Helenas dagar Inlägg

Oj vilken relationssoppa! Det handlar om riktigt, riktigt dåliga människor som ägnar sig åt otrohet, lögner och svek. De påstår att de älskar varandra, men jag tycker inte alls att det här är en film om kärlek.

Jag önskar att jag kunde säga att filmen är orealistisk, men tyvärr kan jag nog inte det… usch, usch, usch. Det finns faktiskt så här dåliga människor. Jag vill inte ens tänka på det… Den kör verkligen på det klassiska “jag får göra vad jag vill men om min partner ens tittar på någon annan, då jävlar”.

Filmen lyckas onekligen med att göra mig äcklad, och visst brukar jag säga att om en film berör så är den bra. Men… mjavars. Lite bra är den. Den är ganska intressant berättad med stora tidshopp. Och jag gillar slutet… Att jag inte sätter högre betyg är nog mest för att jag vill förneka att verkligheten kan se ut så här och kasta in den här filmen i något litet mörkt hörn av glömska…

En härligt märklig film om en nyligen separerad skoförsäljare och en udda konstnär som träffas och så sakteliga lär känna varandra. Även mannens barn, några skolflickor och mannens arbetskamrat spelar viktiga roller.

Jag har hört mycket om filmen, Miranda July har fått en del uppmärksamhet för denna film som hon både regisserar och spelar en av huvudrollerna i. Nu senast fick jag den rekommenderad som lämplig film till alla hjärtans dag och eftersom vi skolkade på dagen passade vi på att se den… men nej, det här är inte riktigt vad jag vill kalla romantiskt, det är för mycket dåligheter i den också. Dock dåligheter på ett mestadels ganska charmigt och skruvat sätt, så filmen är fortfarande bra och rentav en må-bra-film, men inte direkt mysromantisk… Men hur som helst, udda på ett bra sätt.

Tja. Jovars. Den lyckas faktiskt med att vara ganska obehaglig rakt igenom. Men den bjuder inte direkt på några överraskningar och ibland visas helt enkelt för mycket så att det blir fånigt i stället. Dessutom gillar jag sällan drömsekvenser, hur motiverade de än är, för drömmar ser inte ut som verkligheten annat än i film och det är fult att luras.

Handlingen påminner om The Shining – familj flyttar till hus där en man blivit galen och mördat sin familj. Och ondskan finns såklart kvar i huset.

Helt okej skräck om man inte är ute efter något utöver det extra. Obehaglig så det räcker.

Äntligen fick vi tillfälle att se Brokeback Mountain, som hyllats som en av 2005s bästa filmer och som vi därför varit nyfikna på ganska länge. Inte bara därför, utan också för att regissören är Ang Lee och för att den handlar om homosexuell kärlek.

Jack och Ennis är två cowboys (eller ska man säga sheepboys när de vallar får kanske..?) som tillbringar en sommar med en fårskock ute på Brokeback Mountain. Där hettar det till mellan dem, men det är förbjuden kärlek och särskilt Ennis förnekar sin sexualitet: “you know I ain’t queer!”. Han har vuxit upp med en böghatande far och sett otäckheter som kan hända homosexuella. Dessutom ska han ju snart gifta sig med sin Alma…

Efter sommaren på Brokeback Mountain går det fyra år innan de ses igen. Båda har hunnit gifta sig och skaffa barn, men aldrig har de glömt den där sommaren. När de ses igen kan de såklart inte stå emot attraktionen dem emellan och de börjar ses några gånger om året för att “åka ut och fiska”.

Det är hemskt att det måste vara så svårt. Varför kan de inte bara få älska varandra? Vad skulle vara så fruktansvärt med det? Samtidigt är de själva ytterst dåliga män. Det är vidrigt att tänka sig att det än idag finns homosexuella som gifter sig heterosexuellt och lever ett dubbelliv. Nog för att samhället gör det svårt att vara homosexuell, men det gör det såklart inte okej att föra någon bakom ljuset och vara otrogen. För filmens skull är det bara bra att de är dåliga, det känns mer realistiskt än om de varit någon sorts änglar som det bara är synd om.

En problematisk kärlekshistoria, alltså. Väl värd att se. Hur det sen slutade hade jag redan gissat, men det var ändå inte helt uppenbart hur det skulle gå.