Månad: december 2006

Filmen är löst baserad på Ulla Isakssons Boken om E, som handlar om en kvinna vars man drabbas av demens. Jag har velat läsa boken, men nu blev det att jag såg filmen.

Barbara blir förälskad i den begåvade dirigenten Martin, som lever för sin musik. Hon lämnar sitt olyckliga förhållande och får en underbar tid med Martin, ända tills verkligheten faller sönder. Martin glider allt längre och längre bort, blir en spillra av sitt forna jag. Barbaras reaktion är framför allt ilska. Det är riktigt hemskt att se hur hon hela tiden skäller, gnäller och tjatar på den stackars demente gubben som inte förstår någonting. Det är bra att hon inte reagerar som en ängel, men till slut blir det lite för mycket. Jag blir rysligt arg på henne! Det otäckaste är ändå att fundera på hur man själv skulle reagera. Skulle man klara av att tålmodigt ta hand om en älskad människa, när denne inte längre vet vem man är? Där lyckas filmen väcka funderingar, tycker jag.

I huvudrollerna ser vi Viveca Sehldahl och Sven Wollter. Wollter är riktigt bra, men övriga skådespelarinsatser är mediokra. Faktum är att det bitvis är riktigt illa. I flera scener låter man dessutom skådespelarna berätta saker som hänt, på ett fullkomligt onaturligt sätt, i stället för att visa det. Ett exempel: “Ja de här proverna som vi just har tagit här på neurologimottagningen…” Varför måste läkaren berätta var de är? Så gör man ju inte! Det blir väldigt styltigt.

Wollters insats och funderingarna En sång för Martin väcker gör den sevärd, men jag önskar ändå att jag läst boken i stället.