Helenas dagar Inlägg

En härlig film om den bisarre unge Harold som ägnar sin tid åt att gå på begravningar och försöka chockera sin mor genom fejkade självmord. På en av begravningarna träffar han Maude som trots att hon snart ska fylla 90 är det mest uppfriskande han stött på. Minst sagt en annorlunda kärlekshistoria med ett trevligt budskap om att man ska göra vad man vill göra. Dessutom fick smilbanden en del motion.

En riktig klassiker! Oavsett om man sett filmen eller inte känner man säkert igen repliker som “Here’s looking at you, kid” (Varför måste han kalla henne kid?!), “Play it again, Sam” (även om den repliken inte sägs, däremot “Play it, Sam”…) och “I think this is the beginning of a beautiful friendship”. Och låten As Time Goes By, såklart.

Humphrey Bogart spelar Rick, som driver Rick’s Café i Casablanca dit amerikaner och européer i exil kommer under andra världskriget. Plötsligt en dag dyker hans forna kärlek Ilsa (Ingrid Bergman) upp tillsammans med sin man. Som gjort för dramatik.

En mycket bra film med knivskarp dialog och en Bogart som både är dryg och känslosam på samma gång. Kul att se honom som inte enbart dryg!

En parentes: Varför är det så vanligt att man i film visar att en man förlorat kvinnan han älskade genom att han behandlar andra kvinnor som skit? Jag tycker det är väldigt irriterande! Casablanca är långt ifrån ensam om det.

En sötdramatisk familjefilm med Kevin Spacey i rollen som läraren som ger klassen i uppdrag att förändra världen. Trevor (Haley Joel Osment från The Sixth Sense) kommer på konceptet “Pay it forward”: Han ska hjälpa tre människor med någonting viktigt och i gengäld ska de hjälpa tre människor och säga åt dem att föra konceptet vidare. Så långt är det rätt bra, men givetvis är ju en av Trevors tjänster att para ihop sin mamma (Helen Hunt) med läraren. Jag är lite allergisk mot filmer med matchmakande barn, men är till en början ganska överseende ändå. Fast sen blir det… svulstigt. Det hade kunnat bli en rätt schysst film om den varit lite mer lågmäld, men nu blir det lite för mycket.

Ett intressant inlägg i dödsstraffsdebatten! Antidödsstraff-aktivisten David Gale ska avrättas för att ha våldtagit och mördat sin vän och med-aktivist Constance Harraway. Strax innan domen ska verkställas berättar han om sitt liv för reportern Bitsey Bloom. Hon är till en början övertygad om att han är skyldig, men Gale lyckas få henne på sin sida. Kan systemet vara så missanpassat att man avrättar oskyldiga människor?

En väldigt bra historia, tycker jag, men jag kan inte säga exakt hur häftig den är utan att spoila…

Den största anledningen att vi såg filmen är att jag bestämt mig för att se fler filmer med Kevin Spacey. Han är verkligen bra, mycket tack vare sin lågmäldhet och så gillar jag hur han pratar. Det är alltså Spacey som spelar David Gale och Constance spelas av en annan av mina nyfunna favoriter: Laura Linney. Henne fick jag upp ögonen för i och med att jag läste att rollbesättaren för Love Actually inte var nöjd med förslagen på skådespelare att gestalta Sarah, utan sa “Jag vill ha någon som Laura Linney!”. Varpå man helt enkelt erbjöd Linney rollen och hon fick den. Bitsey Bloom spelas av Kate Winslet, som jag aldrig direkt ogillat men som nog varit lite mycket Titanic för mig… men hon har gjort mycket annat bra.

Jag har funderat mycket på vad jag ska sätta för betyg. Den är inte en solklar femma, men det går ju inte att markera att den är en stark fyra. Svaga femmor har jag i princip aldrig satt, men varför inte? Jag vill ju ge mer femmor. Och jag kan ändra mig om jag vill, så varför inte sätta en femma och se hur det känns..? Det är en häftig film som jag definitivt rekommenderar. Se den!