Etikett: Tyckt & tänkt

Sexköpare och hiv

Publicerat den 13 juli 2006

Det har skrivits en hel del på sistone om en hiv-smittad kvinna som sålt sex i Göteborg. Man uppmanar sexköpare att testa sig och bekymrade sexköpare intervjuas och säger att alla är oroliga.

Av mig får de ingen som helst sympati! Är man så totalt genomvidrig att man anser sig ha rätt att köpslå om människor, ja då får man acceptera eventuella konsekvenser också.

Det finns ingenting som rättfärdigar sexköp i mina ögon. Inte att man själv är “för ful” eller handikappad eller att någon kanske kan peka ut en hora som påstår sig vara lycklig. Det är inte okej med den människosynen! Människor borde få vara sina egna och ingen annans, inte sälja kropp och själ till svin.

Hur kan man vara så vidrig som “Peter” i artikeln? Han har en fru men köper sex med pengar från ett konto hustrun inte känner till. Testa sig tycker han inte att han behöver, för frugan är ju blodgivare så det skulle märkas fort ändå. Det är lägre än lägst, jääävla svin!

Jag är så trött på att ständigt behöva koka av ilska, uppgivenhet, frustration och sorg över kvinnors position i den här världen. Hur kan det finnas så många svin? Att de inte förintas av sin egen vidrighet!

8 kommentarer

Argument för och emot solhatt

Publicerat den 9 juli 2006

Jag brände hårbottnen på Blå Jungfrun. Nu flagar jag och det ser ut som att jag har mjäll. Inte så fräscht.

Skriver en mental notering om att skaffa en solhatt och använda den.

Å andra sidan är det fånigt med solhatt.
Jobbigt att köpa en.
Svårt att hitta nån man gillar.
Svårt att komma ihåg att använda den.

Och så är det ju bra att få solblont hår.

Den mentala pennan liksom tvekar lite och jag känner på mig att jag kommer bränna benan igen…

2 kommentarer

Lindex och rumporna

Publicerat den 8 juli 2006

Lindex har gjort det igen. Ni vet, de påstår att de gillar alla former men affischerar världen full av modellperfekta, photoshoppade varianter av dem. Rumpor för tillfället. Jag har inte ens orkat fundera på det särskilt noga utan gör bara som jag brukar – tittar lite för mycket, blicken dras ditåt och en otäck känsla virvlar runt i kroppen för att sedan sugas ner i en avgrund och bosätta sig där. Känslan som säger någonting om att jag är fel och aldrig kommer att vara rätt, aldrig duga. Det är inget särskilt, det är bara vardagsmat, sånt jag känner dagligen av liknande bilder.

Det var egentligen inte det jag ville skriva om, utan hur skönt det kändes att se Aftonbladets alternativa rumpor. Det är enormt skönt att ibland se svenssonformer och påminnas om att idealen inte uppfylls utan späkning och photoshop. Trosor klämmer åt fläsket på fler än mig! Kolla bara den här “vanliga rumpan” med de rosa trosorna (hipsters kanske?) – superfin rumpa, men trosorna skär in ändå.

Jag ska verkligen försöka suga åt mig mer av att se vanliga människor. Då får man förstås leta i verkligheten snarare än i bilder. Jag gjorde det faktiskt lite när vi åkte buss med en skock SSU-are. Många tjejer, många småmulliga och framförallt noterade jag att de inte hade supersmootha ben utan med röda prickar och sånt där på. Allihop jag såg, faktiskt, men de var fina ändå. Varför ska det vara så svårt att fatta att folk ser ut så? Det är helt okej att se ut så!

Nu ska jag dock sluta surfa Lindex-rumpor. Det finns alldeles för många där ute som klagar på svenssonrumporna och det vill jag inte läsa. Världen är sned, sned, sned. Varför ska det spela så stor roll hur man ser ut?

Lämna en kommentar

Duktig flicka, bråkig pojke

Publicerat den 8 juni 2006

Ibland är det lätt att tänka ALDRIG BARN.

Idag på spårvagnen hem från matinköp i Kortedala satt en mamma med två små barn, en flicka och en pojke som såg ut att vara i samma ålder (5-6 år?). Pojken satt bredvid mamman och utstötte högljudda ylande ljud i ett par minuter medan flickan på sätet tvärs över mittgången emellanåt skrek åt honom att vara tyst. När mamman sade åt honom bet han henne. Hon lade in en lam protest “men ska du bita din mamma…” och strax därefter kom även “men inte ska du slå på mamma”. Resten av min resa ägnade mamman pojken konstant uppmärksamhet och försökte stimulera och lugna honom genom att bläddra i ett häfte av något slag. Under tiden satt flickan med ledsen uppsyn och snyftade lite i sin ensamhet. Mamman satt med ryggen vänd mot henne, sa inte ett ord till henne, såg inte ens på henne utan bara ägnade hela sin uppmärksamhet åt den bångstyrige sonen.

Är det inte sååå otäckt typiskt? Flickan får sitta själv och vara duktig, pojken bråkar och får all uppmärksamhet. Varför får pojkar ta så mycket utrymme? Varför måste flickor vara så duktiga? Det ska börjas i tid med inpräntandet av könsroller…

Om vi får barn hoppas jag att vi klarar av att behandla dem lika. Jag hoppas att vi kan hitta ett dagis som inte särbehandlar pojkar och flickor. Men går det?

Jag hoppas också att vi kommer klara av att få vettiga ungar som åtminstone ibland gör som man säger. Ibland känns det så ofattbart att man förväntas vilja ta hand om en totalt inkompetent småskalig människa med påtaglig fallenhet för att krylla och som dessutom bits och slåss och ställer till besvär.

3 kommentarer

Och var vill du ha din cancer, lille vän?

Publicerat den 6 juni 2006

Senaste tidens varningar fick mig att kolla upp hur mycket min egen mobiltelefon LG C3300 strålar. Jag hade mått bättre om jag inte gjort det.

Strålningen uttrycks alltså i ett SAR-värde som tolkas enligt följande:

<0.5	låg strålning
0.5-1.0	medel
>1.0	hög strålning

Min telefon har värdet 1,05. Min första tanke var att jag kanske skulle börja använda min gamla hederliga Nokia 3210 (som trots sina begränsade funktioner egentligen är trevligare än LG C3300) igen, men den tanken dog abrupt när jag upptäckte att SAR-värdet för den är 1,14. Jag har alltså gått runt och skickat hög strålning in i huvudet i sex år…

Ska man oroa sig? Man vet ju inte alls vad det innebär. Får man cancer? Händer det något annat otäckt?

Min första åtgärd var att packa upp handsfree-prylen som följde med telefonen. Jag har inte ens testat den innan, det känns så fånigt på något vis. Nu tycker jag det är rätt tufft att kunna ha fria händer, även om det tar lite längre tid att svara då det är krångligare att få ordning på sladd och hörsnäcka än att bara öppna telefonen. Men… visst kan jag förstå att cancer i huvudet är jätteilla, fast väljer man genom handsfree bara att flytta cancern lite då eller? Får man livmoderscancer om man har den i fickan? Var vill du ha din cancer? Usch… det är otäckt att inte veta om man borde oroa sig eller inte.

Hos mobilfakta kan man kolla upp SAR-värdet hos de flesta telefoner. Genom sarvalues.com hittade jag en telefon som verkar riktigt trevlig och bara har SAR 0,16, nämligen Sony Ericsson Z600. Men för en sån liten leksak får man punga ut cirkus 2500 spänn vad det verkar. Det är ganska exakt 2500 mer än vad jag gav för min nuvarande… och mobiltelefon är så lågprio det kan bli, särskilt när jag faktiskt har två fungerande telefoner.

Men jag vill ha den… den har snooze på alarmet, som jag verkligen saknar med C3300. Jag mailade och frågade. :) Och vad gäller låg strålning är den mycket svårmatchad, förutsatt att informationen är tillförlitlig.

Jobbigt. Givetvis fick jag ont i huvudet när jag läste om allt detta, både första gången och nu när jag skriver om det. Är det hjärntumören som spökar, eller bara lite vanlig hederlig hypokondri..?

3 kommentarer

Kuggad på nytt & besvärande bok om porr

Publicerat den 21 april 2006

Det kan ha varit sjunde gången eller så jag misslyckades med tentan i Analys B idag… det börjar bli dags att ta den nu. Jag kan tillräckligt av alla gamla tentor, men lik förbannat lyckas de överraska mig varje gång med saker jag inte sett förut. Jag antar att det är den genuina förståelsen som saknas.

Hur som helst – jag lämnade in två uppgifter och en snabb titt på lösningsförslagen säger mig att jag fått rätt (dock inte ekvivalent med full pott när det är MAI som rättar, man får se…) men det räcker inte. Tre uppgifter ska man klara. Jag hade fasligt sjå med dessa två och antar att jag får vara glad om åtminstone dessa är felfria. Resten av uppgifterna fattade jag verkligen inte alls. Tråkigt. Men det är bara att kämpa på… nytt försök 26 maj! Jobbigt att jag har fem japanskatentor där i krokarna också, hur ska det gå!?

Nu har jag ägnat tur och retur till Linköping åt att läsa första halvan av Mattias Anderssons Porr – en bästsäljande historia. Jag var helt förstörd när jag klev av bussen… och jag har knappt lugnat ner mig trots lite gos med grannkatten och strategisk söta-djurbilder-surfning. Vad jag egentligen skulle behöva är en maffig kramsession… men Jonas är ju inte här och jag har lovat att inte ta fram min gosedjursgris som han är lite svartsjuk på…

Eftersom jag inte läst hela boken ännu vill jag egentligen inte fälla något omdöme ännu. Men… hittills känns det verkligen som ett enda långt försvarstal till porrens ära. Mattias Andersson utger sig för att vara vara saklig och utredande, men åsiktsfärgningen lyser igenom. Hittills är det också väldigt vinklat med idel porrförespråkare som får komma till tals, varvat med märklig statistik med lösryckta siffror jag inte ser någon anledning att fästa någon betydelse vid.

Jag hoppas att reportaget blir mer allsidigt i andra halvan, men ärligt talat känns det ganska jobbigt att ha flera ytterligare timmar med boken framför mig… Det enda negativa som tagits upp om porr hittills är att manliga aktörer får sämre betalt än kvinnliga och att männen bara bedöms efter utrustningens storlek och kapacitet. Där upplever jag tydligt att författaren tar ställning, samtidigt som han sakligt och oberört beskriver fruktansvärda saker som gäller tjejerna. Jag blir illa berörd. Jag får intrycket att han tycker det är synd om männen som värderas efter sitt organ, men att det är helt naturligt att tjejerna ska operera in plast i kroppen och se “perfekta” ut. Och att det är männen det är synd om för att branschen kräver stora organ, fast han skriver att aktrisen vid inspelningen han bevittnar gråter och blöder ur underlivet under tagning och att tjejerna säger att de helst vill jobba med “den mindre” killen.

För övrigt beskyller Andersson alla företeelser i porrfilm på marknadens efterfrågan. Alla vill tydligen ha förnedring och ansiktssprut. Samtidigt säger han att “amatör” är den näst vanligaste sökkategorin på en porrsajt. Hur går det ihop? Det säger i alla fall till mig att folk vill ha lite naturligare, mysigare porr. Men det är ju såklart mestadels fejkat att det är amatörer…

Jag tycker faktiskt det är vidrigt med en industri som filmar folk i onaturliga sexakter där det är större chans att de har ont och blöder än att de faktiskt njuter av det. Därmed inte sagt att det är skamligt med sexualitet och aldrig upphetsande med sexuella bilder – men varför måste porren vara så otroligt falsk?

Jag har inte riktigt återhämtat mig ännu. Det här som skulle vara min myskväll… Jag tror jag ska ta till knepet datorspel, brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna. Får se om det funkar. Borde äta nåt också…

Lämna en kommentar

Dålig kvinnosyn i Ally McBeal

Publicerat den 7 april 2006

Usch! Jag såg precis avsnitt 19 i säsong 2 av Ally McBeal, Let’s Dance. Det var så vidrigt!

Richard, John och Nelle försvarade en arbetsgivare som låtit kvinnor få veta att de inte längre var aktuella för delägarskap, med motivering att de blivit mödrar och därför arbetade färre timmar och prioriterade jobbet lägre. Åklagarsidan kallade in en feminist som sa att arbetsmiljön är diskriminerande mot kvinnor, för att man måste arbeta mycket för att lyckas. Diskrimineringen, menade hon, ligger i att kvinnor blir mödrar och lägger tid på familjen, inte män, och därför är arbetsklimatet skapat av män, för män.

Richard och John blev chockerade över att Nelle sa att alla kvinnor, däribland hon själv, inte vill bli mammor. I slutpläderingen sade Nelle att den egentliga diskrimineringen ligger i presumptionen att alla kvinnor vill skaffa familj och att de som inte vill det inte ska få fördelar för att de prioriterar karriären.

Jag tycker att diskrimineringen ligger i att kvinnor förväntas ta ansvaret för familjen medan männen satsar på karriären. Hur kan en feminist säga att familjebildande tar tid för kvinnor?!

Till råga på allt förstärktes manusskribenternas uppenbara syn på kvinnorollen genom att John förstod av Nelles agerande att hennes föräldrar skiljdes när hon var liten. Hur annars skulle en kvinna ha kunnat förlora önskan om familj och barn som finns djupt rotad i varje kvinna?

Usch!

…

Och givetvis förväntas Georgia förlåta Billy (sin man!) för att han kysst Ally. Och Billy försvarar sig såklart med att jättemånga män är otrogna och att han åtminstone inte hade sex, vilket han har haft tidigare utan att berätta det. Svin!

Suck!

Jag som brukar gilla Ally…

Lämna en kommentar

Hormonskräck och Securitas

Publicerat den 23 mars 2006

Imorse gjorde jag mitt första besök på Göteborgs Kvinnoklinik, för mina p-piller börjar ta slut. Jag pratade även med barnmorskan om min allmänna olust inför att stoppa i sig hormonpiller och hur jobbigt det är när alla vanliga biverkningar är så subtila att man inte klart kan säga om man har några. När jag känner mig deppig utan anledning, är det jag eller pillren?

Jag blev nästan förvånad över att bli tagen på allvar, för jag har fört dessa olustkänslor på tal de senaste två-tre gångerna jag har fått nya p-piller och varje gång har jag fått värsta p-pillerpredikan om hur jättebra det är att äta p-piller och hur fel det är av mig att tänka så. Sist fick jag till och med höra att min motvilja kanske berodde på att jag undermedvetet ville bli gravid! Herregud, jag blev faktiskt ganska sur, fast inte förrän efteråt… snäll flicka som jag är satt jag ju där och log snällt och gick med på att stoppa i mig otäcka hormoner i ett år till.

Men nu har jag fått en tid för att sätta in en kopparspiral! Jag har också recept på p-piller, så jag får fundera ett tag och bestämma mig i lugn och ro. Det känns onekligen fantastiskt att kunna använda ett hormonfritt preventivmedel. Inte lägre dos, hormonfritt. Jag trodde knappt det var ett alternativ, att man i princip måste ha fött barn för att rekommenderas spiral. Men tydligen är det ganska vanligt att man får spiral ändå idag, för att de blivit bättre och för att fler än jag (! tack barnmorskan för den bekräftelsen!) gärna avstår från hormonpreparat.

Det kan göra ont att sätta in den. Man kan också få rikligare blödningar. Men det finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det fungerar för just mig och jag tycker det kan vara värt det. Beslutet är inte oåterkalleligt.

Utöver hormonfriheten finns det andra fördelar: spiralen är GRATIS och sitter där den sitter i fem år innan man måste byta.

Jag tycker det är otäckt att stor del av befolkningen är hormonkontrollerad och att ungdomsmottagningar och kvinnokliniker delvis befolkas med hormonpreparatspredikanter som verkar få provisionslön baserat på hur många recept de lyckas skriva ut.

—-

Till något helt annat: Idag var jag och Jonas på Securitas infoträff om sommarrekrytering till deras väktartjänster. Jag var utan tvekan spädast på mötet och det såg länge ut som att jag skulle bli enda tjejen bland alla biffiga killar, men någon minut sent droppade det faktiskt in en tjej till. Fast jag var fortfarande spädast. Men vad gör det då? Jag hade ändå inte tänkt mig att bli den typen av väktare som avvärjer slagsmål, utan kanske snarare en stationär väktare som hanterar inpasseringskontroll och liknande. Jag tycker det verkar vara ett bra jobb – och så vore det ju tufft att få ha Securitasuniform och lära sig slåss med batong. :) Skämt åsido, vi ska söka båda två och har beställt personbevis och sjukskrivningsintyg som de vill ha. Onekligen något omständig ansökan, men det känns som ett seriöst och bra jobb. Vi får väl se hur det går. Söker allt jag hittar och hinner, förhoppningsvis får jag något sommarjobb. För övrigt dök det upp en annan intressant möjlighet idag… men det blir en senare historia, kanske.

6 kommentarer

Lindex: "We love boobs!"

Publicerat den 7 februari 2006

Efter Lindex tidigare kampanj We love bottoms! blev jag inte direkt förvånad när jag idag gick förbi affischerna som stolt proklamerade We love boobs! Men lite frustrerande är det allt, för vad de menar är så klart We love boobs as long as they look like these! Klädindustrin gör kläder som ska se bra ut på skyltdockor och modeller, inte för oss som ser ut på något annat sätt. Behöver man t.ex. mindre BH-kupor gör man bäst i att vara smal som en pinne och vilja ge Nalle Puh platsen närmast sina privata delar. Jag har härjat förut om mina svårigheter att hitta kläder (av alla sorter) som passar och jag vet att jag inte är ensam. Detta gäller främst kvinnor, även om vissa män säkert också har besvär, för manskläder är ju ofta är mer rymliga till stilen och ger därför mer utrymme för variation. Så som det ser ut idag ska ju kvinnokläder helst vara tajta och visa mycket hud, medan killar gärna får dölja sina kroppar. Jag gick förbi ett väldigt representativt skyltfönster med finkläder för båda könen – killskyltdockan hade kostym och tjejdockan en liten slinkig, kort klänning. Orättvist, tycker jag. Klart att det är svårt att känna att man duger… som kvinna tillhör man ju det dekorativa könet och “borde” leva upp till rollen.

Varför finns det inte kläder i mer varierade storlekar? Ska man bli tvungen att anlita skrädderier kanske, är det lösningen? Om alla gjorde det kanske det rentav inte skulle vara svindyrt heller… men idag är det ingen realistisk möjlighet.

Inte utan att jag blev lite glad av att läsa den Hare Krishna-serietidning som en kille på stan faktiskt fick mig att köpa. Du är inte din kropp är faktiskt inget dumt budskap… även om det såklart inte var det enda tidningen förmedlade.

.
.
.
…för övrigt är det grymt skönt att vara hemma redan vid 2! Kort skoldag och inget jobb. Nu ska jag förvisso plugga i ett antal timmar innan Maria kommer hit en sväng, men jag får ändå själv förfoga över min tid och jag har tillgång till mina saker, min musik och min mat i köket. Underbart!

Lämna en kommentar

Det där om könskvotering

Publicerat den 27 januari 2006

Nu har jag lite tid över och tänkte hålla mitt löfte att skriva mer om mina tankar kring könskvotering. När det gått så lång tid känns det nästan som att jag borde ha hunnit komma fram till något vettigt, men så är inte fallet… jag har helt enkelt inte haft tid. Jag är heller inte den sortens människa som gärna ger sig in i politiska diskussioner, vilket det här väl kan sägas vara. Dessutom är jag ju faktiskt helt oinsatt i ämnet och jag vet heller inte exakt hur Lars Einar Engström menar att kvoteringen ska gå till. Kommer man t.ex. själv att veta att man blivit inkvoterad? Kommer ens arbetskamrater veta det?

Min spontana reaktion är hur som helst precis den Julia skriver om: klart man inte vill bli inkvoterad någonstans, hellre vald. Vilken respekt kan man förvänta sig få som inkvoterad?

Å andra sidan skriver Lina: Det är ju redan så att män kvoteras in ganska ofta, även om det inte är uttalad kvotering så väljs de eftersom de är just män, och kvinnor väljs bort på samma sätt. Kvotering till kvinnors fördel är väl bara ett sätt att motverka denna “dolda kvotering”?

I ett vidare perspektiv kan det säkert vara bra med kvotering om man nu tror på att det löser problemen på sikt. Och problemen är alltså att kvinnor motarbetas och väljs bort i rekryteringsprocessen på grund av att de är kvinnor. Huruvida det faktiskt hjälper är ju svårt för mig att säga, eftersom jag inte har några exempel att lära av, men det känns spontant ändå som att man får “offra” de första som inkvoteras. För, som sagt, Engström konstaterar själv i sin bok att “ärvd makt följs ofta av förakt. Det man inte gjort sig förtjänt av ska man egentligen inte ha.” Och det är väl lite samma sak? Hur ska man känna självförtroende i sin yrkesroll när människor i omgivningen föraktar en för att man i deras ögon inte hör hemma där? Jag hör ofta att kvinnor måste kämpa hårdare än män för att bevisa att de duger, måste man inte kämpa ännu hårdare som inkvoterad kvinna?

Googlande i ämnet leder mig bland annat till ett blogginlägg hos Linda Skugge, som sätter fingret på ett orosmoln beträffande kvoteringen: kan det bli så att man måste anställa någon som inte är helt lämplig, bara för att man måste ta en kvinna?

På min utbildning, civilingenjör IT, är andelen kvinnliga studenter låg. Ännu lägre på hela sektionen, som även innefattar datateknikinriktningen. Jag har själv varit med i sektionens festeri under ett år då 5 av 15 var tjejer. Det var ovanligt hög andel kvinnliga medlemmar. När vi intervjuade kandidater till året efter var endast tre av 15-20 sökande tjejer. Vi tog in två av dem, för dessa två tyckte vi var lämpliga. Om det inte finns lämpliga kvinnliga kandidater måste det ju få bli fler män som kommer in, eller hur? Man kan väl inte behöva tillsätta alla kvinnor som råkar finnas till hands, bara för att det ska vara så?

Vart jag försöker komma är att om fördelningen är ojämn på utbildningarna så är den säkert det i arbetslivet också. Engström vill “införa en policy som slår fast att det ska vara lika många kvinnor som män på chefsposter” (se artikel). Ska detta gälla överallt, även där det inte finns lämpliga kvinnor? Givetvis vore det ju fint om alla miljöer var jämnt könsfördelade, men så är det ju faktiskt inte.

För mig finns det många tveksamheter kring detta. Jag får kämpa lite för att inte glida in på ett sidospår nu och prata mer allmänt om taskig kvinnosyn, för det är ju trots allt det som allt bottnar i. Men nu var det bara kvotering jag skulle skriva om den här gången och så här ser mina funderingar ut just nu.

6 kommentarer