Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Självkänsla nu!

Självhjälpsböcker är egentligen inte min grej. Ändå kunde jag inte låta bli att köpa Mia Törnbloms Självkänsla nu!, som är så i ropet just nu. Jag har hört bra saker om den och lite mer självkänsla skulle ju inte sitta fel…

Boken börjar med att förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Självförtroendet är knutet till prestationer och kan pendla upp och ned beroende på hur lyckad man känner sig i olika situationer, medan självkänsla är en mer grundläggande uppfattning om att man duger som person. Det är fullt möjligt att ha gott självförtroende men dålig självkänsla. Mia Törnblom är ett levande bevis på att det går att öka sin självkänsla, hon har gjort en lång resa från självförakt i missbrukarträsket till självkänsla som livsstilscoach.

Boken innehåller många övningar och tips. Framförallt uppmanas man att öva att affirmera och bekräfta sig själv med hjälp av en “jag-är-bra-bok”. Varje dag ska man skriva vad man gjort bra, vad man är tacksam för och vad man behöver hjälp med. Jag får erkänna att det inte blivit av för min del… Jag inser såklart att man inte åstadkommer någonting genom att läsa en bok – det är inte Mia Törnblom som ska uträtta jobbet med att ge mig självkänsla, det är jag själv. Varför har jag inte gjort det då? Mest är jag såklart lat och inte känner att jag har tid, men också att det känns lite… krystat. Fast jag vet att jag borde. Hur som helst har jag Mias ord i bakhuvudet och har väl fortfarande inte gett upp hoppet om att försöka tänka att jag är lite bra ibland, åtminstone…

Hur som helst är boken trevlig att läsa, den är ganska kort och snabbläst dessutom. Tipsen är värdefulla om man är beredd att arbeta lite. Kan rekommendera den för alla som behöver en självkänsleboost.

BokinfoTitel: Självkänsla nu!
Författare: Törnblom, Mia
ISBN: 9172320362
Lämna en kommentar

Musikalen Cats och Café Kronhuset

I onsdags var vi och såg Cats på GöteborgsOperan! Vi träffades på Chalmers efter skola och exjobb och åkte först in till stan för att äta en bit. Det blev Café Kronhuset där vi åt oss duktigt mätta på bakad potatis med fetaoströra (jag) och grekisk sallad med stora fetaostflak (Jonas). Jag gillade cafét, det har ju en gammaldags atmosfär eftersom det hör till Kronhusbodarna (se även wikipedia). Maten var god och vi avslutade med fika. Vi drack dyrt folköl till maten, men i gengäld var maten ganska billig så det blev ändå under hundralappen per person för mat och dricka.


Katter och burtonesque dekor.
Foto: Ingmar Jernberg – Källa: pressbild.com

Så till musikalen då! I fotodagboken finns lite bilder på operan – det var första gången vi såg någonting där. Vi hade jättebra platser, mitten på raden längst fram. Ville vi kunde vi sitta och spana ner i orkesterdiket, men det blev inte för nära. Bra att verkligen se skådespelarna!

Det var verkligen kul att få se ännu en riktigt klassisk musikal. Cats baseras på berättelser av T.S. Eliot och musiken är komponerad av musikalmogulen Andrew Lloyd Webber. Men när man ser Cats bör man vara inställd på att berättelsen egentligen är ganska bristfällig. Det är en massa katter som presenterar sig själva med olika sångnummer i en tävling om vem av dem som ska få födas på nytt. “Det finns alltså ingen riktig röd tråd” säger Lotta Bergström i sin recension för Hallandsposten. Johan Hilton längtar efter “mer kött och blod och en större koncentration i det stråk av existentiell svärta som trots allt genomsyrar Cats”. Det senare har jag läst någon annanstans också, så det verkar som att GöteborgsOperans version faktiskt har ännu mindre handling än originalet.


Katja Kortström imponerar.
Foto: Ingmar Jernberg – Källa: pressbild.com

Cats är ändå väldigt sevärd på grund av det härliga myllret av katter på scenen, otroligt duktiga dansare med enormt smidiga kroppar (i dräkter som inte lämnar något till fantasin…) som man inte riktigt kan se sig mätt på. I denna version är handlingen förlagd till ett nöjesfält i stället för till en soptipp som i originalen. Dekoren får mig att tänka på Tim Burton och är en av de bästa sakerna med hela föreställningen, men allra bäst är akrobatparet Katja Kortström och Mattias Andersson. Det finns fler beundransvärda akrobatiska insatser i musikalen, men Katja är särskilt omöjlig att släppa med blicken när Mattias slänger runt henne på de mest omöjliga sätt. Flera gånger får jag hjärtat i halsgropen – han släpper henne mot golvet med huvudet före och det ser ut som ren tur att han får tag i henne innan hon slår i. Han bollar med henne. Hon vänder nästan ut-och-in på sig själv. Det är helt otroligt! Vilket samarbete! Katjas konster hängandes i en ring är också sanslöst fantastiska. Akrobatiken är såvitt jag förstår ny för GöteborgsOperans uppsättning och jag kan bara tacka och ta emot för initiativet!

Och så var det förstås mäktigt att få höra Memories. Vilken tur att vi såg till att få biljetter i tid!

Missa inte heller den charmiga reklamkampanjen med små arga voffsingar:


Jonas och arg jycke.

2 kommentarer

The Trouble with Harry

En Hitchcock i färg – och vilka färger sen då! Merparten av filmen utspelar sig i ett färgsprakande höstlandskap som verkligen ger tittaren ögongodis.

Jag hade inte kollat upp filmen så noga och var därför inte medveten om att detta är en mysteriekomedi. Det är alltså en inte särskilt typisk Hitchcock-film och den är heller inte någon av de bättre. Handlingen kretsar kring Harry och trubblet med honom är att han är död. Flera människor tror sig skyldiga till dödsfallet och det blir ett evinnerligt likgömmande och gravgrävande och nya handlingsplaner om vartannat.


En liten pojke blir den förste som upptäcker Harry.

Filmen är bara 99 minuter lång, men lyckas ändå bli tjatig. Det är såklart alltid kul att se Hitchcock-filmer och spana efter hans cameos, men jag kan inte påstå att jag tycker att filmen är särskilt rolig egentligen. Inte såg vi Hitch på första försöket heller utan var tvungna att kolla upp var han var och leta rätt på honom när vi tittat klart.

The Trouble with Harry är ganska bra, men inte mer än så.

FilminfoIMDB: The Trouble with Harry
Regissör: Alfred Hitchcock
År: 1955
Omdöme (1-5): 3
1 kommentar

Der Krieger und die Kaiserin

Sissi bor och jobbar som sköterska på ett mentalsjukhus och är ganska isolerad från omvärlden. En dag blir hon påkörd av en lastbil men överlever med nöd och näppe, tack vare att en man kryper in under bilen och hjälper henne andas tills ambulansen kommer. Sedan försvinner han.


Sissi tränger sig på hos sin räddare i nöden.

Sissi blir besatt av att hitta sin okände välgörare. Kanske är det meningen att hennes liv ska se annorlunda ut och kanske har han någonting med det att göra? Efter många om och men lyckas hon spåra honom, men han är mer intresserad av brottslighet än av henne. Men hon ger sig inte i första taget och det vill sig förstås så att han behöver hennes hjälp, till slut.


Filmen innehåller en del chock-snygga bilder och är generellt snyggt filmad.

En film jag verkligen tyckte om! Den är mysigt skruvad med en del spektakulära scener, stämningsfull musik, många vackra bilder och överlag snyggt foto. Jag måste se mer av Tykwer – han har till exempel gjort Lola rennt, som jag länge varit sugen på och Perfume, som baseras på en mycket bra bok och som jag redan väntat på i ett år.

FilminfoIMDB: Der Krieger und die Kaiserin
Regissör: Tom Tykwer
År: 2000
Omdöme (1-5): 4
1 kommentar

White Heat

James Cagney spelar Cody Jarrett, en skurk som plågas av huvudvärksattacker och har ett sällsynt starkt band till sin mamma. Efter ett tågrån måste hela gänget, inklusive mamma och fru Jarrett, gömma sig för polisen. När Jarrett med nöd och näppe undkommer att bli arresterad flyr han genom att ta på sig skulden för ett annat, mindre brott som ger honom alibi och säkert fängelseförvar tills situationen lugnat ner sig. Riktigt så enkelt som han tänkt sig blir det förstås inte, en gangster som Jarrett har många fiender.
Cody Jarrett med fru och mamma.

Ett par saker gör att White Heat inte känns som en riktigt typisk noir: Det finns ingen helt tydlig huvudperson utan vi följer flera olika. Det finns heller ingen typisk femme fatale, även om Jarretts fru kandiderar till posten.

Mina favoriter i genren tenderar att vara just de som inte är de mest typiska: Scarlet Street, Mildred Pierce och Sunset Blvd. Därför är det knappast förvånande att jag tycker att den här höjer sig över noir-genomsnittet. Jag gillar särskilt att Jarrett är psykologiskt intressant och inte bara skurk – hans mamma är den enda människa i världen som verkligen betyder någonting för honom, medan han ser sin fru som en ägodel. Därtill är det en bra och spännande historia!

FilminfoIMDB: White Heat
Regissör: Raoul Walsh
År: 1949
Omdöme (1-5): 4
1 kommentar

Hable con ella

Hable con ella, eller Tala med henne som den heter på svenska, handlar om två helt olika män vars kvinnor ligger i koma. Journalisten Marco träffade sin kvinna Lydia när han intervjuade henne för en tidning – hon är nämligen en känd tjurfäkterska vars kärleksliv bevakas av pressen. Benigno är sjukskötare och är förälskad i sin patient Alicia, som inte alls känner honom. De båda männen förhåller sig helt olika till kvinnorna och Benigno försöker få Marco att tala med henne, för han tror att hon förstår på något plan.

Jag hade länge velat se den här filmen, det är en sådan jag hört idel gott om. Tyvärr känner jag mig ändå ganska likgiltig, jag bryr mig inte riktigt om någon av personerna. Jag får inget grepp om Marco och måste ogilla Lydia av princip för att hon plågar stackars tjurar. Benigno är riktigt creepy och kvar finns då bara Alicia, som tillbringar större delen av filmen i koma utan att man lär känna henne.

FilminfoIMDB: Hable con ella
Regissör: Pedro Almodóvar
År: 2002
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Smultronstället

Den åldrande Isak Borg ska utnämnas till jubeldoktor i Lund och tar bilen dit med sonhustrun Marianne som sällskap. Platser och människor längs vägen får honom att blicka tillbaka på sitt liv och inse vilken kylig människa han varit.


Victor Sjöström som Isak Borg | Biltur med liftare | Ungdomskärleken med smultron

Filmen är både rolig och dramatisk, med ett härligt persongalleri. Jag gillar doktorns otäcka mardrömmar, sonhustruns rättframhet och doktorns gamlingsgnälliga relation till sin hushållerska. Det är också kul att se en gammal person i en huvudroll, för en gångs skull.

Jag tyckte verkligen om den och är nu mer sugen än någonsin på att se fler filmer av Ingmar Bergman.

FilminfoIMDB: Smultronstället
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1957
Omdöme (1-5): 4
2 kommentarer