Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Författarcoach på prov

Publicerat den 20 september 2007

Jag har fått en provcoachning av de 7 första sidorna av Tomrum! Det gav mersmak! Om jag hade råd skulle jag anlita författarcoachen Jessica Schiefauer (se
Kurser -> Skriva roman för att komma till info om coachningen) utan att blinka, men att leva två personer på ett studiemedel är ju tyvärr lite för knapert för sånt.

Jag var väldigt nyfiken på hur Jessica skulle tackla problemet att ge vettig kritik till bara 7 sidor i början av en roman. Det hon gjorde var att börja med att skriva en kort sammanfattning av vad hon uppfattade att det handlade om. Sen fick jag veta varför hon tyckte att hon fick en bra bild av en av mina karaktärer och varför hon inte kände samma sak om en annan. Hon pekade på ett stycke som kändes övertydligt, eftersom det berättade bakgrund som kom fram ändå genom sättet två människor betedde sig tillsammans. Hon noterar vidare att jag skiftar perspektiv i varje kapitel och råder mig att inte rucka på detta, samt att se till att skifta stil när jag berättar om olika personer. Dessutom skrev hon att hon gillar mitt val av titel och att hon tror att jag kan ha någonting bra på gång.

Det blev lite av varje, alltså. Bra kommentarer för att gälla endast 7 sidor, tycker jag. Jag är grymt nyfiken på vad hon skulle tycka om resten!

Jag fick för övrigt kontakt med Jessica Schiefauer via Multimanus, som hon samarbetar med. Via deras tjänstelista ser jag att det är “lektörstjänst” jag helst av allt skulle vilja ha – alltså kommentarer på ett färdigt utkast. Coach-tjänsten är egentligen mer ett stöd under processen att skriva utkastet. Nån som vill sponsra? :)

3 kommentarer

Scener ur ett äktenskap

Publicerat den 18 september 2007

Scener ur ett äktenskap finns i två varianter; en filmversion på 167 minuter och en TV-version på 299 minuter. Vi såg den kortare filmversionen.

Vilken film! På många sätt är det en ganska klassisk historia om ett misslyckat äktenskap, med den typiskt dålige mannen som tröttnar på sin fru och träffar en yngre kvinna, men den är alldeles för bra för att kunna kallas klyschig. Förtjänsten är absolut Liv Ullmanns och Erland Josephsons som spelar makarna Marianne och Johan – vilka skådespelare! De lyckas verkligen leverera replikerna som är rappa, fyndiga, pretentiösa och känslodrypande om vartannat så att de känns äkta. Under större delen av filmen är det bara de två i bild och det som händer är att de pratar med varandra. Man får inte ens se barnen och älskarinnan, men det känns helt rätt.


Marianne (Liv Ullmann) blir dumpad av Johan (Erland Josephson)

I början av filmen tycker Johan och Marianne att de har ett bra liv tillsammans. I öppningsscenen intervjuas de tillsammans för en tidning och berättar om sina liv. Redan här får jag en väldigt obehaglig känsla av att se dem. När de berättar om sig själva berättar Johan skrytsamt om sina diverse framgångar medan Marianne definierar sig själv helt utifrån Johan och barnen. När hon väl kommer igång och börjar säga något intressant blir hon avbruten på ett eller annat sätt – “åh, vad snygg du såg ut i den posen, stanna så där så får vi en bild”. Och det återkommer flera gånger att när Marianne pratar är det ingen som lyssnar, utan hon blir avbruten och får höra att hon är dekorativ… Frustrerande!

Innan allt faller sönder får vi också en scen (ja, filmen är väldigt tydligt uppdelad i scener – de har till och med undertitlar) där Johan och Marianne bevittnar sina vänners äktenskapliga gräl. Det är riktigt obehagligt och trots att Johan och Marianne tycker att de själva har haft bättre tur med sitt förhållande förstår man att det inte är sant. Och sen faller givetvis bomben och den perfekta fasaden rämnar…

Det här är en strålande film som gör ont att se på. Jag hatar Johan, som är så fruktansvärt vidrigt elak, och blir frustrerad på Marianne för att hon överhuvudtaget vill ha honom och för att hon inte har vett att hålla sig borta från honom när hon förstått vad han går för. Men ingenting är så enkelt som jag vill att det ska vara, för så är det ju sällan i verkligheten. Och den här filmen känns ovanligt äkta.

Väldigt, väldigt, väldigt bra!

FilminfoIMDB: Scener ur ett äktenskap
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1973
Omdöme (1-5): 5
Lämna en kommentar

Amberville-godis

Publicerat den 17 september 2007

Jag trodde jag skulle få en disktrasa om det blev nån mer Amberville-post från Zebra STHLM, eftersom andra har bloggat om det, men jag fick en tablettask! En rätt snygg sådan… På den svarta baksidan (inklippt i bilden) står: “Är det alltså Magnus som skriver dödslistan?”

Jag har inte smakat ännu (kanske har jag någon orealistisk förhoppning om att någon som heter Magnus ska vilja betala mig dyrt för att få en oöppnad ask att briljera med?), däremot har jag börjat läsa boken. Den är tuff (men mer om det senare!).

Lämna en kommentar

Ännu mera crotonknoppar

Publicerat den 17 september 2007

Jag trodde att vår croton blommat färdigt, så jag har inte tittat så mycket på den på sistone. Gissa om jag blev förvånad när jag fick syn på alla dessa knoppar!

(Jag hade gärna fixat till den högra bilden med lite skärpa eller så, men jag hann tröttna på både Krita och GIMP medan jag försökte klippa ihop två bilder… och skärpefunktionen betedde sig inte som jag ville. Suck! Ett bra bildprogram till Linux, någon?)

Lämna en kommentar

Tomrum 60000 ord!

Publicerat den 16 september 2007

Det har varit svårt att få tid att skriva på sistone, men nu har jag faktiskt tagit mig en skrivarhelg! Idag spräckte Tomrum en magisk gräns: 60000 ord! Tadaa:

Dessutom har manuset nyligen blivit läst och kommenterat av Hans Persson och till min stora överraskning även av hans far. De påpekade en del konstigheter som jag nu är i färd med att försöka fixa. Sen ska även Jonas få läsa.

Tomrum var alltså 50000 ord lång efter NaNoWriMo och även om det var helt okej enligt utmaningens regler så kändes det väldigt kort. Därför känns det bra att ha hamnat på rätt sida om 60000. Det är en mer okej romanlängd och det finns faktiskt en hel del böcker som är så långa, även om de inte är några tegelstenar precis. Som en liten jämförelse kan jag säga att Daniel Åbergs Dannyboy och kärleken är 339 000 tecken och 234 resp. 247 sidor i olika utgåvor. Och jag har alltså hittills 336172 tecken, vilket inte alls är långt ifrån. Jag når dit vilken stund som helst, för jag har en hel del på listan över saker att skriva in. Hoppas bara att det inte är för mycket jag måste klippa bort, det kan det förstås vara…

Och sen är förstås det viktigaste av allt… Duger eller suger det? Gah! Jag tror inte att Jonas kommer vara rädd för att svara ärligt på den frågan och jag är fullkomligt inställd på att hans kritik kommer att svida (men förhoppningsvis även göra nytta)… behöver jag säga att det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att överlämna texten till honom?

5 kommentarer

Pensionärsgympa

Publicerat den 15 september 2007

Igår skulle jag och Linnéa testa lättmedelgympan på Geråshallen. Vi blev helt chockade när vi klev in i salen, som var näst intill proppfull med folk – säkert fem gånger så mycket folk som på medelpasset vi gått på tidigare. Och om man säger så: vi sänkte medelåldern rejält.

Tiden gick och snart var ledaren ganska många minuter försenad. Då tog de rara gamlingarna saken i egna händer och började promenera runt, runt i salen under ivriga tillrop: “Göran, gör nåt!” “Ska vi veva lite med armarna, kanske?” “Nu byter vi håll!”

Så jag och Linnéa traskade runt i pensionärscirklar i några minuter, ända tills vi fick slutgiltigt besked om att ledaren inte skulle komma eftersom hon ramlat och gjort sig illa.

Vi gick in till Jonas i gymmet i stället och testade diverse otäcka maskiner samt motionscyklade vansinnigt länge så att jag nu har massivt ont i rumpan och på diverse andra konstiga ställen.

Kanske var det lika bra att slippa lättmedelgympa med gamlingarna, särskilt efter att vi fick se dem gympa från gymmet när en reservledare faktiskt dök upp (det såg väldigt lätt ut). Men jag måste i alla fall säga att de var grymt glada och charmiga. :)

1 kommentar

Ättiksbröd

Publicerat den 12 september 2007

Vi åt hamburgare för ett tag sen. Jonas stekte burgarna och dukade fram. När jag kom in i köket rynkade jag på näsan, tittade misstänksamt på den konstiga senapsburken och frågade vad han plockat fram som luktade ättika. En stund senare satte jag tänderna i burgaren efter att resultatlöst ha försökt spåra doften till de olika förpackningarna på bordet. En misstanke uppstod och visade sig stämma när jag stoppade näsan i påsen med de kvarvarande hamburgerbröden. Det var bröden som luktade ättika!

Gissa om vi ångrade att vi köpt Eldorados billiga bröd i stället för att ta de lyxiga, stora, fullkornsbröden.

Det var nära att jag skrev ett mycket argt inlägg efter att jag mailat Axfoods (ja, Eldorado och en massa annat är Axfood) konsumentkontakt och lite diskret frågat om doften var en bugg eller feature, men inte fått svar på flera dagar. Sen dök det upp ett brev med 30 kr i värdecheckar och en ursäkt: “Jag beklagar verkligen att hamburgerbröden luktade ättika, verkar som om de börjat jäsa.” Och då var jag glad igen.

Det är faktiskt ganska roligt att reklamera saker. :)

Det sista brödet gick förresten till änderna i dammen här intill. De åt glatt, men jag blev lite orolig när jag inte såg några änder sist jag gick förbi…

4 kommentarer