Helenas dagar Inlägg

Wee! *klappråderar förtjust*

Jag älskar Wallace & Gromit och såg verkligen fram emot den här filmen – med skräckblandad förtjusning, tänk om den inte skulle hålla måttet? Men det gör den! Man känner igen de leranimerade karaktärerna från de tidigare filmerna, stilen är fortfarande lika härlig, charmig och UNDERBAR!

Det är inte ofta jag faktiskt skrattar av att se film, det brukar mer vara åt “dra-på-smilbanden”-hållet, men den här var otroligt skrattframkallande! Fåniga ordvitsar, otroligt söta lergubbar, tokroliga kaniner… aaah, kan det bli bättre?

Se den! Wallace & Gromit är BÄST!

(Japansk titel: Heisei tanuki gassen ponpoko)

Jag kunde inte låta bli att småle lite åt Filmtipsets beskrivning:

“Ett samhälle av magiska formförändrande tvättbjörnar kämpar för att rädda sin hemskog från exploatering.”

Det är en korrekt beskrivning av handlingen, men det låter ju lite fånigt. :)

Filmen är alltså en japansk anime från underbara Studio Ghibli, som gett oss så mycket bra. Den är fantasifull som sig bör och skildrar alltså tanuki (tvättbjörnar) som ger sig in i en kamp mot människorna som river deras skog för att bygga en stad. De kan förvandla sig till vad som helst och för således sin kamp i anonymitet.

Det härliga är att djuren inte skildras tårdrypande som de stackars oskyldiga små varelserna som drabbas av de hemska människorna, i stället är de faktiskt ganska dåliga och lata djur som inte lyckas med mycket de företar sig och gärna tar ut segern i förskott. De har många likheter med människor och det är skoj.

Jag var lite trött när jag såg filmen och kanske var den lite småseg också, för jag slumrade till några minuter… men jag tog in det jag missade och slutbetyget blir ändå positivt.

Jag hade nog väntat mig mer av den här filmen – jag menar Grimmsagor inbakat i en historia, det måste ju bli bra? Tydligen bara lite bra. Kanske är det för att jag knappt såg vad som hände, det var så mörkt hela tiden. En del saker gillar jag, spegeltanten som går sönder, t.ex… men annars, mja. Lite av en besvikelse, faktiskt.

The Skeleton Key är en sådan film som man skulle kunna göra misstaget att stänga av efter en timme eftersom den verkar så B – men historien som långsamt växer fram är helt fantastiskt mysrysig och ger filmen ett totalt lyft.

I korta drag handlar det om Caroline (Kate Hudson) som tar ett jobb som sköterska till en stroke-drabbad, förlamad och stum man (John Hurt) och flyttar in i det stora huset han delar med sin fru (underbara Gena Rowlands). Redan från början är det tydligt att något inte står rätt till. Caroline får en huvudnyckel (“skeleton key” kallas det faktiskt på engelska), men hittar ett rum den inte går till… och när hon väl tar sig in uppdagas så småningom en hemsk historia om mord och magi.

Stäng inte av! Det är värt att genomlida den fåniga och klyschiga början, för sen blir det väldigt bra! Man skulle till och med kunna säga att det finns en poäng med en B-aktig början eftersom Caroline ser på filmens magi ungefär som jag ser på filmen – i början. Jag ryser fortfarande när jag tänker på den snygga bakgrundsberättelsen!

En söt liten kortfilm av den store Miyazaki! Den känns betydligt äldre än 1992, nästan lite samma stil som gamla Barbapapa… Det handlar om en pojke och en räv som gör ett byte, men den giriga räven inser att bytet inte var så bra och beter sig därför ganska illa. Men synden straffar sig.

Gullig, rolig och knappast krävande att se (om man bara får tag i den, förstås) eftersom den är ungefär två minuter lång.