Helenas dagar Inlägg

Fick faktiskt inte en sa enormt handelselos, hemsk dag efter att jag skrev har sist… Nar jag satte nyckeln i laset hemma horde jag att telefonen ringde och sa var det Emilia som ringde och hade biljetter till Hotelympia 2002, en massa for restaurangfolk, men ingen att ga med. Eftersom jag var den enda tillgangliga satt jag snart pa bussen pa vag till Earls Court. Nar vi kom dit fick vi fylla i varsin lapp och sen gjorde de jatteseriosa namnskyltar till oss som vi skulle fasta pa kladerna… “Miss Helena Ferry, Barista, Cafe Nero” stod det pa min. Fniss. Alla andra var typ “head chef”, “chef de partie” och sa dar, vilket ledde till att alla med nya spannande matideer hoppade pa dem och gjorde reklam for sina produkter. For min del var det mest folk med kakor och muffins som tyckte att jag skulle rekommendera deras prylar for chefen, jag fick reklamblad och allt. Det blev en hel del mat pa massan… det var den delen som var intressant, inte badrumslosningar for stora hotell… Sa vi gick runt och fick smaka kyckling, quorn, choklad, lax, kakor, bullar, smoothies, drinkar…… helt ok!

Igar hade jag inte ens ett giltigt bus pass langre… sa jag forberedde mig for en dags depp… men Henrik borjade inte jobba forran senare pa eftermiddagen, sa han beslutade sig for att liva upp mig genom att satta pa livlig musik och sen dra med mig till the Science Museum… vi tillbringade en stund pa “barnavdelningen” i kallaren, dar man fick peta pa och leka med saker. Hehe.

Efterat tog jag mig en liten promenad hem via Harrods, dar jag kikade in en svang… varsta crazy stallet… helt sjukt… laskigt…

Givetvis var Kensington Gardens redan stangt nar jag var pa vag hem, sa jag tvingades ga langs den mycket valtrafikerade och bullriga Bayswater Road. Suck.

Och sa har vi ju det standiga med David… det har inte blivit battre sen sist, tvart om. Ska forsoka ringa honom sa vi far prata… Kanns som att vi stravar at helt motsatta hall… han forsoker sudda ut mig ur sitt liv och komma over mig, medan jag forsoker halla fast vid oss och ge det en chans. Jag far val ge mig, misstanker jag… Jag har gjort sa manga dumma saker att jag nog inte fortjanar en chans. Jobbigt bara att vi ska vela hit och dit sa mycket och saga sa manga motstridiga saker… Saknar honom…

Forresten,Tony, du som bombarderar min gastbok med snuskiga och fejkade meddelanden, vore tacksam om du kunde dra at helvete!

Nu ska jag ut och springa… det finns ingen battre motivation till att motionera an kansloladdade stunder angaende isonderfallande forhallanden… da kanner man bara for att springa, springa, bort, bort, bort….

Nu har jag snart varit har i London i en vecka, och nej, jag trivs fortfarande inte ett dugg. Kanner mig sa fel har, men samtidigt maste jag val ge det en chans, fa ett jobb och forsoka komma in i livet har? Vad ska jag annars gora?

Skulle ha traffat australienpojkarna igar pa aussie day, men de var tvungna att jobba. Jag traffade Jonathan i stallet, en annan kille jag larde kanna i Great Yarmouth. Det var val lite smatrevligt, fast nagot stelt. Vi gick till en pub och tog varsin ol, sen gick jag tillbaka for att kopa nya… och da var det en jattetjurig tjej bakom disken som fragade efter ID! Utan det kunde hon inte betjana mig, sa hon… har aldrig hant mig i England forut! Jonathan forsokte ocksa, men han fick inte ens vistas i lokalen utan ID, fick han hora… jaja. Gick till en annan pub i stallet, men klockan var bara nagra minuter ifran 23, dvs stangningsdags… at lite pa Burger King och gick sen hem och sloade framfor TV:n med irlandaren, avslutade med en kopp kaffe och sen gick Jonathan. Nar jag hade gatt och lagt mig fick jag ett meddelande om att han tyckte om mig men inte vagade saga nagot ifall inte jag kande likadant, men skulle jag saga ja om han fragade om jag ville ga ut med honom… liksom neeej… Sa nu har jag avvarjt det forsta raggningsforsoket… ja, jag anvande David som svepskal… men jag vet inte hur nagonting kommer att bli med oss… kan inte gora annat an att vanta och se… men jag saknar honom sa otroligt mycket…

Vad har vi mer gjort… i fredags var jag, Johanna och Veronica hemma hos Emilia i Hammersmith och at. Hon ar kock. :)

Har fatt en tid pa Adecco for att se om de kan hitta nagot kontorsjobb till mig, jag ska fa gora typing test och allt och fa veta hur manga ord i minuten jag skriver. Spannande.

Nu ska jag ut och springa om det inte regnar for mycket.

Hmm, bidde inte mycket till jobbsokande igar. Det enda jag gjorde forrutom att skriva ut cv var faktiskt att titta igenom annonser i TNT magazine… naja. Men jag kanske var lite sallskapssjuk… nar jag kom hem var Henrik uppe och Veronica hemma och sa kom Emilia och halsade pa. Hon bodde i lagenheten nar jag var har forra gangen. Var ganska trevligt att traffa lite folk och sa bestamde de att jag skulle folja med och betala hyran, samt fika pa Starbucks. Sa det fick bli sa.

Gick dessutom ut pa kvallen, men det var ingen dundersucce. Vi gick mest dit for att Emilia skulle traffa en kille dar.

Har kopt busskort… en vecka £8.50… ca halften av priset som galler for tunnelbanan ocksa. Johanna och Veronica har bara busskort nu, de hade inte rad med bananen, sa det var lika bra att jag kopte det ocksa.

Trent akte tillbaka till Australien IGAR, fick jag veta nar jag till slut fick tag i Dave. Och Dave och pojkarna bor inte i London langre, men de kommer hit nagon helg ibland, sa nagon gang ska vi ut och dricka Guinness. :)

Kan inte sluta tanka pa (min) David… arrggh. Saknar honom. Jaja, han ar i alla fall min basta van i hela varlden, det ar val battre an ingenting…

Da var det slut pa apaventyren. Det var ganska skont att komma darifran, men jag vet inte om det blev battre av att komma till London. Bland det forsta jag gjorde var att ringa till David, men det gjorde ingenting battre for han hade kommit fram till att det nog var bast att saga att det ar slut i alla fall… Aaaargh, jag var ju installd pa det nar jag akte, det var ju slut da, sen gav han mig nya forhoppningar… men nu vill han inte forsoka langre. Och jag vet att det ar det basta om man tanker med hjarnan i stallet for hjartat, eftersom vara planer for livet pekar at helt olika hall… Jag menar, han ska for guds skull kanske plugga i Kiruna till hosten!!! Eller Linkoping…. *lalalalala sluta hoppas dumma saker* Men han kommer i alla fall inte att resa med mig… for han ar ingen utlandsaventyrare sager han… och vi ska ju inte anpassa ihjal oss for att kunna vara tillsammans, det ar ju logiskt och sunt. Jag ska da rakt inte plugga i Kiruna i alla fall… fast Linkoping ar ju lite lockande… *slar mig sjalv pa fingrarna, SLUTAAA*

Bor med valdig tillfallighetskansla hos Johanna, Veronica, Henrik, “Josef och brorsan” och “irlandaren” i trean i Bayswater, granne med detta internetcafe. J&V letar lagenhet i Notting Hill i stallet, vi far val se hur det gar. Jag borde hitta nagon annanstans att bo hur som helst.

Ingenting kanns roligt utan David… For att passa in har maste man i princip ga ut jamt och spana pa killar. Visst, det GAR ju att ga ut utan att vara pa jakt, men det ar helt enkelt inte lika kul nar alla andra gor det… Och jag vill verkligen inte folja mottot “det basta sattet att komma over en kille ar att hamna under en annan”. Nej, usch. Jag har redan provat, forra gangen ett forhallande tog slut for mig, det funkar INTE att soka trost i andra famnar…

Var ute och sprang i morse, det gick inte direkt stralande. Dessutom var det en unge som utbrast “Springer!” till sin mamma, som holl med “Jaa, hon ar ute och springer…”. Japp, pa svenska. Wow, vilket enormt aventyr att vara i London, med svenskar overallt… eller nat…

Har aven skaffat ett nytt simkort till min telefon, sa nu kanske min stackars rakning slutar narma sig skyarna (det ar dyrt att skicka sms till David nar man ar utomlands). Usch, vill inte ha den…

Nu ska jag skriva ut min CV och sen ge mig ut och soka jobb, utan minsta spar av entusiasm… inget kanns roligt just nu. Hur ska jag lyckas fa ett jobb nar jag inte ens vill ha det… hmm… jag vill hem till David.

Men det blir val battre snart…

Med lite tur kanske jag kan traffa Trent och Dave ikvall! Trodde att Trent akte tillbaks till Australien i lordags, men det ar nog imorrn han aker. Sa jag ska val smsa o se vad de har for sig… De ar alltsa nagra som jag traffade forra gangen jag var i England och jobbade pa kycklingfabrik…

Hänt i veckan: Nyår blev lugnt för mig och David. Vi beslutade oss till slut för att strunta i att hitta en fest vi ville gå på och så stannade vi hemma i stället, spelade RISK och åt oxfilé med hasselbackspotatis. Gick ut och tittade på fyrverkerierna och fjortisarna i stan vid tolvslaget. Har tagit det ganska lugnt i fortsättningen också, spelat mera spel och varit ute hos Davids pappa och matat höns… David har också fått sin dator som han beställt i delar och nu byggt ihop. I fredags åkte David med sin pappa och bror till Dalarna för att åka skidor och jag har fått en brutal försmak på singellivet… Idag var jag med familjen ute på Näsudden i Oxelösund, där de har skaffat en sjötomt, galningar… Fint var det i alla fall. Nu väntar jag bara på att David ska komma hem…

Grubbel: Imorrn bär det alltså av. Det är nu jag ger mig av på obestämd tid och lämnar min snuttebubbe efter 1,5 år tillsammans. Vi har gjort allt tillsammans, vi har tillbringat i stort sett varje natt tillsammans, vi har nästan aldrig varit ifrån varandra. Vi har praktiskt taget levt i symbios. Jag är inte riktigt hel utan honom… Men trots att det är så bra mellan oss trivs jag inte med det liv jag kan ha här med honom. Jag har ju så länge längtat ut på äventyr, men nu när det närmar sig känns det såklart svårt. Jag vill ju kunna vara med min David… Jag har gråtit mig till sömns de här nätterna och tänkt och tänkt och tänkt för att komma på ett sätt som vi kan vara tillsammans och jag ändå får ha ett liv… Men det känns så omöjligt. Nu pluggar han i Norrköping… jag har INGENTING vettigt att göra där. Sen ska han plugga i Linköping… och det ska förmodligen inte jag. Vi har ju sagt att det ska vara slut nu… och det känns såklart inte bra alls. Men jag kan ju inte förvänta mig att han ska gå och vänta på mig när jag inte ens vet när jag kommer hem eller om vi kommer att kunna vara tillsammans när jag kommer tillbaka. Så funkar det ju inte…

Det blir ju inte direkt lättare av att han är så deppig… jag är så orolig för honom… men jag hoppas att han inte gör något dumt… och att han kan få ett liv utan mig… för jag älskar honom så jättemycket…

Uss… jag vill inte lämna min älskling…