Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Två tråkdagar, en otursdag och en ölprovning

Publicerat den 14 oktober 2007

I onsdags och torsdags jobbade jag med det trögaste eventjobbet hittills. Expressen har premiär för nya TV-bilagan TV14 och hade det “fantastiska” erbjudandet att man fick den på köpet om man köpte en kvällstidning med ordinarie TV-bilaga. Däremot gick det inte att köpa bara TV14.

“Tar du en TV-bilaga också så bjuder jag på nya TV14 som räcker i två veckor och har tydligare tablåer för fler kanaler…”

Det är få människor som köper TV-bilagor idag. Vi skulle alltså försöka övertyga folk om att de inte bara behövde en TV-bilaga utan TVÅ. “Men då behöver jag ju inte den vanliga?” var den vanligaste kommentaren från kunderna och vi fick förklara att de visst behövde den… men mest stod vi där som levande tidningsställ och slog rekord i klocktittningar per tidsenhet.

Jag fattar inte varför Expressen behöver två TV-bilagor, men det gör de tydligen… och maken till trist uppdrag har jag aldrig varit med om. Dessutom var arbetstiderna idiotiska: 7-11 och 14-19 båda dagarna. Och så var det spårvagnskaos under tretimmarsuppehållet när vi försökte åka hem och ta det lugnt ett tag. “Vi” säger jag, för vi var i alla fall fler. Annars hade det blivit outhärdligt tråkigt…

I fredags hade jag en sån där dum dag. Först trodde jag att det var en bra dag – jag fick nämligen hem en Canon EOS 400D som jag har beställt nu (ja, jag gjorde det trots att vi inte har råd…). Sen testade jag kameran efter tålmodig väntan medan batteriet laddade och fick genast syn på en blå prick som lyste permanent i displayen. I ett ögonblick funderade jag på om jag skulle acceptera det eller inte, men svaret var egentligen ganska självklart. Jag köpte en ny kamera för att garanteras att få en perfekt kamera, det var ju liksom hela vitsen med att betala mer för en ny i stället för att köpa begagnat. Så jag satte igång att ringa först Megastore och sen Canon och sen Megastore igen… och jag vet fortfarande inte var det slutar, men jag packade i alla fall ihop kameran igen och returnerade den med en gång. Det var väldigt ledsamt och frustrerande – jag fick värsta stressklumpen i bröstkorgen eftersom det givetvis innebär en risk att skicka iväg kameran igen (man får inte ens ett kvitto när man skickar Frisvars-paket, även om jag bad om en lapp ändå…) och jag inte har en aning om vad som händer nu.

Sen gick blixtlåset i mina näst bästa byxor sönder…

Lördag var en bättre dag. Jag (iförd mitt numera enda par vettiga byxor…) och Jonas åkte in till stan och träffade Lisa och Rekan på Haket för ölprovning arrangerad av Svenska Ölfrämjandet. Vi var inställda på att betala medlemskap på 200 kr var plus provningsavgiften på 40 kr var, men fick komma in som gäster och slapp medlemsavgiften så länge! Det kändes väldigt skönt eftersom vi har lite pengapanik nu… och vi visste ju inte ens om det skulle vara bra, men det var det! Och det var kul att umgås med Lisa och båda Jonasarna. Fast jag skulle nog hellre ha sett ett annat tema på provningen – nu var det sex sorters julöl från förra året som vi fick testa. Ingen var någon riktig höjdare, ett par stycken var till och med ganska otäcka. De verkar ha den här typen av ölträffar varje månad och jag går gärna dit igen!

1 kommentar

Predikanten

Publicerat den 14 oktober 2007

Läckbergs debutroman Isprinsessan imponerade inte särskilt på mig – jag tyckte det var för mycket såpa och fula knep som att berätta att personerna får viktig information utan att avslöja den för läsaren. Därför var mina förväntningar på Predikanten lågt ställda och jag blev väldigt positivt överraskad. Jag läste den ärligt talat med inställningen att jag skulle försöka lära mig hur jag själv inte ska skriva – och visst är det fortfarande mycket såpa och en del billiga knep, men faktiskt höll själva berättelsen riktigt bra och jag såg fram emot mina lässtunder under hela tiden jag läste boken.

I Isprinsessan var huvudpersonen författaren Erica Falck, men i Predikanten är hon gravid och stiger åt sidan till förmån för sin sambo Patrik Hedström, som är polis och utreder fallet med en brutalt mördad ung kvinna. Här är delarna om Erica de i särklass minst intressanta – jag tycker det blir rejält tröttsamt när hon ständigt får ta hand om farsartat besvärliga vänner. Det påminner mig en hel del om Anna Janssons Alla de stillsamma döda, som jag inte tyckte om. Som tur är ligger fokus i Predikanten på helt andra saker. Alla spår leder till familjen Hult, men fallets lösning är inte så enkel som det först kan verka. Det krävs en hel del rotande i familjens tilltrasslade historia och förhållanden innan polisen gör några framsteg.

Upplösningen rullas fram snyggare och mer välportionerat än i Isprinsessan – det går att gissa sig till det mesta relativt tidigt, men det blir inte för uppenbart och det motiveras ganska bra varför somlig information är okänd.

Predikanten funkar bra som en lättillgänglig och spännande deckare. Jag är riktigt nyfiken på vad jag kommer att tycka om Läckbergs övriga utgivning.

» Andras skriverier om samma bok

BokinfoTitel: Predikanten
Författare: Läckberg, Camilla
ISBN: 9789170012631
Lämna en kommentar

Teburkshylla!

Publicerat den 7 oktober 2007

Vi har fått upp en hylla för våra teburkar i köket! Tack till Linnéa och Björn som lånade ut borr – vi trodde att vi skulle behöva jaga borr i en halv evighet, men nu löste det sig ju väldigt smidigt!

5 kommentarer

Kviberg

Publicerat den 7 oktober 2007

Efter vår härliga flygning åkte vi till Kviberg och tittade lite på kasernbyggnaderna. Vi kikade även in på Kvibergs marknad och förundrades över allt skräp som såldes där. Någon gång borde vi gå dit lite tidigare och fynda grönsaker.

1 kommentar

Misslyckade morötter

Publicerat den 7 oktober 2007

Nu har vi gett upp hoppet om vår lilla morotsodling… Morötterna blev angripna av något otäckt som vävde vitt guck runt bladen på dem, så vi tog med oss hela baljan och dumpade innehållet ute i komposten. Givetvis passade vi på att rädda vad som räddas kunde och konstaterade att det lilla som blev förvisso inte var mycket att jubla över men att det åtminstone smakade morot.

1 kommentar

Vi har flugit Cessna!

Publicerat den 7 oktober 2007

Vi fick ju en flygning i bröllopspresent och nu har vi flugit! Det var underbart!

Vi och Cessna 172

Vi hade helt obeskrivlig tur med vädret! Idag är det grått och trist, igår när vi flög var det klart, lagom soligt och vindstilla. Perfekt!

Planet var en Cessna 172 med plats för fyra personer. Jag satt bredvid piloten och Jonas satt därbak. Flygningen var oväntat behaglig – planet kändes väldigt stabilt och bullret störde inte alls. Vi hade hörselskydd med kommunikationsradio i öronen så att vi dels kunde prata med varandra men också fick höra kommunikationen mellan tornet och alla möjliga plan i luften. Riktigt kul!

Jag i Cessna 172

Innan vi gav oss av visade piloten på en karta och frågade vad vi ville se. Han ansökte om tillstånd för turen och tog oss sedan ut till det lilla planet för säkerhetsgenomgång. Innan vi lyfte läste han upp en lång checklista för att bekräfta att allt var i sin ordning. Och sen flög vi! Det var något helt annat än reguljärflyg ovanför molnen, vill jag lova! Vi fick se världen som ett miniatyrlandskap med pyttesmå människor och djur där nere. Det var väldigt speciellt att se alla bekanta områden uppifrån – bekant, men ändå annorlunda!

Vi gjorde först ett par varv över Bergsjön så vi fick se vårt hus och våra omgivningar. Vårt område är lätt att se från luften, eftersom husen på Tycho Brahes gata är formade som ett frågetecken och har knallvita tak. Sen flög vi ett par varv över centrala Göteborg och fortsatte vidare ut över skärgården. Vi flög över Asperö och Brännö i södra skärgården, över Vinga och över Öckerö-öarna i norra skärgården. Vid Marstrand vände vi in mot Säve flygplats igen och den 40 minuter långa flygturen var över.

Givetvis fotade jag en hel del, men man måste ha tillstånd för att publicera flygbilder. Om du är vän med mig på flickr kan du se 28 bilder här (annars syns 3). Förhoppningsvis blir ingen arg för att jag postar bilderna på oss och Cessnan publikt.

En sån här flygning kanske inte är något man gör “bara så där”, men jag kan verkligen rekommendera det om man vill göra något särskilt! Se Västkustflyg för mer info.

6 kommentarer

Amberville

Publicerat den 3 oktober 2007

Nu har jag också läst ut boken med den massiva och märkliga reklamkampanjen – och jag är glad att jag gjorde det!

Känner du också ibland att alla böcker du läser är väldigt lika varandra? Läs Amberville och förflyttas till ett parallellt mjukdjursuniversum som visserligen är likt vår värld men som ändå har sina egna lagar och regler. Personerna är verkligen mjukdjur av tyg och stoppning, vilket ofta framkommer i texten. Djurungar tillverkas i fabriker och transporteras ut till sina “föräldrar” av Leverantörerna i en grön pickup. När livet tar slut är det för att Chaufförerna hämtar de döende i en röd pickup och ingen vet vart de tar vägen. Djuren arbetar, umgås och beter sig nästan precis som vi människor. Man tycks inte använda klockor utan anger tid efter vädret som återkommer enligt ett dagligt mönster. Och över hela världen vakar den store Magnus, som tillbes i kyrkorna.

Man skulle kunna tro att en mjukdjursvärld är gullig och trevlig, men Amberville-världen är mörk och fylld av dåligheter och bokens tema är ondska. Huvudpersonen Eric Björn har fått ett omöjligt uppdrag: gangsterkungen Nicholas Duva är övertygad om att Chaufförerna opererar utifrån en Dödslista och att hans namn står med på den. Eric Björn måste stryka Duva från listan – annars kommer Duvas buffliga gorillor ge sig på Erics älskade Emma Kanin.

Eric samlar ihop sitt gäng och börjar luska i ärendet. Kan det verkligen finnas en Dödslista och vem är det i så fall som upprättar den? Till en början känns historien ganska enkel, men mot slutet bjuds det på en del förvecklingar. Ändå kommer den allra största behållningen av den originella skildringen av mjukdjurens hårdkokta värld. Ibland undrar jag över hur praktiska detaljer fungerar (som att t.ex. Ormen Mareks storlek… han verkar ganska stor när det beskrivs hur han kör bil, medan han i en annan scen kan gömma sig i en “liten papperskorg”), men på det stora hela passar det förvånansvärt bra med mjukdjuren och deras fantasifulla värld.

Den positiva upplevelsen av Amberville störs en smula av ett fult knep i slutet, tycker jag. Man luras att tro att en viss sak inte har hänt, men sedan refereras till den som förklaring till varför det blev som det blev. Det stör mig! Men jag gillade ändå boken och jag kommer säkert att läsa de planerade uppföljarna som ska behandla godhet, frihet och öde.

Mina tidigare inlägg om Amberville och dess reklamkampanj:
» 2007-09-13: Amberville här också!
» 2007-09-17: Amberville-godis
» 2007-09-21: Amberville-kampanjen allt märkligare
» 2007-09-24: Purjofotograf för Dagens Media

BokinfoTitel: Amberville
Författare: Davys, Tim
ISBN: 9789100116071
Lämna en kommentar

Kameradrömmar

Publicerat den 2 oktober 2007

Arrrgghhh!

Jag är frustrerande starkt superdupersugen på att köpa en Canon EOS 400D med ett saftigt minneskort!

Men jag har såklart inte råd… Eller rättare sagt, jag har pengarna, men vi sparar ju för att ha råd med bröllopsresan och Livet. Och det är mycket osäkert om det vi sparar ihop ens kommer att räcka till det.

Och då kan jag naturligtvis inte låta bli att tänka att eftersom vi ändå måste kräla i stoftet och låna pengar av föräldrarna förr eller senare, varför inte köpa den jäkla kameran? Jag vill ju verkligen ha den och det skulle vara enormt mycket värt att ha den på bröllopsresan till Tobago i januari.

Men givetvis är det samtidigt väldigt idiotiskt. Så sent som härom dagen hade jag hjärtklappning och panikkänslor på grund av vår ekonomiska situation och all ovisshet kring framtida resurser. Låter det som en bra idé att lägga 7224 kr på en kamera då?

Men jag vill ju ha den… Om jag ska vänta tills jag har råd får jag ju vänta i evigheter. Inte fota ordentligt på Tobago eller nån annanstans heller för den delen.

Gaaahh!

5 kommentarer