Kategori: Film

Jag blev tvungen att se den här filmen, för jag tycker mig ha sett lovord överallt. Och visst… den har sina poänger…

Det handlar om oceanografen och dokumentärskaparen Steve Zissou, spelad av den alltid mysige Bill Murray, som ska hämnas på en märklig haj som dödade hans partner. På vägen hamnar han på en (för) lång rad sidospår och hittar sin förlorade son, eller åtminstone en person som kan vara hans son.

…men jag orkar inte riktigt med den. Mycket meningslöst hattande hit och dit. Gillar man den här sortens stillsam, meningslös humor, så visst… men jag tycker att det blir väldigt utdraget i det här fallet. Nog för att Bill Murray är härlig, men… mja. Inga svindlande lovord från mig.

Meg Altman (Jodie Foster) har blivit dumpad för en annan kvinna och flyttar till ett nytt hem tillsammans med sin dotter. I huset finns ett “panic room”, det vill säga ett gömt säkerhetsrum där man kan gömma sig för inkräktare. Gissa om de får använda det?

Jag såg filmen beskrivas som en mörk variant av Home Alone för vuxna och det är väl en ganska bra beskrivning. Tre bovar kommer till huset i tron att det är tomt, för de vill hämta något från just det där hemliga rummet. Men var gömmer sig kvinnan och barnet? Och givetvis kan de inte bara låta dem gå om de kommer ut, eftersom huset har övervakningskameror och de fastnat på band. Krångligt.

Filmen funkar definitivt som en thriller att underhålla för stunden.

Jag gillar idén och det var väl därför jag fastnade för beskrivningen av filmen. Travis har varit spårlöst försvunnen i fyra år när hans bror Walt får ett samtal om att en stum man hittats i “the middle of nowhere” i Texas. Det är Travis och Walt åker för att hämta honom och lyckas efter många om och men prata med honom. Situationen kompliceras över att Walt och hans fru tagit hand om Travis unga son Hunter och att Hunters mamma också är försvunnen.

Mmm. Tuff idé. Men jag tycker man får hintar som inte används senare – eller så övertolkar jag. Jag har svårt att förstå vad personerna tänker och tycker, när de gör konstiga saker. Jag grips inte riktigt.

Jag har haft ett litet projekt rullande här hemma ett tag: att fixa IMDb-sidan för Vägen till Gyllenblå! Den var inkomplett och dessutom felaktig, nu har jag fixat den:

Vägen till Gyllenblå! på IMDb

(av någon anledning har de inte tagit med att Mark Lordon spelar Hevelius, att berättaren heter Ulf Palme, samt vad clownerna heter, men nåväl… kanske dyker även det upp så småningom, eller så gick inte IMDbs granskare med på det)

Hur gjorde jag det då? Tja, sammanfattningen var ju bara att skriva, men rollistan var desto klurigare. I eftertexterna står nämligen bara skådespelarnas namn, inte vilka de spelar. Jag satte igång att googla och fråga alla jag kunde tänka mig, men det räckte inte. Skulle jag ge upp? Nejdå! Jag lyckades hitta en e-postadress till en av skådespelerskorna på nätet och skickade henne ett mail. Hon kom inte ihåg så mycket, men hjälpte mig att hitta regissörens adress. Så jag skrev ett pappersbrev till regissören Leif Krantz och ställde in mig på lång väntan. Jag fick ett mail efter bara några dagar. Han hade inte heller kommit ihåg allt, men letat rätt på sitt manus och serien på videoband för att rota rätt på uppgifterna jag behövde. Väldigt snällt och hjälpsamt! Han bidrog även med “trivian” jag lagt till. :)

Så, tacka mig världen (troligt… men det var ett kul projekt!) och gå gärna in och skriv recensioner av serien, ge omdöme och diskutera i forumet! Jag ska recensera snart, är planen…

Berlin 1945. Hitler är på väg att förlora kriget. En ovanligt “snäv” approach på andra världskriget, som förutsätter att man hängt med på historialektionerna. Jag tyckte att den var intressant, men skulle nog uppskattat den ännu mer om jag haft bättre koll. Det är mycket namedroppande som förlorar lite av effekten när man bara känner igen namnet men inte kommer ihåg något specifikt om personen. Hur som helst intressant och obehaglig. Vad tusan ska man kriga för?

En väldigt klassisk film noir! Det är en något invecklad historia och tyvärr lite svårt att hänga med ibland när man inte alltid hör vad de säger… men det är som det ska, hjälten blir av totalt oförklarlig anledning (det är nästan ovanligt fånigt i den här filmen…) förälskad i en femme fatale som leder honom in i fördärvet… Inte min favorit-noir, men den funkar!

Idag har jag och Jonas firat 26 månader och således ätit pannkakor! Vi hann med att mysa med en film också (som jag skriver om på filmsidan snart…), annars har vi försökt vara åtminstone lite duktiga idag.

Filmtipset gör det möjligt att se vilka skådespelare man sett flest filmer med! Det är roligt! Först gjorde jag en “topp-10”, men tyckte det var lite trist att bara två kvinnor fick vara med, så här är två olika listor:

Mest sedda manliga skådespelare
Brad Pitt 16 st
Johnny Depp 11 st
Bruce Willis 11 st
Tom Cruise 11 st
Samuel L Jackson 10 st
Anthony Hopkins 9 st
Morgan Freeman 9 st
Steve Buscemi 9 st
Kevin Costner 8 st
Tom Hanks 8 st
Harrison Ford 8 st
Robin Williams 8 st
Matt Damon 8 st
Peter Stormare 8 st

Mest sedda kvinnliga skådespelare
Julianne Moore 12 st
Julia Roberts 10 st
Susan Sarandon 7 st
Nicole Kidman 7 st
Lois Smith 6 st
Juliette Lewis 6 st
Cate Blanchett 6 st
Winona Ryder 6 st
Drew Barrymore 6 st
Meryl Streep 6 st

Bara Julianne Moore och Julia Roberts kom med på totala topp 10 alltså. Är allt lite förvånad över att jag sett så många med Moore!

Ska jobba på att få in lite mer originella och “omoderna” skådisar…

(Att männen fick en längre lista beror helt enkelt på att jag försökte få med 10 stycken. För kvinnorna passade det, men för männen hade jag för många 8:or… kunde ju inte gärna strunta i dem!)

Svensk titel: En smutsig affär…

Irène turnerar med en egen enmansshow. I varje föreställning plockar hon upp en man från publiken och när hon en kväll väljer Dries blir det inledningen på en inte helt igenom okomplicerad liten romans. Irène är nämligen gift.

Mysig film om alldagliga människor, skönt att slippa se de sedvanliga modellperfekta skådisarna (kvinnan är lite tjock men har vackert ansikte, mannen ser rätt skabbig ut…). Bitvis ganska rolig och charmig. Klart sevärd!

Dead Reckoning känns som en väldigt typisk film noir. Humphrey Bogart springer runt och är så dryg han bara kan, världen är mörk och ond, kvinnan blond och ond.

Bogart spelar en gammal soldat som letar efter sin kamrat, som flydde hellre än att ta emot en förtjänstmedalj. Varför gjorde han så och vad har hänt honom?

Det är inte min favorit-noir, men den funkar. Kärlekshistorien är dock sällsynt dåligt motiverad, nästan så man anar ugglorna i mossen. Jag blir bara arg på kvinnan när hon påstår att hon gillar den otäcke karln med hemsk kvinnosyn. Fattar ingenting, hur skulle det ha gått till..? Och han hatade väl kvinnor, eller? Men, nåja… Jag valde mellan trea och fyra, det fick bli det högre för noir är ju alltid mysigt. :)