Etikett: bookcrossing

Jag kände att det var dags för någon nobelpristagare igen, så jag köpte två böcker från Bokbörsen. Den ena var denna lilla (38 sidor!) bok av José Saramago, Sagan om den okända ön. Som namnet antyder är det en saga (för vuxna) och det börjar med ett besök hos kungen:

En man kom och knackade på kungens port och sade, Ge mig en båt. Kungens hus hade många portar, men just den här var porten för petitioner. Eftersom kungen tillbringade all sin tid sittande vid porten för gåvor (för de gåvor man gav honom, alltså), spelade han ovetande var gång någon kallade från petitionernas port, och det var först när det ständiga slamret av portkläppen i brons blev mer än notoriskt, ja, skandalöst, och störde grannarnas frid (folk började muttra, Vad är det för kung vi har som inte svarar) som han gav order till förstesekreteraren att gå och ta reda på vad den bönfallande som inte kunde hålla tyst ville. Då kallade förstesekreteraren på andrasekreteraren, denne kallade på den tredje, som skickade förste adjutanten, vilken i sin tur skickade den andre, och så vidare hela vägen tills mannen nådde städerskan, vilken, eftersom hon inte hade någon mer att skicka, gläntade på petitionernas port och frågade i springan, Vad är det du vill.

Efter många om och men får mannen faktiskt en båt och städerskan beslutar sig för att hon hellre vill städa båtar än slott, så hon följer med honom. Mannen vill hitta en okänd ö, trots att alla säger till honom att det inte längre finns några okända öar.

Boken är humoristiskt skriven och på ett sätt mysig att läsa, fast på ett annat sätt galet irriterande. Ni ser ju hur dialogen vävs in i texten, utan annan markör än stor bokstav. Det blir faktiskt riktigt jobbigt när det är en längre dialog, som ofta är fallet:

Städerskan väntade på honom vid landgången, men innan hon hann öppna munnen och förhöra sig om hur resten av dagen hade förlöpt för honom, sade han, Oroa dig inte, jag har med mig mat åt oss båda, Och sjömännen, undrade hon, Det kom ingen, som du ser, Men du gjorde väl upp med dem att de skulle komma åtminstone, frågade hon igen, De sade till mig att det inte fanns några okända öar längre, och att även om de fanns tänkte de inte slita sig från friden i sina hem och det goda livet på linjefartygen för attt ge sig ut på havsäventyr i sökandet efter något omöjligt, som om vi fortfarande var kvar i det grymma havets tidsålder, Och du, vad svarade du, Att havet alltid är grymt, Du berättade inte för dem om den okända ön, Hur skulle jag kunna berätta för dem om en okänd ö när jag inte känner till den…

…osv, det kommer lika mycket till innan punkt.

Det är nog tur att boken inte är längre än den är, för även om den är lite småmysig är det jobbigt att läsa sån text.

Nu får boken resa vidare med bookcrossing.