Månad: oktober 2010

Just nu är alla böcker av Mario Vargas Llosa föga förvånande utlånade på Landvetters bibliotek, men jag kom i alla fall därifrån med några andra verk av nobelpristagare, bland annat Främlingen som låg och såg oemotståndlig ut på ett litet bord med en skylt som pratade om läsvärda nobelprisvinnare.

Främlingen är en beklämmande liten roman. Den handlar om Mersault, en “vanlig människa som slumpen gör till mördare”, för att låna baksidestextens formulering. Första halvan av boken leder fram till Mersaults dåd och vi får så smått lära känna denne iskallt likgiltiga person. Det första som händer är att hans mor dör och vi följer med honom på likvaka och begravning. Han är lika likgiltig till dödsfallet, som till att bli erbjuden tjänst i Paris och som till att hans damsällskap föreslår äktenskap. Ett citat som exemplifierar bra:

På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi kunde ju göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.

Formuleringar som “mig gjorde det detsamma” och “det hade ingen betydelse” är mycket frekvent förekommande i boken. Mersault ser livet som en kedja av tillfälligheter och bryr sig inte om någonting alls. Så “råkar” han bli mördare efter att ha blivit indragen i en konflikt han egentligen inte har med att göra. Bokens andra halva handlar om rättegången och livet i fängelsecellen och nu får man anledning att fundera över hur stor vikt som egentligen bör fästas vid hans obehagliga personliga egenskaper. Rättegången kommer mångt och mycket fokusera på hur han agerade vid sin mors begravning, att han dagen efter gick ut och roade sig med en kvinna, och annat som inte rör själva brottet.

Jag läste den äldre översättningen av Sigfrid Lindström, men om jag känt till nyöversättningen av flerfaldigt prisbelönte översättaren Jan Stolpe skulle jag hellre ha läst den. SvDs recensent Thure Stenström skriver om nyöversättningen “som med sitt vardagliga, avspända och nedskalade tonläge vida överträffar Sigfrid Lindströms mer högtidliga gamla. Den fångar skickligt det torftigt nakna, nästan Hemingwayliknande ordflöde som i originalet utmärker huvudpersonen Meursault” (notera att huvudpersonen heter Meursault i originalet och nyöversättningen, men Mersault i den äldre). Det låter onekligen lockande, men jag lär inte läsa om boken nu genast enbart därför.

Paradoxalt nog är Mersault en romankaraktär som är intressant just för att han är så ointressant. Vanligtvis brukar man vilja komma karaktären under skinnet och känna vad den känner, veta hur den tänker och vad som driver den, men Mersault är som ett tomt skal. Det finns ingenting att sympatisera med, men han blir ändå intressant eftersom han är så absurt likgiltig och visar att livet i sig självt inte betyder någonting – man får själv fylla det med mening och gör man inte det, då är man en Mersault.