Etikett: barn

Idag fyllde Ava 14 månader.

Hon går som ett proffs nu. Fortfarande med den snygga, vaggande småbarnsstilen, förstås. Hon tycker det är jätteroligt att gå och vi har låtit henne gå själv i affärer på sistone (med någon av oss hack i häl, förstås). Hon orkar gå hur länge som helst och det är riktigt roligt att se henne. Hemma kan hon ju inte gå så långa sträckor, eftersom vi inte bor så stort, och ute är det svårt att gå nu med all snö och is och klumpiga skor på fötterna. I affärer kan man gå med tofflor, det är bra.

Hon kan och använder en massa ord, men gör om dem på sitt sätt. Oftast innebär det att hon kortar ner dem till sista stavelsen. Hon säger mamma rätt, men det är väl det… pappa blir oftast pa. Precis som lampa. Varje gång hon får något säger hon ta(ck). Hon säger hej, fast det låter som hih. Och så lär hon sig fler och fler djurläten hela tiden. Fåret säger bä, kossan säger bu (jo, visst gör den…), hästen säger iiih, elefanten säger tuuu(t), hunden säger voff, katten säger aao, apan säger ahaha, grodan säger kakkak, ankan säger kakkak, hönan säger kakkak, ormen säger ssss, musen säger pipip (eller pepep…), vargen morrar… osv. Hon kan brumma som en bil och tuffa som ett tåg också.

Vi leker mycket med Duplo. Hon kan sätta ihop bitar ibland, men det är roligare att ta isär dem. Egentligen har hon inte direkt någon favoritleksak just nu, hon leker ganska kort med det mesta, leksaker och annat. Särskilt gulligt är kanske när hon kör bil och brummar.

Hon har fått en lite besvärlig favoritsysselsättning, nämligen att klättra upp och sätta sig i kökslådan:

Vad har ni i kökslådorna? Vi har barn i våra!

Det är lite otäckt, för hon kan mycket väl resa sig och kliva rakt ut som om hon satt i golvhöjd och jag är rädd att hon ska slå sig.

På Barnboksprat har jag skrivit ett inlägg om att läsa med Ava. Det är roligt att hon har börjat interagera mer med oss när vi läser.

Idag fyller Ava 13 månader! Det blir väl inget storfirande precis, eftersom jag är en tråkig och sjuk mamma som mest längtar efter att få sova… men en sedvanlig feature-summering kanske jag kan få till i alla fall:

Hon går ganska bra nu. Ibland knatar hon runt en god stund för att sedan sätta sig kontrollerat, andra gånger vinglar hon och sätter sig på rumpan efter bara några steg, det är olika. Hennes främsta transportsätt är fortfarande att krypa, gå är mer en festlig grej man gör ibland för att det är himla kul. Vi försöker att träna henne en del ute också, men det är förstås mycket svårare att gå med skor på fötterna.

Hon har lärt sig några djurläten.

Morgon- och kvällsvällingen var lite äventyrlig ett tag. Nu har vi insett att det är under Avas värdighet att bli matad och att kall välling är godare än varm. Nu får hon en liten nappflaska, för att den är lättare att dricka själv ur än den stora, absolut proppfull med kall välling och dricker själv eller nästan själv – ibland tröttnar hon på att dricka själv och accepterar att vi håller flaskan trots allt. Kompletterar även med t.ex. macka och/eller MiniFras om hon vill.

Annars är väl egentligen det mesta som när hon fyllde 1 år, fast lite, lite bättre. Hon kan till exempel äta med sked. Ibland. Men det är ju härligare att gegga med händerna. Fast det är klart, för geggigt får det inte vara. Puréad mat är jättetråkigt, även gröt och allt sånt som har den konsistensen. Soppa går däremot jättebra. Men för det mesta äter hon munsbitar av allt, oftast samma mat som vi äter fast möjligtvis med mer fett och mindre salt.

Just nu sitter hon till exempel och äter nudlar med sojastrimlor, wokgrönsaker, ärtor och kikärtor. Hällde lite extra flytande margarin på hennes och örtsaltade mitt. Och ja, jag sitter och skriver på laptopen (med vår nya uppkoppling, äntligen!) medan hon äter, vilket kanske är en smula oartigt…

När hon ätit klart är det sovdags och jag hoppas på att hon sover länge så jag får göra det också.

Ava äter själv numera, fast inte så bra med bestick ännu. Hon kan till och med ha tallriken stående framför sig utan att slänga den i golvet direkt. Fast när hon tröttnar vill hon förstås gärna göra det… Men det är i alla fall riktigt skönt att kunna ställa fram maten åt henne och göra annat själv, som att hämta dricka eller äta eller vad som nu ska göras.

En annan favoritsysselsättning är att hälla vatten ur drickmuggen ner i tallriken så att det blir soppa av alltihop. Jag brukar faktiskt låta henne göra det när hon har ätit ett tag, för medan hon gör det går det bra att lassa in hur mycket mat som helst i munnen på henne eftersom hon har så kul att hon glömmer bort att det faktiskt är under hennes värdighet att bli matad. Det tycks heller inte bekomma henne att maten blir blaskig…

Det blir ganska kladdigt… oftast får hon ha på sig ett förkläde, med eller utan ärmar, men det räcker inte riktigt. Borde kanske köpa regnkläder åt henne… Varför är det ingen som uppfunnit en ätdräkt med ben? Eller, jag har åtminstone inte sett någon. En sån här räcker liksom inte…