Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Att aldrig få glömma det där med kön…

Man väljer hur man reagerar på saker, har jag hört. Man behöver inte må dåligt för man kan välja att strunta i saker. Men hur tusan ska det gå till att ignorera det faktum att vi lever i en ytterst märklig värld med avseende på könsroller (för att trycka in hela problemet i ett inte alls särskilt sammanfattande ord)?

Jag skulle tycka det var enormt skönt att slippa påminnas om att den här världens sjuka kvinnosyn varje dag, slippa rivas sönder inombords av ilska/uppgivenhet/mindervärdeskomplex/deppighet eller vilket symptom jag nu får just den gången (oftast en blandning).. Men det är överallt, hela tiden.

Idag har jag:

– Läst en löpsedel “äldre män våldtar yngre kvinnor”*

– Blivit föreläst om japanernas toktaskiga kvinnosyn

– Tvingats se halvnakna, perfekta kvinnokroppar i reklamsammanhang över hela stan

– Läst i Metro om en handikappad man som förespråkar statliga bordeller

– Fått höra om kvinnans förtryckta roll i Turkiet

– Läst ett blogginlägg om hur svenska kvinnor förväntas vara lättfotade sexmaskiner av män från andra länder (England i sht)

Jag vill inte behöva må dåligt och uppröras av sånt här vareviga dag.

Det är ett jobbigt, omöjligt ämne. Det tjänar ingenting till att diskutera, för varje gång blir slutsatsen att världen är förjävlig (i det avseendet) men att det inte går att göra något åt det. Jag blir så trött. Jag orkar inte ens skriva om mina mer specifika tankar kring vad jag sett idag, jag vet att det inte leder någonvart.

På sätt och vis vore det bättre att vara ordentligt förtryckt och inte veta bättre. Det är så otroligt frustrerande att känna att världen är FEL mot kvinnor**, men inte kunna göra något åt det.


* skulle inte förvåna mig om jag får sökträffar från google på det här… jävla värld.

** därmed inte sagt bara mot kvinnor om nu någon skulle vilja hoppa på mig med den klassiska motkommentaren att det faktiskt finns annat skit i världen också

2 kommentarer

Skog – skogare – skogast?

Det är onekligen ganska fascinerande att plugga japanska. De har så mycket konstigheter för sig… Till imorgon har vi ett gäng kanji vi ska kunna. Här är ett ganska gulligt exempel:

hayashi = skogsdunge
Träd!
mori = skog
Fler träd!
shinrin = rejäl skog
Ännu fler träd!

Härom dagen hajade jag till när läraren började prata om “småbrottare”. Givetvis uttalar inte japanerna “sumo” så som vi gör här, utan det blir något som lätt glider närmare “små”. Det tyckte jag var roligt.

Annars är det såklart fortfarande roligt att de japanska lärarna inte märker skillnaden mellan r och l. Vår lärare har pratat om att vara “ryckrigt gift” och att man kan få “grädje av att räsa det här”. Det är jättegulligt. :) Dessutom tycks vårt u-ljud var svårt. Det blir gärna något i stil med “heur” i stället för hur.

En annan grej som fick mig att tänka på nyanser i språket var när vi fick en lapp med info om kommande tentor. Det stod ett tentadatum och “tentorna ska lämnas tillbaka” dagen efter. Jag irrade in mig i en tankegång om “vadå är det hemtenta eller?” innan jag insåg att det inte var JAG som skulle utan LÄRAREN. En svensk hade nog skrivit bara “tentorna lämnas tillbaka” eller möjligtvis “tentorna kommer att lämnas tillbaka”, men skillnaden är ju hårfin egentligen. Intressant.

Och givetvis blir det bara fler och fler former av verb och adjektiv. Det känns onekligen lite konstigt. Tänk dig att du skulle modifiera VERBFORMEN i meningen “Idag läste jag en bok” för att signalera artighetsnivån gentemot den du pratar med. Inte ordval utan ordböjning. Det är konstigt, men intressant såklart. Vi har precis börjat med “short form”, som alltså inte är speciellt artigt…

Ibland kan jag känna att jag nästan fått nog av japanskan nu… mest på grund av alla kanji. Tycker det är mycket att hålla reda på redan nu, men i vår ska jag lära mig oändligt många fler. Ändå räcker det inte för att kunna läsa japanska texter i vanlig mening. Snudd på meningslöst då… Men samtidigt vet jag ju att jag lär mig mer hela tiden och det ska bli spännande att se hur mycket jag kan till sommaren, vad gäller själva pratandet.

4 kommentarer

Dead Reckoning

Dead Reckoning känns som en väldigt typisk film noir. Humphrey Bogart springer runt och är så dryg han bara kan, världen är mörk och ond, kvinnan blond och ond.

Bogart spelar en gammal soldat som letar efter sin kamrat, som flydde hellre än att ta emot en förtjänstmedalj. Varför gjorde han så och vad har hänt honom?

Det är inte min favorit-noir, men den funkar. Kärlekshistorien är dock sällsynt dåligt motiverad, nästan så man anar ugglorna i mossen. Jag blir bara arg på kvinnan när hon påstår att hon gillar den otäcke karln med hemsk kvinnosyn. Fattar ingenting, hur skulle det ha gått till..? Och han hatade väl kvinnor, eller? Men, nåja… Jag valde mellan trea och fyra, det fick bli det högre för noir är ju alltid mysigt. :)

FilminfoIMDB: Dead Reckoning
Regissör: John Cromwell
År: 1947
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Järn & Café Flygarns Haga

Igår var Jonas och jag och såg Järn på Studion i Stadsteatern. Den var bra! Redan när gästerna började strömma in i salen för att inta sina platser satt en av huvudrollsinnehavarna på scenen och försökte få tiden att gå in sin “fängelsecell”. Inte förrän pjäsen kom igång och hon började prata insåg jag att det faktiskt var Maria Hedborg som spelade Epicykel (stavning? s/c?) i Vägen till Gyllenblå! Otroligt kul att få se henne, 20 år senare… hon är bra också!

Pjäsen handlar om en mamma och en dotter som tar upp kontakten efter femton år. Mamman sitter i fängelse för mord på pappan och dottern har vuxit upp med att kalla sin farmor för mamma. Att hitta tillbaka till varandra är inte lätt, men båda behöver de något av varandra – dottern vill ha minnen från sin barndom och mamman vill känna sig levande genom att höra dotterns berättelser från utsidan.

Utöver de båda kvinnorna är de enda skådespelarna två fängelsevakter, en man och en kvinna. Rekvisitan är mycket enkel, så fokus ligger verkligen på karaktärerna. Det är intressant att studera skillnaden i bland annat kroppsspråk mellan de två kvinnorna. Maria Hedborg är underbar som råbarkad fånge och påminner faktiskt mycket om den amerikanska seriemördaren Aileen Wournos i kroppsspråk och framtoning. Mycket sevärt!

…och jag tycker fortfarande att det är så enormt roligt att det är EPICYKEL! :)

Efter teatern satte vi oss på Café Flygarns Haga men det först efter en tur till bankomaten, då det visade sig att de inte tog kort. Det var synd, men annars var det ett bra café med lite olika typer av bord. Vi fick ett lagom mysigt bås. Fika, mackor och öl gör stället ganska mångsidigt. Tyvärr var mackutbudet lite dåligt just då, allt var nämligen slut. Men menyn såg rätt okej ut i alla fall… Det var jobbigt att få te i ett stort GLAS, jättevarmt och svårt att dricka ur. Muggar är bäst. Jag tog en bit hallonpaj, som enligt min smak innehöll alldeles för lite hallon. Vi gjorde rollpersoner till dejtingrollspelet Breaking the Ice som Jonas nyligen köpt och vi ska spela. Ska bli intressant.

Idag har jag mest pluggat alldeles för ineffektivt. Suck. Borde bli effektiv.

1 kommentar

Tjejsnack v. 46: Läsvanor

1. Vilken är din favoritbok?
Jag har jättesvårt för att välja ut någon särskild. För några år sedan hade det varit lättare, men det känns inte som att jag läser böcker på riktigt samma sätt nu. Jag hade lättare för att snöa in på särskilda författare då, medan jag har läst mycket lösryckt “non-fiction” på sistone. Har nog inte hittat några riktiga favoriter under de senaste åren och det känns lite konstigt att säga t.ex. Anne Rices vampyrserie, vilket jag nog skulle ha gjort för 5-10 år sedan någon gång… så jag vet inte!

2. Vad läser du just nu?
Skönlitteratur, faktiskt! Peter Høegs Kvinnan och apan. Plus kursböcker om Egypten och Japan.

3. Vilken favoritförfattare?
Se fråga 1… För några år sedan hade jag sagt Anne Rice, Torey Hayden, Stephen King m.fl… men nu vet jag inte.

4. Har du något bra boktips?
Vill man läsa om seriemördare så tycker jag att Ann Rules The Stranger Beside Me (om Ted Bundy) är väldigt bra.

5. Vad skulle du skriva en bok om, om du vore författare?
Visste jag det skulle jag nog ha skrivit den vid det här laget. Jag vill skriva en bok!

Lämna en kommentar

Hemsidesstatistik

Varför är det så roligt med hemsidesstatistik?

Efter en liten browserdiskussion hos Miriam, där folk pratade om hur många som använder Firefox jämfört med IE kan jag helt enkelt inte hålla mig längre. Så här ser procentfördelningen ut för besökarna av min hemsida hittills under november:

Internet Explorer 49.2 %
Firefox 26.7 %
Unknown 13.4 %
Konqueror 3.9 %
Mozilla 2.4 %
Safari 1.9 %
Netscape 1.7 %
Opera 0.3 %
Camino 0.1 %

Varför använder så många IE egentligen? Firefox är ju mycket bättre. :)
Kollade just sidan i IE och insåg att filmsidan och boksidan förmodligen sett förjävliga ut där ganska länge. Men det är ju inte lätt att veta när man inte använder IE själv. Nu ska det se lite bättre ut i alla fall.

För övrigt använder 73.2 % någon version av Windows.

Mer rolig statistik! Söktermer tycker jag alltid är roligt! Detta är de i fallande ordning 14 vanligaste söktermerna hittills i november:

morotskaka
halsmandlar
sexit
klippdocka
hallongrottor
paparatsi
kanelte
the madagascar penguins in a christmas caper
gyllenblå
vägen till gyllenblå
jeffrey dahmer
seriemördarsidan
condeco
rita ögon

Halsmandlar hamnar alltid högt i min besöksstatistik sedan min operation. Mina recept (morotskaka och hallongrottor) brukar också få träffar. Kul att känna igen nyare saker som jag skrivit om i dagboken, t.ex. kanelte, klippdocka och rita ögon. Att jag får träffar på sexit just nu beror säkert på att de ordnar årets Barbafest strax (nyss?). SexIT är alltså IT-programmets festeri, som jag varit med i. Paparatsi är ett uteställe i Nyköping, undrar om det är det folk menar… Jeffrey Dahmer har jag nyligen läst en bok om och han nämns på min seriemördarsida. Har tidigare fått träffar på Aileen Wournos, Ted Bundy m.fl. Bra att bli sammankopplad med seriemördare? :) Det händer ibland att folk söker på Vägen till Gyllenblå och hör av sig till mig för att de är nostalgiska över serien och vill ha hjälp med att få tag i den. The Madagascar Penguins… har jag precis skrivit om att jag sett och den är tydligen poppis nu. Och tja, Condeco är ett café jag varit på här i Göteborg.

Min statistik kommer för övrigt från webbhotellets Awstats. Borde egentligen göra en egen funktion, för det är mycket jag inte är nöjd med. Värst är att inte kunna exkludera mina egna besök och träffar på min RSS-fil. Hur många av mina hits får jag bara för att folk uppdaterar alla sina RSS-prenumerationer? Och vad ÄR en “unique visitor” egentligen? Allt sånt gör att det inte känns som att det betyder någonting överhuvudtaget att statistiken säger att jag haft 700 unika “viewers” (dvs, spindlar och sånt undantagna) hittills i november. Vore intressant att veta hur många personer som varit inne och läst, men det är ju inte så lätt att ta reda på.

Statistikfunktion ligger för övrigt en bra bit ner på prioritetslistan vad gäller hemsidesutbyggnad. Betydligt högre upp ligger att integrera fotodagar i vanliga sidan.

2 kommentarer

Konst i det antika Egypten

Idag har jag skrivit ihop svaret på en fråga om konst! Det här är vad jag fick ihop, något modifierat för webben:

Nuförtiden anses nyskapande vara någonting föredömligt inom konsten. Konstnärerna försöker överträffa varandra – och sig själva – när det gäller att slå världen med häpnad. Pengar och berömmelse blir belöningen för den som lyckas.

Om vi kunde resa tillbaka i tiden och försöka fråga en egyptier om hans syn på konst skulle troligtvis stor förvirring uppstå. Konst var ett okänt begrepp och det fornegyptiska språket saknade ord för det. Trots att egyptiernas konst gått till historien såg man helt annorlunda på den än vad vi gör idag – man prydde inte hemmets väggar med tavlor, det fanns inga konstgallerier eller museum. Konsten var inte till för att behaga betraktaren, utan hade alltid ett praktiskt syfte och följde mycket stränga riktlinjer. Den kunde förmedla religiösa och politiska budskap eller förse avlidna personer med allt de behövde i livet efter detta, efter särskilda ritualer som man trodde väckte avbildningarna till liv.

Att vara konstnär i det antika Egypten skilde sig en hel del från att vara det hos oss idag. Yrket betraktades i första hand som ett hantverk och det fanns inte utrymme för personliga utsvävningar. Det hörde inte till att man signerade sina verk och konstnärerna strävade inte efter personlig berömmelse. Att vara konstnär var ett bra och respekterat yrke och fynden från bland annat Deir el-Medineh visar att konstnärerna hade det gott ställt.

Det karakteristiska för den egyptiska konsten är att den inte försöker efterlikna ett synintryck, utan att man i stället tar med allting som anses viktigt. Vid skulptering är detta inget större problem, men vid tvådimensionell avbildning blir resultatet mycket annorlunda mot vad vi är vana vid att se idag. Här ser vi en familj sysselsatt med jordbruksarbete. Bevattningskanalerna är avbildade uppifrån och människorna från sidan. För en ovan betraktare är det lätt att tro att egyptierna helt enkelt inte förstod sig på perspektivritning och inte kunde avbilda mer naturtroget, men detta är alltså fel. När flera sidor av motivet var viktiga, såg man helt enkelt till att avbilda allt man ville visa.


Bild från The Artifact.

När det gäller avbildning av människor hade man en klar uppfattning om vilka delar som skulle framhävas (se ovan). Huvudet avbildades i profil, medan ögat avbildades framifrån. Axlarna visades framifrån men bäckenet och fötterna från sidan. Proportionerna var alltid givna och konstnären utgick från ett rutnät och såg till att alla kroppsdelar hamnade rätt. Exakt hur det skulle se ut skiljde sig något i olika perioder, men principen var alltid densamma. Det var en idealiserad bild av människan som framställdes, en stereotyp med ungdomlig och vacker kropp. Porträttlikhet var inte viktigt, en beskrivande text talade om vem som var avbildad. Många verk visar djur och lägre stående människor porträtterade i en långt mer naturtrogen stil, vilket visar att egyptierna kunde efterlikna verkligheten om de ville. Att man inte gjorde det är knutet till tanken om att motivet kunde göras levande. Hur skulle den avbildade kunna klara sig med perspektivistiskt förkortade kroppsdelar?

Egyptierna var flitiga användare av symbolik i konsten. Objektens storlek och placering i förhållande till varandra avgjorde deras betydelse. Färg, former och material signalerade budskap till betraktaren. Det var viktigt att man kunde se skillnad på levande och döda, män och kvinnor, barn och vuxna. Levande, stående människor avbildades i ett steg, med ena foten framför den andra. Döda människor höll ihop fötterna, precis som en mumie. Kvinnans steg var kortare än mannens och hennes hudfärg var dessutom ljusare. Barn avbildades ofta med ett finger i munnen och pojkar hade ofta en lång hårfläta. Här syns skillnaden i hudfärg och steglängd mellan en man och en kvinna som skulpterats.

De strikta riktlinjerna för konsten gjorde att den blev som ett språk i sig. Idag brukar man tala om att betraktaren avgör genom sin personliga tolkning vad ett konstverk betyder, men hos de gamla egyptierna blev innebörden tydlig genom det enhetliga bildspråket. Man får komma ihåg att konsten var en betydande informationskanal på den tiden, då man inte som nu ständigt överöstes med budskap från tv, internet och tidningar. Konsten hade alltså en viktig praktisk betydelse och fungerade som den tidens massmedia. Den var inte till som konstnärens personliga uttrycksmedel eller för att behaga betraktaren, såsom är fallet idag.

Källor

Grönblom, Rolf (2000). Faraonernas Egypten. Valentin förlag.

Schulz, Regine et al. (2004). Egypt – The World of the Pharaohs. Könemann.

Säve-Söderbergh, Torgny (1985). Egyptisk egenart. Uppsala universitet.

Lämna en kommentar

The Big Combo

Nu var det ett tag sedan vi såg film noir, så suget smög sig på. :) I The Big Combo är Mr. Brown en mäktig maffiaboss som polisen förtvivlat griper efter alla halmstrån för att försöka fälla. Lt. Diamond tror sig få grepp om Brown och behöver bara skaffa bevis, men givetvis förhåller sig saker på ett helt annat sätt än han tror. Snyggt och coolt, som film noir brukar vara. Borde se fler!

FilminfoIMDB: The Big Combo
Regissör: Joseph H. Lewis
År: 1955
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Tvätt & fika

Planen för idag var att tvätta och hinna göra det mesta av skrivandet för egyptologiuppgiften med deadline på måndag. Tvättat har vi gjort, men skrivandet blev det inte mycket av. Dels kom vi igång sent och dels hade jag väldigt svårt att hitta de källor jag behövde – det blev mycket runtsurfande på nätet utan att jag riktigt blev nöjd. Det slutade med att jag elakt nog lämnade tvättvikningen till världens bästa Jonas (puss och tack, älskling!) och gav mig iväg till biblioteket. Lånade fem böcker som känns riktigt lovande, men som gjorde ryggsäcken lite besvärlig att handskas med…

Hur som helst, efter mitt lilla biblioteksbesök träffade jag Maria B, Maria S, Julia, Kalle och Bea från kamratgruppen och vi fikade på Café Java. Det var trevligt och vi ska förmodligen ses nästa torsdag också.

Imorrn blir det egyptenskriveri för hela slanten. Känns mycket roligare nu när jag har bra böcker att använda mig av. Förhoppningsvis kommer jag igång hyfsat och blir klar så att jag kan hinna med någonting annat också. Borde verkligen plugga japanska, eftersom jag råkade sova till tre igår och därför missade två lektioner… nej, jag mådde inte helt prima. Har dessutom läxor i vanlig ordning, så nog finns det att göra på den fronten.

2 kommentarer