Kategori: Film

Japansk titel: Mimi o sumaseba

En gullig Studio Ghibli-anime, producerad och manusförfattad av den store Miyazaki. Historien börjar ungefär när den unga flickan Shizuku upptäcker att samma pojke står som tidigare låntagare till alla böcker hon lånar på biblioteket. Vem kan det vara som läser samma böcker som hon?

Sen blir det i sann Ghibli-anda fantasifullt och mysigt och väldigt fint tecknarmässigt. Gulligt, nästan lite för snutteduttigt.

Jag har länge velat se någonting av Ozu och nu blev det dags. Man kanske får ha lite bättre samvete när man flyr från japanskaplugg och ser japansk film. Jag uppfattade faktiskt en hel del av vad de sa, fast inte särskilt långa ordsekvenser i taget förstås…

Hur som helst är det en väldigt stillsam film om ett föräldrapar som hälsar på sina barn i Tokyo. Dessvärre har barnen inte riktigt tid med dem och verkar inte bry sig särskilt mycket heller. Lågmält, på gränsen till meningslöst, men samtidigt också ganska mysigt. Fast en aning för stillsamt ändå…

I början av filmen klaras ett barnamord upp – eller gör det? Polisen Jerry Black (Jack Nicholson), som lovat offrets mamma att hitta mördaren, pensioneras egentligen i samma veva men kan inte släppa fallet. Han ser ett mönster i flera försvunna småflickor med blont hår och röd klänning.

Filmen är inte särskilt överraskande utan följer till punkt och pricka receptet för en spännande thriller. Det fungerar, men det känns lite som att jag sett det förut. Plus i kanten för att slutet inte blir den sockersöta klichén jag befarade.

Privatdetektiven Phillip Marlowe är i filmens början i polisförhör angående ett mord. Han berättar om hur två olika klienter anlitade honom, utan synbar koppling till varandra. Men det kommer att visa sig att allt hör ihop. Ganska bra mordgåta och en ganska klassisk film noir med Dick Powell som Marlowe den här gången.

Bill Murray spelar Don, en grånande playboy som i samma veva som han blir dumpad av den senaste flamman får ett brev med meddelandet att han har en 19-årig son, som eventuellt kommer att försöka leta rätt på honom. Brevet saknar avsändare. Dons påstridiga granne tar sig an “mysteriet” och lägger upp en plan för hur Don ska resa och spana efter bevis hos alla kvinnor han hade ihop det med för 19 år sedan.

Jag är inte överdrivet imponerad. Möjligtvis är filmen lite småmysig, men framförallt är det en sån där meningslös film där man inte vet varför saker händer och man inte får veta hur det går. Varför måste han åka till kvinnorna över huvud taget?

När eftertexterna börjar rulla känner jag bara “jaha”.

Jag har haft det hängande över mig ett bra tag att jag borde se The Godfather-filmerna. Känns ju lite jobbigt eftersom de är så långa…

Dessvärre är de ganska tråkiga också. Eller den här är det i alla fall. Jag är helt enkelt inte så intresserad av maffiafilmer där en massa kostymgubbar springer runt och skjuter varandra. Jag klarar inte av att hålla reda på vilka alla är ens… jag ställde ideligen frågor till Jonas à la “Vem var det som dog nu?”.

För mig känns det som att fokus ligger väldigt konstigt i filmerna. Kommer det upp något intressant bara vidrörs det. Det är tydligt att det är männens värld som skildras och det är såklart meningen, men kan man inte få veta lite om vad kvinnorna tänker också? Spoilervarning: Praktexemplet på bevis för kvinnornas totala oviktighet i filmen är när den gravida systern blir misshandlad av sin man och brorsan säger åt henne att stanna där hon är och kastar sig i en bil. På väg till henne blir han ihjälskjuten. Sen får man inte veta hur det går för systern! Vad fan? Nästa gång man ser henne är när hon är arg för att de har skjutit ihjäl hennes man, eftersom han visat sig vara förrädare mot familjen. Och det är väl ett år senare eller så. Sen är det helt oförklarligt att Kay gifter sig med Michael också.

Jag är inte särskilt sugen på att se resten av filmerna… jag vet att man “ska” gilla The Godfather, men jag känner mig ganska neutralt inställd.

Kevin Bacon spelar Walter som försöker återanpassa sig i samhället efter att ha avverkat ett tolvårigt fängelsestraff för pedofili. Reaktionerna från omvärlden är blandade men ofta fientliga. Som tittare dras jag mellan känslor av äckel och sympati för Walter och det känns ganska häftigt. Ett känsligt och intressant ämne att utforska. Kan man “botas” från pedofili? Har man sonat sitt brott när man suttit av sitt straff? Förtjänar alla människor en ny chans? Hur förhåller man sig till någon man vet dömts för pedofili?

Bra, bra!

Vilken härligt bra och originell film! Det är en storslagen och vacker fantasysaga med marionettdockor i rollerna. Kungen dör och hans son ska hämnas, men får lära sig en och annan obehaglig sanning på vägen. Det som är originellt och genialiskt med filmen är att dockorna är medvetna om sina trådar som går upp ända till himlen, deras liv kretsar till och med kring dem. Går huvudtråden av dör dockan. Ett par gånger i filmen hajar jag till – jamen visst blir det så här i en värld där man lever med trådar. Till exempel räcker det ju med att sätta en tvärslå över ingången till staden för att dockorna ska bli inlåsta, så länge det inte går att klättra över den. Jag gillar att trådarna vävs in (haha) i berättelsen så mycket som de faktiskt gör.

Riktigt bra film! På minussidan får väl nämnas att en del saker (som jag inte tänker spoila) kändes omotiverade eller konstiga… men filmen är absolut sevärd för att den är så snygg och originell och för att det är mysigt att hamna i en helt annorlunda värld för en stund.

På hemsidan finns en del vackra bilder och lite filmklipp om och från filmen: www.stringsthemovie.com.

Vi såg den för övrigt på Hagabion, med svenska röster.

Film-Noir / Mystery / Romance / Crime enligt IMdB. Vi tänkte genast att den påminde en del om Twin Peaks – en ung kvinna som heter Laura har mördats och en detektiv ska lista ut vem som ligger bakom fallet. En av kvinnans bekanta heter Waldo och mycket uppmärksamhet ges åt ett porträtt av Laura. Givetvis är det ingen slump, Laura är en av David Lynchs favoritfilmer. Jag kan förstå varför, den är faktiskt riktigt bra. Ett härligt, klassiskt mordmysterium där man får möjlighet att misstänka nästan varje person i handlingen. Här är det inte deckaren som är dryg och cool, som oftast i film-noir, utan i stället Lauras vän Waldo och det är också han som gör voiceover. Bra film!