Etikett: barn

Trippelpremiär: bad, vagn och BVC

Publicerat den 9 november 2012

Idag (Sander 5 dagar gammal) har vi bockat av premiär efter premiär. Först bad:

Det var väl inte dunderpoppis, men han protesterade inte alltför vilt åtminstone… Navelstumpen ramlade nästan av på köpet, men inte riktigt.

Vagnpremiären var desto mer poppis. Han blev jättelugn så snart vi lade ner honom i vagnen, fast den stod still i hallen ett tag, och sedan sov han som en stock hela vägen till BVC och fortsatte sova i pappas famn jättelänge i väntrummet och medan vi pratade med vår BVC-sköterska, så till slut fick vi väcka honom…

Allt såg fint ut på BVC. Vikten är på väg upp efter den dipp som alltid kommer efter förlossningen och det är ett gott tecken för amningen. Vi kunde inte få något värde på bilirubin, men ändå bedömningen att det såg bra ut. Vi har bokat in täta besök framöver för att få ytterligare mätpunkter för vikten, så det känns tryggt. Jag hoppas verkligen att det går att få till helamning den här gången och än så länge finns i alla fall ingen anledning till panik.

Dessutom klippte BVC-sköterskan bort navelstumpen, då hon tyckte att den nästan var loss. Skönt att vara av med den!

Lämna en kommentar

Grattis Ava, 4 år!

Publicerat den 7 november 2012

Idag fyller Ava 4 år! Vi uppvaktade i morse med sång och paket. Hon var lite svårväckt först, men blev väldigt pigg när hon förstod att det vankades paket.

Hon fick ett Littlest Pet Shop-hus med två extra djur till, plus filmen Lejonkungen. Littlest Pet Shop var en ren chansning, som mottogs mycket väl. Lejonkungen har hon önskat sig länge.

(Och på vuxenkalaset gav vi ju henne en radiostyrd bil och en gosedjurskatt.)

Idag är det även höstfest med utklädnad på förskolan. Ava ville vara Pippi.

Hon fick ha vanliga byxor eftersom Pippidräktsbyxorna sitter åt för hårt nu. Men Jonas kom på att skoja till det med omatchade strumpor. :)

Sen blev det bilfärd till förskolan, eftersom vi skulle vidare till sjukhuset för återbesök med Sander. Det blev en rätt hektisk morgon, men allt gick bra och Sander fick godkänt på alla kontroller.

» Fler bilder här

2 kommentarer

När Sander kom till världen

Publicerat den 7 november 2012

Sander kom 15 dagar innan beräknad förlossning, så han hade ännu lite mer bråttom än storasyster (11 dagar i hennes fall). Men den här gången hann vi in till sjukhuset – Karolinska i Solna – och fick en väldigt normal förlossning, vilket kändes tryggt och bra.

Vi hade just bockat av Avas vuxenkalas och var på väg att lägga oss. Under dagen hade jag känt lite mer smärta i magen än vanligt, men kanske inte tänkt så mycket mer på det. Strax innan midnatt blev det mer påtagligt och vid midnatt när vi låg i sängen började vi klocka smärtan med en värktimerapp. Det kom en värk var sjätte minut, vilket är ungefär när det är dags att kontakta förlossningen för en omföderska (var tredje minut för en förstagångsföderska). Vi var ändå inte säkra på om det verkligen var på riktigt, eller om det var förvärkar. De varierade i intensitet, några var rejäla så att jag var tvungen att parera med andning, medan en annan var så lätt att jag inte ens tryckte på startknappen i appen. Men det var tydligt i appen att det fattades en värk just där i tidsschemat.

Att vi just haft vuxenkalas medförde en stor fördel: farmor och farfar var fortfarande hos Emma och Johannes, med bil. Jonas ringde hit Janne och Emma och medan vi väntade ringde jag förlossningen (00:45). Barnmorskan var i vanlig ordning inte helt övertygad om nödvändigheten att komma in, men heller inte helt bromsande. Just då sa vi ändå bara att vi skulle avvakta litegrann och höra av oss när vi visste. Vi började klä oss, bädda soffan till Emma och packa det sista, alltmedan värkarna fortsatte.

Emma kom ungefär 1:20 och Janne körde oss till förlossningen. Ava sov fortfarande ovetande om alltihop.

Jag har en journalkopia, som hjälper mig med klockslagen efter detta:

01:35 – Inkommer. Vi fick komma in på ett intagningsrum och jag fick göra CTG.

02:00 – CTG:t såg bra ut, men det hela var inte så långt gånget (öppet 1-2 cm), så barnmorskan pratade om möjligheten att ge mig något för att stanna upp det hela och skicka hem mig igen. Men givet min historik fick vi stanna och avvakta en timme.

Väntar i intagningsrummet

03:03 – Under väntans timme fick jag kraftigare och tätare värkar, ca 3 minuters mellanrum. Ny undersökning visade att jag var öppen 4 cm. Vi fick flytta till en förlossningssal med ny personal.

Här fortsatte värkarbetet att bli mer intensivt. Jag satt en stund på en pilatesboll medan Jonas masserade min rygg. Provade även att “hänga” mot en gåstol (i en hel värk…).

En ny undersökning visade att jag var öppen 6-7 cm. Tror det var efter det jag blev kvar på britsen. Värkarna var väldigt intensiva och jag var inte längre driftig nog att vilja flytta runt. Jag tog inget smärtstillande, kändes bättre att vara så mycket mig själv som möjligt och störa förloppet så lite som möjligt.

Till slut kom krystvärkarna. De höll på ganska länge och det var såklart jobbigt. Jag hann ju knappt märka att jag krystade förra gången, så det här var extra obekant och jag behövde lite coachning.

05:00 (ca) – Vattnet gick. Jag trodde nästan att det började sippra tidigare, men det var visst bara kiss, hrm…

Efter att vattnet gått var det inte långt kvar. En krystvärk slutade just när huvudet var halvvägs ute och det var ju sisådär skönt att invänta nästa i det läget. Men till slut kom den och:

05:11 “En fin pojke föds i framstupa kronbjudning. Kommer med navelsträngen ett varv löst runt halsen och ett runt bålen. Skriker genast. Apgar 9-10-10.” (Det här hade jag inte alls koll på, bara det där med “fin pojke”, förstås.)

Mina första ord till Sander var samma som till Ava: “Hej Liten”. Eller om jag ska vara helt ärlig så sa jag nog lite annorlunda, det blev: “Hej. Hej Liten.”

Han var väldigt kletig och hade ganska mycket plitor av olika slag, men det mesta av allt det där försvann spårlöst sedan.

Det var en oerhörd lättnad när han kom ut. Allt bara stannade och kroppen blev min igen. Ända tills det startade igen, förstås… Fast moderkakan kom ut lätt, de tryckte bara en gång på magen och det gjorde inte särskilt ont. 05:19 enligt journalen.

Och efter det dags för stygn, såklart. Båda gångerna har detta varit en väldigt jobbig del. Allt är ju klart, man vill ligga där med sin bäbis och mysa, men man måste utstå en massa stick och smärta i underlivet, en smärta som inte alls känns så där konstruktiv och målinriktad som värkarbetet. Man är heller inte hjälpt av att vara lite omtöcknad som man är innan, utan allt är fantastiskt tydligt. Aj. Menmen, skadan var i alla fall inte så farlig den här gången och barnmorskan fick det att låta som att det hela var väldigt obetydligt, men ändå höll hon på rätt jäkla länge och svarade inte riktigt på hur många stygn det blev sen.

Nåväl, efter det fick vi äntligen mysa och amma. Fikabricka fick vi vid 06:40, vilket var grymt gott efter att ha hållit igång hela natten utan vare sig mat eller sömn.

Jag tycker det är grymt jobbigt att sitta i sjukhussängar, får så ont i ryggen, men lyckligtvis fanns en fåtölj som jag kunde sitta i med Sander sen. Vi hade bestämt att jag och Sander skulle stanna till dagen efter på BB, så sedan blev det en lång väntan på ett ledigt rum där. Sander sov en del, men vi kunde inte göra det eftersom vi var tvungna att sitta och hålla i honom. Ganska tungt efter en vaken och tung natt.

11:40 fick vi flytta till BB. Jag och Sander rullades i rullstol, vilket kanske kändes lite fånigt först, men nog var befogat med tanke på hur långt det var… Vi fick ett eget rum med två sängar, vilket jag tidigare läst på Karolinskas hemsida att man inte alls skulle få, så det kändes väldigt bra.

Det såg ut att bli krångel med maten, men det hela löste sig lagom tills Jonas varit och lagat mat till mig av medhavda nudlar, kikärtor och Varma Koppen (som egentligen var till honom). Vår egen mat lockade mig dock mer än sjukhusmaten just då (eftersom det var kikärtsgryta med banan i… jag hatar sött i mat…), så Jonas åt sjukhusmaten och jag åt det andra. Jag var hungrig som en varg, fullkomligt slukade maten som trots sin simpelhet smakade ljuvligt.

Jonas skulle inte stanna över natten, men vi kunde ändå sova i 1½ timme i varsin säng. Sander låg med Jonas och jag njöt oerhört av att kunna ligga på mage igen! Så skönt för ryggen! Innan jag sov tog jag även en dusch, i vårt eget badrum. Det var en enorm skillnad jämfört med att duscha i korridorens enda dusch på Östra, den här gången var det riktigt skönt och avslappnande.

Jonas åkte hem till Ava vid middagsdags och jag och Sander fortsatte mysa, amma och sova så gott det gick till dagen därpå. Jag var väldigt impad över hur enkel han var – jag kunde lägga honom i sängen och gå på toaletten, till exempel! BB-vistelsen gick annars mest ut på att vila och få amningstips. Dagen därpå undersöktes Sander av barnläkare och fick godkänt. När vi kom till rummet igen var Jonas tillbaka efter att ha lämnat Ava på förskolan och vi väntade en stund på slutliga amningstips och klartecken att åka hem.

Det var väldigt skönt att komma hem. Vi hann landa och ta det lugnt innan Jonas hämtade Ava på förskolan. Hon blev väldigt glad och stolt över att få träffa lillebror och sa hela tiden hur söt han var och ville krama och pussa honom.

Angående mig sa hon: “Har du en bäbis till i magen, mamma?” Och nog ser det ut så, alltid… Jag har bara tappat 5 av mina 15 extrakilo än så länge.

Viktkurvan:

» Alla bilder finns här

» Jämför gärna: När Ava kom till världen

Lämna en kommentar

Det tråkiga idag: Ava akut till tandläkare

Publicerat den 29 september 2012

Det bra idag: Vuxentid!

Strax efter att vi återförenats med Ava, Emma och Johannes ramlade Ava från soffan och slog i framtanden i bordet. Det blödde en del och tanden var synbart intryckt. Eftersom vi har en tandläkarmottagning i huset – Family Dental Care – rusade Jonas dit och de kunde ta emot oss genast. Tandläkaren varnade visserligen för att de inte hade avtal för att behandla barn kostnadsfritt, så det skulle kosta en tusenlapp och vi hade alternativet att åka en bit, vänta potentiellt flera timmar och få det gratis. Vi valde att betala.

Som synes på röntgenbilden trycktes hela tanden och roten inåt, vilket såklart gjorde ont. Men de bakomliggande tänderna är med största sannolikhet oskadda och även mjukdelarna runtomkring klarade sig. Tandläkaren bedövade och tryckte tillbaka tanden, med förhoppning att den ska växa fast fint.

Vi är väldigt nöjda med att vi tog det närmaste och snabbaste alternativet. Skönt att få det hela avklarat så fort som möjligt och dessutom var tandläkaren väldigt gullig mot Ava och allt gick jättebra. Han sa också att de ska skaffa avtalet för barntandvård framöver, vilket vi tycker låter bra. Nu vet vi att det finns en bra barntandläkare alldeles nära oss, då vill vi förstås gärna utnyttja det. Om en månad blir det återbesök och vi kommer att gå tillbaka till samma tandläkare, trots att det kostar lite (inte lika mycket som idag).

Vi har fått lite förhållningsorder. Det är skonkost som gäller i två veckor, Ava ska inte äta något som är hårdare än banan. Vi ska inte borsta framtänderna, utan badda dem med Hexident munskölj på en bomullstuss (närmaste Apoteket hade inte och när Jonas lyckats få tag i det inne i stan och kommit hem hade Ava somnat, så vi börjar imorgon). Blir tanden missfärgad ska vi höra av oss, då kan det vara infektion och utdragning som gäller.

Nåväl. Hemma igen kunde vi återuppta middagsplanerna tillsammans med Emma och Johannes, men i annorlunda form. I stället för att laga mat köpte vi hem från Pong och Ava fick efter eget önskemål sitta i soffan och äta bara spaghetti. Tänk vad man går med på när man tycker synd om barnet. :)

Vi har ju varit ganska förskonade från olycksfall med Ava, så vi är inte så härdade… Det här var väl tredje större grejen. En gång slog hon pannan i bordet så det blödde en del, men det läkte fint och kändes klart värre än det var. En annan gång ramlade hon rakt in i en mur och fick ett jack i läppen. Vi var hos tandläkaren då, för säkerhets skull, men det hade inte hänt något med tänderna utan bara med läppen. Det syns fortfarande svaga märken efter det, 1½ år senare.

Ava har nog kommit över detta redan, men själv känner jag mig fortfarande ganska skärrad… Inte roligt när ens lilla barn gör sig illa! Men skönt att det inte blev värre än det var och att allt gick så bra hos tandläkaren. Nu håller vi tummarna för att det ska läka fint!

4 kommentarer

Strax kalasdax

Publicerat den 16 september 2012

Ava fyller ju fyra år den 7:e november och har sett fram emot sitt första egna barnkalas ända sedan… tja, i januari antagligen, när hon gick på det första fyraårskalaset i förskolegruppen. Nu har det blivit dags att börja planera på allvar! Vi kommer att ha kalaset en månad i förväg, för att det inte ska ligga så nära Lillebrors beräknade ankomst. Ett vuxenkalas för familjen ska vi också ha, men det blir däremot i november.

Kalaset blir hemma i lägenheten och pga platsbrist kan vi inte bjuda alla barn. Första steget var alltså att bestämma gästlistan. För att göra det hela tydligt både för Ava och oss skrev jag alla barnens namn på små lappar och ritade tio rutor på ett papper, där Ava fick placera ut namnen (inklusive sig själv). Jag blev impad, men egentligen inte särskilt förvånad, över att hon faktiskt känner igen alla barnens namn i text (de jobbar mycket med namnen på förskolan, de lär sig ordbilden om inte annat). Det gick hur som helst väldigt smidigt. Hon lade kvickt ut alla de viktigaste och vi fyllde ut tillsammans. Sen var det en till hon ville ha med och då valde hon själv vem som skulle petas bort. Inget krångel och jag tror att jag hade mer ångest än hon över att inte få plats med somliga…

Nu är inbjudningarna mailade till nio barns föräldrar och nästa steg är att bestämma allt annat. :)

Lämna en kommentar

Vikten av en delseger

Publicerat den 16 augusti 2012

Ava accepterar sällan att helt förlora en konflikt. Ofta ser hon till att få någon form av delseger.

I morse ogillade hon till exempel skarpt att jag stängde av tv:n och sa att det var dags att gå till toaletten. Efter en stunds idogt protesterade insåg hon att jag inte skulle ge mig. Då gjorde hon som jag sa, fast på ett sätt hon visste att jag inte skulle gilla: hon ålade på mage hela vägen till badrummet.

Det gäller att demonstrera sin makt…

Dessutom undrar jag varför jag ens försöker använda ord som “nu”, “bråttom” eller “sent”. Jag skulle lika gärna kunna säga “blorngk”. Alla morgonsysslor tar obevekligen alldeles för lång tid och avbryts ständigt av irrelevanta inslag…

Lämna en kommentar

Lösningen på bostadsbristen

Publicerat den 13 augusti 2012

Idag på väg till förskolan avhandlade vi bland annat bostadsbristen i Stockholm och Ava levererade ett förslag på lösning. Det började som ofta förr med en lösryckt fundering från henne:

– Tänk om alla i Nyköping skulle flytta hit, till Stockholm!
– Ja, oj, då skulle det bli mycket folk här.
– Det är ju tur att det finns många hus i Stockholm.
– Ja, men vet du, det kan vara väldigt svårt att hitta någonstans att bo i Stockholm ändå, för det är så många som vill bo här och alla husen är upptagna.
– Men de kan ju bo tillsammans! Och vara vänner!

Lämna en kommentar

Samtal med veganbarnet

Publicerat den 10 augusti 2012

Ava är väl medveten om att hon äter annorlunda än de flesta och vet en del om varför, även om det är svårt att greppa och vi inte pratat jättemycket om alla groteska detaljer i livsmedelsindustrin. På sistone har hon börjat prata mer om mat och igår på väg till förskolan lät det ungefär så här:

– Mormor och morfar äter fisk! Jag sa till dem att vi tycker att fiskarna ska få vara i havet.
– Ja, det är väldigt många som äter fisk. Och andra djur också. De äter kossor och grisar, till exempel.
– Men är de inte hårda?
– Nej, man dödar djuren och skär loss köttet. Det är inte hårt.
– Men jag vill inte att de ska döda dem!
– Det vill inte jag och pappa heller, det är därför vi inte äter djur. Men de flesta andra gör det.
– Jag vill inte att nån ska döda dem, för jag tycker så mycket om dem! Jag vill att de ska vara levande hela tiden!
– Vi kan inte bestämma vad andra gör, men vi kan bestämma att VI inte äter djur.

Jag tycker att hennes reaktion känns fullt normal. Många köttätarbarn blir bestörta när de väl inser vad de äter. Vi slipper den biten. Vi kan bejaka den naturliga instinkten att måna om djuren utan att hyckla. Det känns bra.

Lämna en kommentar

Blöjfritt

Publicerat den 22 juni 2012

Nu är Ava blöjfri om dagarna. Egentligen har hon i stort sett inte använt blöja på ett bra tag, men vi har ändå haft på henne blöja åtminstone på förskolan och ute. Nu har vi slutat med det också sedan några dagar. Alltså, det blev ju löjligt till slut. Hon har fortfarande blöja på nätterna, men det är väldigt sällan den används.

Precis som med alla andra färdigheter kändes det som att Ava egentligen var kapabel till blöjfritt ett bra tag innan hon slutligen bestämde sig för att köra på till 100%. Och nu går det hur bra som helst. Vi började lite med potta, men det blev inte så seriöst, plötsligt går hon på toaletten. Vi har en sittring så hon kan sitta stadigare, men den använder vi bara när hon har ett ärende av lite längre karaktär. Och det är inga problem att använda offentliga toaletter.

Lämna en kommentar

Första bilderna på vår son!

Publicerat den 20 juni 2012

Idag (v. 18+2) har vi varit på ultraljud! Allt såg ut som det skulle och läkaren räknade fram exakt samma BF (beräknad förlossningsdag) som jag gjort, alltså 19 november. Skönt att slippa justera räknandet. Jag var iofs ganska säker, men 20:e hade kunnat vara möjligt, kanske rentav 21:a. Sen är förstås faktisk förlossningsdag en helt annan sak – Ava var ju beräknad till den 18 november, men kom den 7:e.

Och dessutom fick vi veta att det med stor sannolikhet är en son vi väntar. Fast det “visste” vi ju redan. Fattar inte hur vi har kunnat vara så säkra, men vi var verkligen säkra på att Ava skulle vara en tjej, och under hela den här graviditeten har vi “vetat” att det är en kille. Har vi bara tur eller..?

Dock får man ju säga att det inte är 100% säkert ens nu, men vi väljer att säga “han” framöver och utgå från det. Visar det sig sedan att det är fel är det ju varken bättre eller sämre, bara att vänja om.

Han var vaken och rörde på sig under undersökningen, bland annat smackade han med munnen vilket var hur gulligt som helst. :) Se mittenbilden, där han liksom ler. Men läkaren var väldigt snabb och stannade inte särskilt länge i varje vy, så vi upplevde inte riktigt känslan av att få inblick i hur han låg och pysslade med sitt, så som vi gjort på tidigare ultraljud, utan det var rätt korta rörelser vi fick se. Men det var såklart väldigt häftigt ändå.

Och bäst av allt förstås: inget som tyder på några avvikelser.

2 kommentarer