Månad: september 2004

Det här är en film som jag älskade när jag var liten. Vi hade den på video, men bandet försvann under mystiska omständigheter. Jag saknade det verkligen! Därför blev jag överlycklig när jag hittade filmen igen nu, en bunt år senare. Jag kom faktiskt inte ihåg mycket mer än att det handlade om enhörningar på något sätt, men när jag såg den kände jag igen en del scener. Kul!

Det är en fantasyfilm av Ridley Scott från 1984 med en då ganska okänd Tom Cruise som hjälte. Ondingen Lord of Darkness spelas av Tim Curry, som jag annars mest känner till som transvestiten i Rocky Horror Picture Show. Fascinerande… och bra är han också!

Mörkerlorden vill ta över världen och göra så att solen aldrig stiger igen. För att göra detta måste han döda de två sista enhörningarna. Hjälten är förälskad i prinsessan Lily och tar med henne ut i skogen för att visa enhörningarna för henne. Det slutar illa, hingsten dödas och Lily tas till fånga av mörkerlorden som vill göra henne till sin brud. Hjälten måste rädda både världen och prinsessan och till sin hjälp har han en rad fantasifulla skogsfigurer. Visst är det lite klichéartat, men det är vackert, med fina miljöer och snygga masker. Den här filmen har tydligen varit en stor inspirationskälla för utvecklarna av spelserien Zelda, vilket kanske ger en idé om känslan i filmen.

Visserligen kommer mycket av min uppskattning från nostalgin, men jag tycker ändå att filmen är ganska bra!

Det är en ganska bra idé till en nutida skräckfilm. Några personer svarar på en annons för att vara med i en dokusåpa på internet. De ska bo i ett hus “in the middle of nowhere” i 6 månader och klarar det det får de dela på en miljon dollar. Ger någon upp har alla förlorat. När man som tittare kommer in i filmen är det inte många dagar kvar, men stämningen är allt annat än mysig. Otäcka saker händer och deltagarna är vettskrämda, men försöker intala sig att det är meningen, eftersom företaget som arrangerar det hela inte vill att de ska klara sig och få alla pengarna.

Tyvärr följer filmen alltför många skräckfilmsstereotyper. Vad som är en riktigt bra idé och åtminstone bitvis ganska läskigt blir lite för förutsägbart. Men det hade inte krävts mycket för att göra en bra film av det…

Det handlar om Harvey Pekar, en ganska dyster snubbe som börjar skriva dystra serier, inspirerad av vardagssituationer i sitt eget liv, och blir berömd på kuppen. Det är en sann historia, dock sedd genom Pekars dystra perspektiv. Trist kille, helt enkelt… Filmen är inte heller jätterolig. Det är roligt att se hur situationer görs om till serier och hur han hittar inspiration, men det är inte någon jättespännande historia och min slutgiltiga känsla till eftertexterna blev inte mycket mer än ett “jaha”.

Den här filmen var knappast särskilt trovärdig, däremot ganska förutsägbar och med väldigt endimensionella, töntiga karaktärer. Inte gillar jag Adam Sandler heller… Hur som helst, han spelar Henry Roth, en casanova som har vanan inne beträffande att charma brudar och sedan slingra sig bort när de blir för efterhängsna. Döm om hans förvåning när hans senaste ragg inte kommer ihåg honom dagen efter! Lucy, spelad av Drew Barrymore, har nämligen förlorat korttidsminnet i en olycka. Varje dag tror hon sig vakna upp till… samma dag igen, fast hon har glömt den och börjar om på nytt. Hennes pappa och bror gör sitt bästa för att inte göra henne upprörd och låtsas därför att det är som hon tror. De har fixat fram oändligt många dagstidningar från samma dag, låtsas att pappan fyller år varje dag, ser samma film varje dag… Varför i hela fridens namn skulle de göra det?

Henry tar sig an utmaningen och måste således få henne att bli kär i honom varje dag. Visst innehåller filmen en del lustiga ögonblick, men jag kan inte kalla den annat än dålig…

En själsligt trasig kvinna blir genom ett misstag vräkt från sitt hus som hon ärvt av sin far. Huset säljs genast till en iransk familj som lever över sina tillgångar och vet att de kan sälja huset för fyra gånger mer pengar än de köpte det för. Här uppstår såklart konflikter. Konceptet är intressant eftersom båda parter faktiskt har rätt, för det var ju en tredje part som gjorde fel. Klart är att det inte finns någon bra lösning på problemet…

Man kan säga att det här är en film om att experimentera med homosexualitet. Jessica, som har levt som straight i hela sitt liv, inleder ett förhållande med själsfränden Helen. Ett bra tag ser det faktiskt ut att bli en ganska standardiserad komma-ut-ur-garderoben-film, men till slut blir det faktiskt mer än så. Handlar det om sexualitet för Jessica? Jessica har dejtat många män, men aldrig lyckats hitta den perfekte mannen som är både smart och rolig. Kanske är hon för kritisk. Men sedan dyker den perfekta människan upp… hennes enda fel är att hon är kvinna! Filmen väcker lite tankar och är klart sevärd.

Mycket talade emot den här filmen. Jag har svårt för Jim Carrey och ännu svårare för sådana där märkliga filmer som man aldrig fattar vad de handlar om. Ett tag såg det ut att bli en sån film… en stund kändes det sådär hopplöst. Men till slut tyckte jag om den ändå. Det var inte bara konstigt utan bra också.
Carreys rollfigur har ett struligt kärleksliv med flickan spelad av Kate Winslet. Han blir förkrossad när han får reda på att hon anlitat en klinik för att radera honom ur sitt minne. I panik gör han även samma sak själv. Men vill han verkligen glömma bort allt fint de haft? Någonstans mellan undermedvetet och verklighet kämpar han mot processen och försöker dra med henne till delar av minnet där hon inte hör hemma, för att hon inte ska förintas. Det är märkligt, mycket märkligt. Stora delar av filmen är bara röriga klipp. Men på nåt sätt blir det faktiskt bra ändå… Riktigt bra. Fast konstigt.