Helenas dagar Inlägg

Disk är verkligen det största irritationsmomentet här hemma. Vi har som regel att en lagar mat och den andra diskar, men där slutar det vi är överens om. Jag försöker ta disken direkt (efter middagen, frukostdisken brukar oftast få stå över dagen), medan Jonas sätter sig vid datorn och helt glömmer bort den. Ibland står den i några timmar, andra gånger längre än så. Är disken kvar när det är middagsdags nästa gång brukar jag laga mat igen (jag vill ju inte “ärva” hans diskberg!) och så byggs berget på ytterligare. Mycket längre än så går det inte att vänta, för sen är allt vi behöver använda odiskat.

Jag lider av att se diskberg, eller porslin lämnat i vardagsrummet. Det kryper i kroppen på mig och jag blir på dåligt humör. Tycker inte om att vistas i rummet. Jag tycker inte att jag är pedantisk på något vis, men ett visst mått av ordning får det väl ändå vara?

Skräp är något som bygger på diskberget och jag tycker därför att man ska göra sig av med det så fort som möjligt. Han har faktiskt bättrat sig på den punkten: numera slänger han lökskal direkt. Men annat står ofta och skräpar: ölburkar, mjölkpaket, äggskal, konservburkar… Det ser otrevligt ut och dessutom är det ju så mycket lättare att diska förpackningarna innan resterna torkat fast! Och eftersom jag diskar mina vill jag ju inte diska hans också!

Nu har jag just varit irriterad och ledsen igen, precis när Jonas skulle åka bort över helgen. Det känns inte alls roligt. Jag kom hem igår och möttes av ett gigantiskt diskberg i köket och flera tallrikar och glas i vardagsrummet. Disk från middagen innan, som enligt min mening borde ha diskats då, samt det Jonas samlat på sig under dagen. Jonas hade mycket att förbereda inför helgen och förvarnade om att han kanske inte skulle hinna med disken. Jag sa att det var ok, men det vore ju bra om han hann. Kommenterade hans vardagsrumsdisk, som förblev stående tills jag senare tog in den till köket (fast han hjälpte faktiskt till när jag inte kunde bära allt samtidigt).

Så idag efter frukosten började jag diska, för att bli av med eländet. Jag kunde ju verkligen förstå att han hade mycket att göra igår, men jag kan verkligen inte acceptera att få ta hand om ett gigantiskt berg med intorkad disk, bara för att han pillade dator i stället för att diska i förrgår. Och givetvis fick jag fixa med ölburkar, mjölkpaket och en äggkartong som stod framme… Så jag kände irritationen växa när jag stod där och långsamt arbetade mig igenom skiten. Fan! När han gick kunde jag inte låta bli att ryta och gnälla och kramade honom farväl med tårar i ögonen.

Inte okej!

Vad ska man göra? Kan jag lära mig att bli mer tolerant mot diskberg? Ska jag behöva det? Går det ens att hitta en kompromiss eller blir jag inte nöjd ändå (han slänger ju trots allt lökskal sedan länge…)? Hur mycket kan jag kräva att han anpassar sig, om han nu verkligen inte bryr sig?

Det känns så TRÅKIGT att krångla om såna här grejer. Känner mig som en surkärring. Men vad ska jag göra? Jag vill inte vara irriterad över disken så ofta som jag är! Jag vill inte få “kryp i kroppen” för att det står disk framme! Jag vill inte behöva slänga hans skräp eller diska saker när jag behöver använda dem i matlagningen. Jag vill ha svängrum och rent omkring mig när jag lagar mat och inte behöva tränga ihop mig på den bortre lilla bänkskivan för att det är det enda stället där disken inte tagit över.