Kategori: Böcker

(För statistikens skull sätter jag datumet till då jag läste ut boken. Det är lite viktigt för mig att den hör till 2006 som den ska. Fast jag skrev detta 2007-01-12.)

Med Läckbergs Isprinsessan inleder jag officiellt mitt projekt att läsa svenska spänningsförfattare (andra än John Ajvide Lindqvist, som jag skulle ha läst ändå…). Det var länge sedan jag läste deckare i någon större utsträckning, men jag har blivit sugen på nytt. Mest för att jag sedan NaNo lite mer på allvar är wannabe-svensk-författare själv.

Isprinsessan är Camilla Läckbergs debutroman och handlar precis som efterföljarna om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström. Isprinsessan själv är Ericas barndomsvän Alexandra, som hittas mördad i badkaret i ett iskallt hus. Det ser ut som självmord, men de som känner Alexandra vet att hon inte kan ha tagit sitt liv. Erica Falck börjar rota i fallet för att skriva en artikel och en roman om Alexandra och dessutom får hon ihop det med Patrik Hedström.

Jag får inte riktigt vad jag väntar mig. Isprinsessan är mycket såpa och ganska lite kriminalroman (ordet står tryckt under titeln, jag har lagt märke till att den här typen av romaner ofta kategoriseras väldigt tydligt på detta vis). Karaktärerna är schablonartade och deras liv till brädden fyllda med drama. Erica är otäckt utseendesfixerad i de mest omöjliga situationer och känns som Bridget Jones, fast utan den skämtsamma tonen (hon jämförs till och med med sin engelska kollega).

Läckberg gör ett bra jobb med att skapa en rejäl härva av söndertrasslade människoöden och peka misstänksamma fingrar åt alla möjliga håll i persongalleriet. Det skulle kunna vara spännande, men jag tycker att mycket faller med att Läckberg undanhåller viktig information så oerhört fult som hon gör. Två gånger hittar Erica viktiga papper som hon läser och drar slutsatser utifrån, utan att vi får veta vad det stått. Dessutom återkommer hon ständigt till dessa papper i vansinnigt irriterande formuleringar i stil med “med tanke på vad som stod i papperet var hon väldigt nyfiken på Julias svar”. Det är inte snyggt, det blir inte spännande, det är bara oerhört billigt och lamt. Dessutom är huvudpersonerna riktigt dumma flera gånger: det finns en väldigt trolig förklaring x till fenomenet y, men de väljer att räkna upp alternativen u, v, w, z och blundar totalt för x. De bortser från en uppenbart viktig detalj med stor hint-potential, men som nämns tidigt i förbigående så att även jag som läsare missar den – trots att jag gissat rätt ändå och blev riktigt förbluffad när det hänvisades tillbaka till “hinten” som jag fick bläddra tillbaka och leta länge efter (det är svårt att uttrycka sig effektivt utan att spoila!).

Jag är väldigt inne i skrivande och korrläsande just nu, vilket är på både gott och ont. Det kan vara jobbigt när korrläsarblicken envisar sig med att vara påslagen och gör att jag stör mig enormt på varenda litet småfel. Språket är väldigt enkelt och det är omöjligt att inte vilja peta i det. En del skumma detaljer smyger sig också in, med motstridiga beskrivningar som att ett par glas beskrivs som osköljda för att sedan plötsligt vara sköljda ett par meningar senare.

Jag blir heller inte klok på perspektivet, som tycks vara någon blandning mellan den allvetande berättaren och alternerande huvudpersoner. Nåja… det kanske inte är viktigt.

Jag tyckte det var väldigt intressant att läsa Camilla Läckberg och anledningen att hon blev först ut är att jag tycker om hennes blogg Deckarmamma. Hon är en oerhört uppskattad författare och vem vet, kanske är hennes övriga böcker bättre. Jag kan tänka mig att läsa fler, särskilt Stenhuggaren som nominerades av Svenska Deckarakademin till bästa svenska kriminalroman 2005 (Inger Frimansson vann med Skuggan i vattnet, som står i min bokhylla och väntar på att bli läst), eftersom det låter lovande. I vilket fall som helst tycker jag det är intressant i rent studiesyfte att bekanta sig med de svenska författarna.

(Men varför, varför är författarnamnet på omslaget pixligt? Hur svårt kan det vara?)