Kategori: Böcker

Ur förordet:

Den här boken handlar om idéer som stör och om en politisk praktik som retar: veganism. Den vrede landets veganer lyckats riva upp i svensk vuxenvärld är unik. På mer än ett sätt.

Man kunde tro att det bara är de militanta – trots allt bara ett fåtal av landets tiotusentals veganer – som upprör. Men så är det inte. Även de fridsamma irriterar. Föräldrar provoceras av barn som vägrar äta “döda djur”, skolledningar får problem och anklagas för “etisk diskriminering”, /…/ en rätt samlad vänster sätter upp kalla handen och säger att djurrättsfilosofin “hotar humanismen” medan kristna auktoriteter hävdar att djurrättsrörelsens mål är en “livsfarlig devalvering av människovärdet”. På kultursidor har vreden varit som störst: “Hos veganerna kan man verkligen tala om ett hat mot människan.”

Kort sagt: veganer stör.

/…/ Var kommer denna multifrontsoro från det etablerade samhället ifrån? Är den befogad? I så fall varför? Och vad vill egentligen veganerna?

Det här är alltså en reportagebok med elva texter om veganism. Många av dem är intressanta, men för mig kändes det som att det blev torrt i de långa partierna om politiker och filosofer, samt att lite väl mycket fokus låg på militanta aktiviteter. Jag tycker det är vansinnigt intressant det Linton skriver i förordet; att veganer stör, även de fredliga. Jag har ju själv märkt att människor blir förvånansvärt upprörda när man säger att man inte vill döda och utnyttja djur. Jag hade gärna velat läsa mer om det, men jag tycker att Linton mest snuddar vid oss snälla djurrättsförespråkare och fokuserar mycket mer på dem som faktiskt stör genom våld, trakasserier, hot och skadegörelse. Sånt tycker jag är fel och jag tror verkligen inte det är rätt sätt att få människor mer vänligt inställda till djurrätt och veganism. Är det sånt man menar är det liksom inte så spektakulärt att påstå att “veganer stör”… för det är ju precis det de försöker göra. Det är mycket intressantare att fundera kring hur man stör genom sina blotta åsikter – det blir ju indirekt så att man signalerar att alla andra är omoraliska när man säger att man inte äter djurprodukter av moraliska skäl, och det kan nog många gånger vara störande för att folk vet att djurindustrin är hemsk och egentligen kan hålla med åtminstone litegrann… samtidigt som det såklart finns ett oerhört blundande för alltihop – hur ofta hör man inte “men vadå, kor har det väl inte så illa?” från folk som på allvar tror att det ser ut som i “bregottfabriken” från reklamens förskönade värld.

Det är kul att ha läst boken, men den var inte vad jag hoppades på.