Hoppa till innehåll

Kategori: Film

Saraband

Publicerat den 22 september 2007

En fruktansvärt disappointing* fortsättning på underbara Scener ur ett äktenskap. Johan och Marianne har hunnit bli gamla och de har inte setts på flera år när Marianne får för sig att komma och hälsa på. Jag fattar aldrig riktigt varför, men hon blir kvar hos den numera ensamma tjurskallen som Johan blivit. I närheten bor Johans son Henrik med sin dotter Karin (Ingmar har väldigt ofta karaktärer som heter Karin…) som är en lovande musiker.

Det är Johan och Marianne som är intressanta, men det handlar nästan ingenting om dem. Det som är värt något med Saraband är att se de åldrande Erland Josephson och Liv Ullmann åter gestalta dessa karaktärer. Men det blir liksom ingenting av det. I stället handlar det om Henrik och Karin, som har ett väldigt märkligt förhållande till varandra. Dessutom har Johan ett väldigt märkligt förhållande till Henrik – de hatar varandra, men det hela verkar fruktansvärt onödigt.

Karin spelas av Julia Dufvenius som kommer från Dramaten – och det märks. Jag nästan kreverar när hon mitt bland de härligt naturliga skådespelarna pratar som i ett styltigt kostymdrama. Prettokryst har jag skrivit i mina anteckningar om filmen. Jag vet att det inte är ett ord, men jag tycker det passar ganska bra.

Dessutom hatar jag scenerna i början och slutet då Marianne sitter och berättar för kameran vad som hänt. Bläh!

Om du gillar Scener ur ett äktenskap, gör dig själv en tjänst och låtsas att du inte vet om att Saraband existerar.

* Alltså, allvarligt… jag har slitit mitt hår i flera minuter. Vad säger man på svenska? Jag ville ju uttrycka mig så, men lyckades inte.

FilminfoIMDB: Saraband
Regissör: Ingmar Bergman
År: 2003
Omdöme (1-5): 2
5 kommentarer

Mr. & Mrs. Smith

Publicerat den 22 september 2007

Alfred Hitchcock har nästan bara gjort bra filmer. Det här är inte en av dem.

Jag trodde felaktigt att den nya filmen med samma namn, den med Pitt & Jolie, var en remake på den här. Alltså förväntade jag mig en ganska cool film med hemliga agenter som är gifta med varandra. Men… det här är en mesig romantisk komedi.

Den börjar i och för sig hyfsat intressant. I inledningsscenen är herr och fru Smith instängda på sitt sovrum och gömmer sig för tjänstefolket och övrig omvärld. Det visar sig att fru Smith har skapat regeln att de efter ett bråk inte får lämna rummet innan de är sams igen.

De blir sams och fru Smith ställer den ödesdigra frågan: skulle du ha gift dig med mig om du fick chansen att göra om ditt liv? Till hennes förskräckelse svarar mannen nej. Han säger visserligen att det inte betyder att han vill bli av med henne, eftersom han ju älskar henne, men det känns förstås inte särskilt bra ändå.

När mr Smith får veta att lagtrassel gjort att deras äktenskap inte är giltigt berättar han det inte för sin fru – och där börjar jag hata honom på allvar, eftersom han är så jäkla dålig. Frun får naturligtvis reda på detta ändå och blir rasande när han efter flera uppenbara tillfällen fortfarande inte berättat något. Hon bestämmer sig att det är bra att de inte är gifta, kickar ut mr Smith och sätter igång att skapa sig ett nytt liv. Mr Smith tycker inte alls att det är bra och gör sitt bästa för att få henne tillbaka.

Och sen går det bara utför. Slutet är det sämsta, fånigaste och mest banala jag sett på länge. Usch.

Det här är en mycket svag 3:a.

FilminfoIMDB: Mr. & Mrs. Smith
Regissör: Alfred Hitchcock
År: 1941
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Scener ur ett äktenskap

Publicerat den 18 september 2007

Scener ur ett äktenskap finns i två varianter; en filmversion på 167 minuter och en TV-version på 299 minuter. Vi såg den kortare filmversionen.

Vilken film! På många sätt är det en ganska klassisk historia om ett misslyckat äktenskap, med den typiskt dålige mannen som tröttnar på sin fru och träffar en yngre kvinna, men den är alldeles för bra för att kunna kallas klyschig. Förtjänsten är absolut Liv Ullmanns och Erland Josephsons som spelar makarna Marianne och Johan – vilka skådespelare! De lyckas verkligen leverera replikerna som är rappa, fyndiga, pretentiösa och känslodrypande om vartannat så att de känns äkta. Under större delen av filmen är det bara de två i bild och det som händer är att de pratar med varandra. Man får inte ens se barnen och älskarinnan, men det känns helt rätt.


Marianne (Liv Ullmann) blir dumpad av Johan (Erland Josephson)

I början av filmen tycker Johan och Marianne att de har ett bra liv tillsammans. I öppningsscenen intervjuas de tillsammans för en tidning och berättar om sina liv. Redan här får jag en väldigt obehaglig känsla av att se dem. När de berättar om sig själva berättar Johan skrytsamt om sina diverse framgångar medan Marianne definierar sig själv helt utifrån Johan och barnen. När hon väl kommer igång och börjar säga något intressant blir hon avbruten på ett eller annat sätt – “åh, vad snygg du såg ut i den posen, stanna så där så får vi en bild”. Och det återkommer flera gånger att när Marianne pratar är det ingen som lyssnar, utan hon blir avbruten och får höra att hon är dekorativ… Frustrerande!

Innan allt faller sönder får vi också en scen (ja, filmen är väldigt tydligt uppdelad i scener – de har till och med undertitlar) där Johan och Marianne bevittnar sina vänners äktenskapliga gräl. Det är riktigt obehagligt och trots att Johan och Marianne tycker att de själva har haft bättre tur med sitt förhållande förstår man att det inte är sant. Och sen faller givetvis bomben och den perfekta fasaden rämnar…

Det här är en strålande film som gör ont att se på. Jag hatar Johan, som är så fruktansvärt vidrigt elak, och blir frustrerad på Marianne för att hon överhuvudtaget vill ha honom och för att hon inte har vett att hålla sig borta från honom när hon förstått vad han går för. Men ingenting är så enkelt som jag vill att det ska vara, för så är det ju sällan i verkligheten. Och den här filmen känns ovanligt äkta.

Väldigt, väldigt, väldigt bra!

FilminfoIMDB: Scener ur ett äktenskap
Regissör: Ingmar Bergman
År: 1973
Omdöme (1-5): 5
Lämna en kommentar

The Pleasure Garden

Publicerat den 11 september 2007

En mycket tidig stumfilm från mästaren Hitchcock – och visst håller den än. Patsy och Jill är dansöser på The Pleasure Garden och förlovar sig med varsin man som måste lämna dem en tid för utlandstjänst. Och sen blir det otrohet och galenskap i en riktig härva…

Underhållande, åtminstone om man är Hitchcock-fan.

FilminfoIMDB: The Pleasure Garden
Regissör: Alfred Hitchcock
År: 1925
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Uzak

Publicerat den 11 september 2007

En melankolisk, turkisk film om Mahamut som får besök av sin arbetssökande kusin Yusuf. Kusinen stannar lite längre än det var tänkt och Mahamut uppskattar inte hans intrång och beteende.

Bilderna är lika vackra som ångestladdade, men mest påtaglig är tystnaden i filmen. Öppningsscenen visar ett landskap försänkt i tystnad. Jag tror inte att man någonsin får höra någon filmmusik, utan stillheten fortsätter.

Någonting fattas dock för att jag ska kunna engagera mig i berättelsen. Det händer inte så mycket och det är svårt att sympatisera med de ganska osympatiska karaktärerna (även om jag tycker lite synd om Mahamut som inte får vara ifred).

FilminfoIMDB: Uzak
Regissör: Nuri Bilge Ceylan
År: 2002
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Farväl Falkenberg

Publicerat den 11 september 2007

En film om några barndomsvänner på väg att bli vuxna män. Vad ska de göra med sina liv?

Jag är kluven till filmen. På plussidan lyckades den verkligen – till slut – med att ge mig en obehaglig känsla och jag tycker om konceptet att skådespelarna får prata som man gör i stället för perfekt inövat à la vanliga filmer. På minussidan faller jag inte riktigt för berättarröstens filosofiska utläggningar och så är filmen rätt seg. Vi såg den i tre halvtimmessittningar, vilket nog inte gjorde den rättvisa. I de första två omgångarna hände absolut ingenting och det fanns egentligen ingenting som fick mig att vilja se vidare. Den sista omgången var stark nog att ge en klump i halsen.

FilminfoIMDB: Farväl Falkenberg
Regissör: Jesper Ganslandt
År: 2006
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Convoy

Publicerat den 17 augusti 2007

Den här filmen gjorde mig bara arg – och inte på något bra sätt. Den handlar om ett gäng lastbilschaufförer som sätter sig upp mot den korrumperade överheten. Snart blir de en hel konvoj av chaffisar. Ledaren Rubber Duck (Kris Kristofferson) hyllas av någon anledning som hjälte, men jag ser verkligen inte vad det är som är så bra med att slå ner poliser helt i onödan. Till råga på allt verkar det som att man ska tycka att det är roligt, med tanke på musiken som spelas och comic-relief-replikerna som infogas.

Dessutom är kvinnobilden rutten – den enda gång som en chaffis misslyckas med att framföra sin långtradare (välter i en kurva) är det givetvis en kvinna bakom ratten och sen kör hon inte mer (ingen annan kvinna heller), utan åker med män såklart. Och det är helt obegripligt att alla kvinnor vill ha den satans äckliga hjälten…

Och för övrigt känns det orealistiskt att folk bara verkar köra runt i sina lastbilar på kul utan att ha några ärenden. Borde de inte jobba eller nåt? (Okej, det kanske är strejk, men visa det i så fall då!)

Det enda jag tyckte var lite mysigt med filmen var hur chaffisarna hade radiokontakt med varandra och kunde stämma träff på truckissyltor och sånt. Det var lite charmigt. Men filmen är skräp.

FilminfoIMDB: Convoy
Regissör: Sam Peckinpah
År: 1978
Omdöme (1-5): 1
Lämna en kommentar

The Motorcycle Diaries

Publicerat den 17 augusti 2007

Originaltitel: Diarios de motocicleta

Det är 1950-tal och två studenter ger sig ut på en spektakulär motorcykelresa genom en rad sydamerikanska länder. Männen heter Ernesto Guevara de la Serna och Alberto Granado och filmen är baserad på deras böcker om äventyret. Ernesto är mer känd som Che Guevara.

Det är inte så svårt att lista ut att de obligatoriska scenerna kommer att finnas med: motorcykeln går sönder, grabbarna blir osams… Det är heller inte så svårt att lista ut vad man förväntas tycka om de båda grabbarna. Ernesto framställs som en riktig helyllekille (förutom att han är ganska fisig mot sin tjej, men det tyckte väl inte filmskaparna var så farligt…) medan Alberto är en falskspelande slusk. Det känns faktiskt ganska genomskinligt och jag blir inte särskilt gripen av Ernestos ofantliga godhet.

Okej film med bitvis fina bilder och skildringar av vanliga människor de möter längs vägen, men mer än medelbetyg blir det inte.

FilminfoIMDB: The Motorcycle Diaries
Regissör: Walter Salles
År: 2004
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Den brysomme mannen

Publicerat den 17 augusti 2007

För mig var Den brysomme mannen, eller The Bothersome Man som denna norska film kallas på engelska, en oväntad pärla. Jonas fastnade för den när vi letade film att se under filmfestivalen, men jag var av någon anledning inte lika entusiastisk.

Andreas hamnar i en ny stad utan minne av hur han kommit dit. Han blir försedd med en bostad och ett jobb och allt verkar fungera bra. Men något är inte som det ska – människorna tycks helt sakna känslor! Han kan utan problem få kvinnor att dejta honom, men han kan inte få dem att älska honom.

Vi får inga entydiga förklaringar till var han hamnat och vad allting betyder. Det finns säkert många tolkningar, men jag vill gärna se det som att han hamnat i ett sorts helvete där han bestraffas för att ha levt ett känslokallt liv.

Vissa scener påminner mycket om It’s All About Love, som när folk dör på gatan och ingen tycker det är uppseendeväckande.

Jag tyckte mycket om filmen, det är härligt obehagligt med all känslokyla. Man ryser och skrattar om vartannat.

FilminfoIMDB: Den brysomme mannen
Regissör: Jens Lien
År: 2006
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Gaslight

Publicerat den 11 augusti 2007

Den här filmen tyckte jag jättemycket om!

Ingrid Bergman spelar stackars Paula, en ung kvinna med ett tragiskt förflutet. Som barn bodde hon hos sin moster i London, men efter att mostern mördats skickades Paula till internatskola i Italien. Där träffar hon så småningom Gregory Anton (Charles Boyer) och blir kär. När han får veta att hon ärvt mosterns hus i London vill han genast att de ska flytta dit och hon gör honom till viljes.


Charles Boyer som Gregory och Ingrid Bergman som Paula

Gregory visar sig vara en riktig otäcking som trakasserar Paula för egen vinning. Han utövar systematisk psykologisk terror, bryter ner henne för att få henne att tro att hon är sinnessjuk och för att kontrollera henne. Det är rysligt bra framställt, jag sitter och kokar av frustration många gånger medan jag ser filmen. Han manipulerar henne så välplanerat och effektivt och jag hatar honom verkligen!


Gregory raggar på husan medan Paula hör på

Lyckligtvis finns det i alla fall människor i London som ser att någonting inte står rätt till. En man känner till och med igen Gregory Anton…

En fantastiskt bra film som är ruskigt obehaglig och kommer nära en femma!

FilminfoIMDB: Gaslight
Regissör: George Cukor
År: 1944
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar