Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

You Can Count on Me

I IMdB’s trivia för Love Actually kan man läsa:

When casting the part of Sarah, Richard Curtis auditioned a great many British girls, but kept saying, “I want someone like Laura Linney…” The casting director eventually snapped and said, “Oh for fuck’s sake, get Laura Linney then.” She then auditioned and got the part.

Klart jag blev sugen på att se något mer med Laura Linney och så hittade jag den här filmen. Det är en mysig, lågmäld film om Sammy och Terry, två syskon som i unga år förlorade sina föräldrar i en bilolycka. Nu är de vuxna, Sammy har en åttaårig son och lever kvar i föräldrarnas hus medan Terry är en rotlös runtdrivare. Terry kommer och hälsar på och rör om saker för den välordnade Sammy.

Mysig film och skönt att Sammy faktiskt inte är genompräktig. Filmen är inte särskilt överraskande och jag skulle helst vilja ge den en stark trea eller svag fyra. Men nu får det bli det lägre, även om den var mysig att se. Och jo, Laura Linney var bra! Ska försöka se fler filmer med henne.

FilminfoIMDB: You Can Count on Me
Regissör: Kenneth Lonergan
År: 2000
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Disk: roten till allt ont

Disk är verkligen det största irritationsmomentet här hemma. Vi har som regel att en lagar mat och den andra diskar, men där slutar det vi är överens om. Jag försöker ta disken direkt (efter middagen, frukostdisken brukar oftast få stå över dagen), medan Jonas sätter sig vid datorn och helt glömmer bort den. Ibland står den i några timmar, andra gånger längre än så. Är disken kvar när det är middagsdags nästa gång brukar jag laga mat igen (jag vill ju inte “ärva” hans diskberg!) och så byggs berget på ytterligare. Mycket längre än så går det inte att vänta, för sen är allt vi behöver använda odiskat.

Jag lider av att se diskberg, eller porslin lämnat i vardagsrummet. Det kryper i kroppen på mig och jag blir på dåligt humör. Tycker inte om att vistas i rummet. Jag tycker inte att jag är pedantisk på något vis, men ett visst mått av ordning får det väl ändå vara?

Skräp är något som bygger på diskberget och jag tycker därför att man ska göra sig av med det så fort som möjligt. Han har faktiskt bättrat sig på den punkten: numera slänger han lökskal direkt. Men annat står ofta och skräpar: ölburkar, mjölkpaket, äggskal, konservburkar… Det ser otrevligt ut och dessutom är det ju så mycket lättare att diska förpackningarna innan resterna torkat fast! Och eftersom jag diskar mina vill jag ju inte diska hans också!

Nu har jag just varit irriterad och ledsen igen, precis när Jonas skulle åka bort över helgen. Det känns inte alls roligt. Jag kom hem igår och möttes av ett gigantiskt diskberg i köket och flera tallrikar och glas i vardagsrummet. Disk från middagen innan, som enligt min mening borde ha diskats då, samt det Jonas samlat på sig under dagen. Jonas hade mycket att förbereda inför helgen och förvarnade om att han kanske inte skulle hinna med disken. Jag sa att det var ok, men det vore ju bra om han hann. Kommenterade hans vardagsrumsdisk, som förblev stående tills jag senare tog in den till köket (fast han hjälpte faktiskt till när jag inte kunde bära allt samtidigt).

Så idag efter frukosten började jag diska, för att bli av med eländet. Jag kunde ju verkligen förstå att han hade mycket att göra igår, men jag kan verkligen inte acceptera att få ta hand om ett gigantiskt berg med intorkad disk, bara för att han pillade dator i stället för att diska i förrgår. Och givetvis fick jag fixa med ölburkar, mjölkpaket och en äggkartong som stod framme… Så jag kände irritationen växa när jag stod där och långsamt arbetade mig igenom skiten. Fan! När han gick kunde jag inte låta bli att ryta och gnälla och kramade honom farväl med tårar i ögonen.

Inte okej!

Vad ska man göra? Kan jag lära mig att bli mer tolerant mot diskberg? Ska jag behöva det? Går det ens att hitta en kompromiss eller blir jag inte nöjd ändå (han slänger ju trots allt lökskal sedan länge…)? Hur mycket kan jag kräva att han anpassar sig, om han nu verkligen inte bryr sig?

Det känns så TRÅKIGT att krångla om såna här grejer. Känner mig som en surkärring. Men vad ska jag göra? Jag vill inte vara irriterad över disken så ofta som jag är! Jag vill inte få “kryp i kroppen” för att det står disk framme! Jag vill inte behöva slänga hans skräp eller diska saker när jag behöver använda dem i matlagningen. Jag vill ha svängrum och rent omkring mig när jag lagar mat och inte behöva tränga ihop mig på den bortre lilla bänkskivan för att det är det enda stället där disken inte tagit över.

8 kommentarer

Mycket lång dag

Idag började en serie mycket långa onsdagar. Vad sägs om schemat?

11-13 Konversation
14-16 Genki (ja… vanlig lektion, alltså)
18-20 Realia (historia)

Är inte helt förtjust över detta halva dygn (nästan, med transporttid) som tas i förfogande under dessa fem veckor, men vad gör man…

För övrigt fick jag VG på tentan och skalan var alltså U-G-VG, så det får jag väl vara nöjd med. :)

Imorgon åker Jonas till Borås för att leka spelkonvent i helgen, men som tur är betyder det inte att jag blir ensam, för Maria och Ellinor kommer och hälsar på! Det ser jag väldigt mycket fram emot!

1 kommentar

The Madagascar Penguins in a Christmas Caper

En kortfilm som visades på biografen innan Wallace & Gromit. Och vilken kortfilm sedan! Jag skrattade många gånger åt de underbara, lustiga pingvinerna som har lite olika syn på hur julen ska firas.

11 minuters riktigt bra underhållning, som fått mig sugen på att se långfilmen Madagascar trots att jag tidigare varit helt ointresserad.

FilminfoIMDB: The Madagascar Penguins in a Christmas Caper
Regissör: Gary Trousdale
År: 2005
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Wallace & Gromit + Fahrenheit

Jonas och jag var och såg Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit i helgen och jag blev dunderförtjust! Så underbar! Det är verkligen mysigt med lergubbar som man ser fingeravtrycken på. :)

Inte blev det sämre av att vi dessutom fick en nästan lika underbar kortfilm som bonus: The Madagascar Penguins in a Christmas Caper. Pingvinerna är alltså med i filmen Madagascar, som jag inte alls varit sugen på att se innan. Nu måste jag nog se till att se den i alla fall.

Jag har börjat spela Fahrenheit, som är ett riktigt mysigt interaktiv-film-spel. Det börjar med en otäck scen där Lucas Kane i ett hypnosliknande tillstånd hugger ihjäl en man på toaletten i en restaurang. Direkt efteråt vaknar han och får panik, vad är det som hänt? I spelet växlar man mellan att styra Lucas och två poliser som utreder fallet. Vem eller vad är det som fått Lucas att mörda? Stämningen är härligt mysrysig och det är riktigt spännande. Jag hoppas att det inte tar alltför lång tid att spela, för jag skulle vilja testa hur stor skillnad det blir om man gör helt andra val än jag gör nu!

1 kommentar

Tjejsnack v. 44: Halloween

1. Firar du Halloween på något vis?
Humm, humm… det är visst idag ja… nej, jag gör inget särskilt idag. Har gått på Halloweenfest något år, men det är ingen stark tradition för mig. Kanske borde se en skräckfilm, eller nåt. :)

2. Varför ja/nej
Jag skulle nog ha lättare för att uppmärksamma högtiden åtminstone lite om den stod i almanackan, så jag visste när den var! Skulle verkligen kunna tänka mig att göra något mysigt halloween-inspirerat med älsklingen, baka något “otäckt” att fika på eller så. Lite synd att jag inte tänkt på att förbereda något sånt faktiskt.

3. Tycker du att något är speciellt fel med Halloweenfirande?
Visst finns den där besvärliga kommersialismen med i bilden… men det är ju inte det som måste vara det viktiga. Och så är ju faktiskt den där BUS-delen i “bus eller godis” (som låter jättefånigt… trick or treat heter det ju) lite oroväckande. :)

4. Tycker du något med firandet är speciellt bra eller trevlig?
Jag är i allmänhet mycket positivt inställd till olika mini-högtider som kanelbullens dag eller alla hjärtans dag. Det är mysigt att få en anledning att fira med nära och kära på något särskilt tema.

5. Hur tycker du att vi i Sverige ska använda oss av denna högtid i fortsättningen?
Nu finns den ju i folks medvetande så jag tycker gott att den kan få skrivas in i almanackorna. Sen vad man gör av det är väl upp till var och en?

Lämna en kommentar

Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit

Wee! *klappråderar förtjust*

Jag älskar Wallace & Gromit och såg verkligen fram emot den här filmen – med skräckblandad förtjusning, tänk om den inte skulle hålla måttet? Men det gör den! Man känner igen de leranimerade karaktärerna från de tidigare filmerna, stilen är fortfarande lika härlig, charmig och UNDERBAR!

Det är inte ofta jag faktiskt skrattar av att se film, det brukar mer vara åt “dra-på-smilbanden”-hållet, men den här var otroligt skrattframkallande! Fåniga ordvitsar, otroligt söta lergubbar, tokroliga kaniner… aaah, kan det bli bättre?

Se den! Wallace & Gromit är BÄST!

FilminfoIMDB: Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit
Regissör: Nick Park & Steve Box
År: 2005
Omdöme (1-5): 5
Lämna en kommentar

Rita "klippdocka"

Inspirerad av en klippdocka på deviantart, som jag dessvärre inte bemödade mig med att spara vägen till, gjorde jag en egen dockmall, som ska gå att “klä på” ansikte, hår och kläder. Första påklädda varianten blev en flicka, som jag egentligen vill jobba mer med men nu är jag alldeles för stressad/irriterad över att det inte blir som jag vill. Måste hinna plugga idag också, ju!

Nåväl, här är hon:

2 kommentarer

Pom Poko

(Japansk titel: Heisei tanuki gassen ponpoko)

Jag kunde inte låta bli att småle lite åt Filmtipsets beskrivning:

“Ett samhälle av magiska formförändrande tvättbjörnar kämpar för att rädda sin hemskog från exploatering.”

Det är en korrekt beskrivning av handlingen, men det låter ju lite fånigt. :)

Filmen är alltså en japansk anime från underbara Studio Ghibli, som gett oss så mycket bra. Den är fantasifull som sig bör och skildrar alltså tanuki (tvättbjörnar) som ger sig in i en kamp mot människorna som river deras skog för att bygga en stad. De kan förvandla sig till vad som helst och för således sin kamp i anonymitet.

Det härliga är att djuren inte skildras tårdrypande som de stackars oskyldiga små varelserna som drabbas av de hemska människorna, i stället är de faktiskt ganska dåliga och lata djur som inte lyckas med mycket de företar sig och gärna tar ut segern i förskott. De har många likheter med människor och det är skoj.

Jag var lite trött när jag såg filmen och kanske var den lite småseg också, för jag slumrade till några minuter… men jag tog in det jag missade och slutbetyget blir ändå positivt.

FilminfoIMDB: Pom Poko
Regissör: Isao Takahata
År: 1994
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Min goa farfar

Tänker ganska mycket på min farfar nu. De senaste rapporterna hemifrån är inte alltför positiva. Han är 89 år gammal nu och har alltid varit pigg och kry. Det är klart att det inte kan vara så för alltid… Familjen märker tydlig skillnad från i somras, när jag var hemma senast. Han visar tecken på demens i ett tidigt skede och blir alltmer virrig. Det är inte så roligt att tänka på.

Farfar har alltid varit full av berättelser från förr och hemskt gärna hållit låda om sitt liv. Jag skulle vilja bevara hans berättelser, spela in honom eller skriva en bok… undrar om jag någonsin kommer att göra det.

Lämna en kommentar