

Det karakteristiska för den egyptiska konsten är att den inte försöker efterlikna ett synintryck, utan att man i stället tar med allting som anses viktigt. Vid skulptering är detta inget större problem, men vid tvådimensionell avbildning blir resultatet mycket annorlunda mot vad vi är vana vid att se idag. Här ser vi en familj sysselsatt med jordbruksarbete. Bevattningskanalerna är avbildade uppifrån och människorna från sidan. För en ovan betraktare är det lätt att tro att egyptierna helt enkelt inte förstod sig på perspektivritning och inte kunde avbilda mer naturtroget, men detta är alltså fel. När flera sidor av motivet var viktiga, såg man helt enkelt till att avbilda allt man ville visa.

Bild från The Artifact.

När det gäller avbildning av människor hade man en klar uppfattning om vilka delar som skulle framhävas (se ovan). Huvudet avbildades i profil, medan ögat avbildades framifrån. Axlarna visades framifrån men bäckenet och fötterna från sidan. Proportionerna var alltid givna och konstnären utgick från ett rutnät och såg till att alla kroppsdelar hamnade rätt. Exakt hur det skulle se ut skiljde sig något i olika perioder, men principen var alltid densamma. Det var en idealiserad bild av människan som framställdes, en stereotyp med ungdomlig och vacker kropp. Porträttlikhet var inte viktigt, en beskrivande text talade om vem som var avbildad. Många verk visar djur och lägre stående människor porträtterade i en långt mer naturtrogen stil, vilket visar att egyptierna kunde efterlikna verkligheten om de ville. Att man inte gjorde det är knutet till tanken om att motivet kunde göras levande. Hur skulle den avbildade kunna klara sig med perspektivistiskt förkortade kroppsdelar?

Egyptierna var flitiga användare av symbolik i konsten. Objektens storlek och placering i förhållande till varandra avgjorde deras betydelse. Färg, former och material signalerade budskap till betraktaren. Det var viktigt att man kunde se skillnad på levande och döda, män och kvinnor, barn och vuxna. Levande, stående människor avbildades i ett steg, med ena foten framför den andra. Döda människor höll ihop fötterna, precis som en mumie. Kvinnans steg var kortare än mannens och hennes hudfärg var dessutom ljusare. Barn avbildades ofta med ett finger i munnen och pojkar hade ofta en lång hårfläta. Här syns skillnaden i hudfärg och steglängd mellan en man och en kvinna som skulpterats.

De strikta riktlinjerna för konsten gjorde att den blev som ett språk i sig. Idag brukar man tala om att betraktaren avgör genom sin personliga tolkning vad ett konstverk betyder, men hos de gamla egyptierna blev innebörden tydlig genom det enhetliga bildspråket. Man får komma ihåg att konsten var en betydande informationskanal på den tiden, då man inte som nu ständigt överöstes med budskap från tv, internet och tidningar. Konsten hade alltså en viktig praktisk betydelse och fungerade som den tidens massmedia. Den var inte till som konstnärens personliga uttrycksmedel eller för att behaga betraktaren, såsom är fallet idag.

Källor

Grönblom, Rolf (2000). Faraonernas Egypten. Valentin förlag.

Schulz, Regine et al. (2004). Egypt – The World of the Pharaohs. Könemann.

Säve-Söderbergh, Torgny (1985). Egyptisk egenart. Uppsala universitet.