Månad: november 2004

Det är svårt att betygsätta en dokumentär om en seriemördare. Mitt omdöme får därför ses som lite neutralt…

Aileen Wournos var en lesbisk prostituerad kvinna som vuxit upp under svåra förhållanden. Vid 13 års ålder blev hon gravid och utslängd ur hemmet. Barnet adopterades bort och Aileen sov i skogen och tjänade pengar som hora. Till slut hade hon skjutit ihjäl sju av sina kunder, i självförsvar som hon hävdade. Filmen visar en tydligt sinnessjuk Aileen som gormar, stirrar och skriker, berättar om sina paranoida teorier och även tar tillbaka allt hon sagt om självförsvar, vilket man får intryck att hon säger bara för att hon insett att hon ska dö och vill få det överstökat.

Dokumentären är inte särskilt proffsigt gjord, det är en tydlig lågbudgetfilm. Därmed inte sagt att det är någonting negativt; som motpol nämns flera gånger att berättelsen sålts av anhöriga till Hollywood för dyra pengar. Bättre då med en engagerad kille som följer Aileen av eget intresse.

En intressant dramatiserad semi-dokumentär om Ted Bundys hemska liv och leverne. Bundy är alltså en amerikansk seriemördare som mellan 1974-79 mördade och våldtog fruktansvärt många kvinnor.

Det som framförallt är läskigt är att han verkar så välanpassad; han studerar, är väldigt charmig och social, är engagerad inom politik och har en flickvän. Vem som helst kan alltså vara seriemördare!

Man får veta litegrann om Bundys förvirrande uppväxt, men det känns inte som att filmen gör något försök att förklara hans beteende, vilket hade varit intressant. Den innehåller många obehagliga scener och det är intressant att få veta mer om Bundy, men som vanligt med den här typen av film är det svårt att veta vad som är sant och vad som är påhittat av filmskaparna.

Jag gillade Kubrick’s Lolita från 1962, varför jag kanske är orimligt hård mot den nyare versionen. Jag kan börja med det som är bra; Lolita är även här otroligt barnslig och odräglig. Resten av karaktärerna känns enormt mycket mer ointressanta. Jag saknar dråpligheten i Humberts äktenskap med Charlotte Haze, jag saknar Clare Quiltys bisarra stil och uppskattar inte den dålige, dålige Humbert på samma sätt som jag gjorde i Kubricks version, han är till exempel inte lika extrem i sin svartsjuka. Lite beror väl såklart på att jag redan kände till storyn och inte tyckte att det var särskilt spännande, men jag vidhåller att karaktärerna är intressantare i den gamla filmen.

Handlingsmässigt är de väldigt lika, med några undantag. De börjar olika och den nya filmen ger sig på en förklaring till varför Humbert är fascinerad av småflickor. Det är förvisso intressant, men jag vet inte om det är så enormt trovärdigt… nu står det säkert i boken som filmerna är baserad på och det känns säkert mer övertygande där, men ändå gillar jag att få tro att Humbert bara blir förälskad i Lolita för Lolitas egen skull.

Äsch. Se den gamla i stället. Den är bättre.

Min fascination för seriemördarfilmer fortsätter. Denna gång handlar det om Henry Lee Lucas (läs om Lucas), som växte upp hos en prostituerad mor med kalla känslor. Hon misshandlade honom, klädde honom i flickkläder och tvingade honom bevittna hennes samröre med kunderna. Det slutade med att en tonårig Henry mördade sin mor. Efter en tid i fängelse kände han suget efter fler mord och började roa sig genom att ha ihjäl mängder av människor på olika sätt, tillsammans med kollegan Otis Toole.

I filmen har Otis syster Becky en central roll. Det har gått snett för henne i livet och hon kommer för att bo hos sin bror, där hon fattar tycke för Henry.

Henrys och Otis mördarutflykter är obehagliga att se, främst på grund av deras känslolösa inställning. Det känns äkta och allt annat än mysigt. Finns det verkligen såna här människor?

Filmskaparna har ändrat ursprungshistorien en del, antagligen för att göra en mer intressant film. Ändå tycker jag inte att filmen är särskilt bra. Behållningen är tidigare nämnda attityd och de tankar den väcker, men annars känner jag mig inte särskilt engagerad i berättelsen. Jag skulle vilja ha mer… hmm, nej, jag kan nog inte säga utan att spoila. :)