Helenas dagar Inlägg

Minns ni hedersmordet på Pela som för några år sedan fick uppmärksamhet i media? Pela Atroshi kom från Kurdistan till Sverige med sin familj 1995. Hon vande sig mer och mer vid det svenska sättet att leva, men männen i hennes familj accepterade det inte. När ryktesspridningen börjat, falska rykten som nådde ända till övriga släkten i Irak och Australien, var problemet enormt. De fick henne att gå med på att åka hem till Kurdistan och gifta sig, ett vanligt sätt i den islamiska kulturen att lösa problem med kvinnor. I stället blev hon skjuten till döds av sin farbror. Vittne till mordet blev hennes lillasyster Breen, detta för att pappan och hans bröder ville skrämma henne till lydnad. Breen reagerade precis tvärt emot och kom så småningom att vittna i svensk domstol och få farbröderna dömda till livstids fängelse.

Det här är Breens berättelse. Hon berättar om livet i familjen Atroshi och vi får en bakgrundshistoria som gör att man kan förstå varför ett hedersmord kan motiveras i den kurdiska kulturen och i familjen Atroshi. Breen poängterar att kulturen och religionen är rätt, men männen tolkade den fel. Det är aldrig rätt att döda, problem kan alltid lösas på andra sätt. Pela hade ju till och med gått med på att gifta sig.

Breen lever nu i Sverige med skyddad identitet, under ständigt dödshot från sin familj. En dag vill hon gifta sig, med en kurdisk man i Sverige. En bra kurdisk man ska, enligt Breen, kunna ta till sig delar av den svenska kulturen och modifiera traditionella tolkningar efter det moderna livet. Breen vill behandlas med respekt, men bli ordentligt omhändertagen. Hon säger:
“I Sverige säger fruar till sina män:
– Nu går jag.
Då säger mannen.
– Hej då.
Men jag vill säga så här till min man:
– Går det bra att jag går nu?
Och då ska han svara:
– Breen, det går bra. Vart går du? När kommer du tillbaka? Ska jag följa dig dit eller ska jag hämta dig?”

Det är en hemsk berättelse. Breen växte upp med stor respekt för männen i familjen, lydde dem tveklöst och gjorde sitt bästa för att de skulle ha det bra. Hennes liv krossades den dag dessa män sköt storasystern. Breen, som är van att leva med en stor skara släktingar, är nu ensam i Sverige och har velat ta sitt liv många gånger, men tänkt om: Pappas släkt ska inte få som de vill. Nu lever hon för både sig själv och för Pela, vars liv togs ifrån henne för tidigt.

Boken ger mycket intressant läsning och man får lära sig mycket om den kurdiska kulturen och religionen. Det är en intervjubok, vilket gör att många kapitel är mer eller mindre talspråk citerat rakt av. Jag hade nog hellre velat ha den omformulerad till smidigt språk, men så är jag ju lite av en språkpolis också. Jag har väldigt svårt att läsa ineffektivt formulerade texter utan att reagera negativt. Men Swanberg motiverar det hela med att det ska vara Breens ord på sidorna, Breens och de andra som också intervjuar. Det är en god tanke. Även om jag stör mig på det talspråkliga är boken väldigt spännande att läsa.