Helenas dagar Inlägg

Efter att ha läst om Odjuret hos Hans Persson blev jag väldigt nyfiken och såg till att få med boken i nästa omgång av “köp 4 pocket betala för 3” från Akademibokhandeln i Nordstan.

Odjuret handlar vad som händer när en pedofil som sexmördat småflickor rymmer från sitt fängelsestraff. När jag tar del av pedofilens inre tankar om tilltänkta offer ryser jag verkligen av obehag. Författarna skriver i slutordet att de hittat på mycket till berättelsen, men att de önskar att de hittat på mer. Att det inte fanns människor som tänker så om barn, men att det gör det. Det är verkligen otäckt att tänka på. Det nästan svartnar för ögonen på mig då pedofilen riktar in sig på en liten femårig flicka vi fått lära känna och tänker på henne som en hora. Han tänker så uppenbart fel och vidrigt – tänk det finns folk som tänker så! Författarna får fram det på ett skakande sätt.

Berättelsen utgår från en väldigt klassisk hämndsituation, men slutar inte med det. Händelserna placeras realistiskt i ett trovärdigt nutida Sverige och allt får konsekvenser. Kan man verkligen ta lagen i egna händer och avgöra att ett liv är värt mer än någon annans?

Jag tycker att boken är bra, men jag kommer inte riktigt överens med språket. Jag hakar ideligen upp mig på stilistiken med långa meningar som jag ibland uppfattar som otydliga, konstig ordföljd (“Plötsligt, det gnisslade, från dörren.”) och speciell kommatering (både i form av riklig sådan snarare än nya meningar och i form av helt okommaterade uppräkningar). Det dröjde innan jag kom in i boken, men visst vande jag mig till slut. Språket är helt klart välvårdat och formuleringarna är ämnade att vara som de är, det handlar inte om några misstag.

Jag kan heller inte skaka av mig känslan av att alltihop är konstruerat för att illustrera frågeställningarna. Inte för att det egentligen gör något, frågeställningarna är väl värda att illustreras. Men jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är som får mig att känna så och hur jag kan undvika det själv i mitt skrivande! Varför “genomskådar” jag berättelsen?! Är det jag som blivit blasé av att ha funderat för mycket på berättelsekonstruktion?

En anledning att jag ville läsa boken är för att den sades innehålla skildringar av fängelselivet och på den punkten behövde jag inte bli besviken. I min egen roman jag arbetar på nu hamnar en person på häktet och därför suger jag åt mig allt som har med sådant att göra. Dessa delar var därför särskilt intressanta för mig.

Det är viktigt och vågat att skriva om pedofili och sexmord på barn. Boken är väl värd alla hyllningar den fått och den ger en skakande läsupplevelse man inte lär glömma i första taget. Författarna vet vad de talar om, eftersom Hellström både blivit sexuellt utnyttjad som barn och suttit i fängelse. Jag har redan köpt författarparets andra bok, Box 21, för detta vill jag ha mer av.