Etikett: Tyckt & tänkt

Man ska tydligen lägga 600 kr i månaden på sitt hår, utöver kostnaden för att gå till salong, för att hålla det “hyfsat välvårdat”. Det skriver Karolina Lassbo i ett inlägg som länkades från Språkmakargatan, som jag läser.

Wow…

Jag brukar försöka klippa mig varannan månad för 200 kr gången. Men det räknades ju inte… så… tja, schampo? Säg att jag använder en flaska i månaden och inte tar det allra billigaste.

30 kr.

Med lite välvilja kan jag säga att jag även äter (fast inte just nu, men kanske när vi köpt nya…) Vitamineral mycket för hårets skull. Jag började i alla fall när jag tyckte att jag tappade för mycket hårstrån. I runda, frikostiga slängar blir det max en månadskostnad på 40 kr till.

Tja… jag köpte en hårborste för ett par år sen…?

Nej, jag kommer inte upp i mycket mer än 70 kr.

Det är väl därför jag alltid tycker att mitt hår är risigt.

Jag tycker att jag läser så mycket negativt om kärlek i bloggar. Jag har läst om människor som talar illa om sina respektive och gärna piffar upp vardagen med lite otrohet. Jag har läst om singelmänniskornas många misslyckade försök till tvåsamhet. Jag har läst berättelser om dåliga ex. Och idag läste jag en fruktansvärd otrohetsberättelse skriven av offret på Otro. Jag mår dåligt.

Det är klart att kärlekskatastrofer är mer intressant att läsa om än lyckliga förhållanden som flyter på felfritt. Sensationalism “säljer”. Men jag kan känna att det är väldigt, väldigt skönt att emellanåt trilla in hos någon som berättar hur mycket hon eller han älskar sin partner och hur bra han eller hon är. Det känns skönt att veta att inte alla är usla mot varandra. Så det här får bli mitt positiva inlägg om kärlek:

Jag är otroligt lyckligt lottad som har min Jonas. Han är underbar! Jag är fortfarande sprudlande förälskad, fast vi varit tillsammans i drygt två år. Jag kan inte låta bli att tala om för honom hur mycket jag älskar honom och hur bäst han är, flera gånger varje dag! Han är mitt lyckopiller, för ingenting är ett säkrare kort för att få mig på bättre humör än att kramas med min Jonas. Jag kan aldrig få nog av honom och det blir aldrig tråkigt när vi är tillsammans. Det är klart att det gör ont att älska ibland – när man blir rädd att förlora honom eller när man helt enkelt inte får nog – men min Jonas är det bästa och viktigaste jag har. Jag vill alltid vara med honom, kan inte föreställa mig ett liv utan honom. När jag tänker på honom blir jag alldeles varm och det pirrar och bubblar i mig!

Jag älskar Jonas!

Man väljer hur man reagerar på saker, har jag hört. Man behöver inte må dåligt för man kan välja att strunta i saker. Men hur tusan ska det gå till att ignorera det faktum att vi lever i en ytterst märklig värld med avseende på könsroller (för att trycka in hela problemet i ett inte alls särskilt sammanfattande ord)?

Jag skulle tycka det var enormt skönt att slippa påminnas om att den här världens sjuka kvinnosyn varje dag, slippa rivas sönder inombords av ilska/uppgivenhet/mindervärdeskomplex/deppighet eller vilket symptom jag nu får just den gången (oftast en blandning).. Men det är överallt, hela tiden.

Idag har jag:

– Läst en löpsedel “äldre män våldtar yngre kvinnor”*

– Blivit föreläst om japanernas toktaskiga kvinnosyn

– Tvingats se halvnakna, perfekta kvinnokroppar i reklamsammanhang över hela stan

– Läst i Metro om en handikappad man som förespråkar statliga bordeller

– Fått höra om kvinnans förtryckta roll i Turkiet

– Läst ett blogginlägg om hur svenska kvinnor förväntas vara lättfotade sexmaskiner av män från andra länder (England i sht)

Jag vill inte behöva må dåligt och uppröras av sånt här vareviga dag.

Det är ett jobbigt, omöjligt ämne. Det tjänar ingenting till att diskutera, för varje gång blir slutsatsen att världen är förjävlig (i det avseendet) men att det inte går att göra något åt det. Jag blir så trött. Jag orkar inte ens skriva om mina mer specifika tankar kring vad jag sett idag, jag vet att det inte leder någonvart.

På sätt och vis vore det bättre att vara ordentligt förtryckt och inte veta bättre. Det är så otroligt frustrerande att känna att världen är FEL mot kvinnor**, men inte kunna göra något åt det.

* skulle inte förvåna mig om jag får sökträffar från google på det här… jävla värld.

** därmed inte sagt bara mot kvinnor om nu någon skulle vilja hoppa på mig med den klassiska motkommentaren att det faktiskt finns annat skit i världen också

Disk är verkligen det största irritationsmomentet här hemma. Vi har som regel att en lagar mat och den andra diskar, men där slutar det vi är överens om. Jag försöker ta disken direkt (efter middagen, frukostdisken brukar oftast få stå över dagen), medan Jonas sätter sig vid datorn och helt glömmer bort den. Ibland står den i några timmar, andra gånger längre än så. Är disken kvar när det är middagsdags nästa gång brukar jag laga mat igen (jag vill ju inte “ärva” hans diskberg!) och så byggs berget på ytterligare. Mycket längre än så går det inte att vänta, för sen är allt vi behöver använda odiskat.

Jag lider av att se diskberg, eller porslin lämnat i vardagsrummet. Det kryper i kroppen på mig och jag blir på dåligt humör. Tycker inte om att vistas i rummet. Jag tycker inte att jag är pedantisk på något vis, men ett visst mått av ordning får det väl ändå vara?

Skräp är något som bygger på diskberget och jag tycker därför att man ska göra sig av med det så fort som möjligt. Han har faktiskt bättrat sig på den punkten: numera slänger han lökskal direkt. Men annat står ofta och skräpar: ölburkar, mjölkpaket, äggskal, konservburkar… Det ser otrevligt ut och dessutom är det ju så mycket lättare att diska förpackningarna innan resterna torkat fast! Och eftersom jag diskar mina vill jag ju inte diska hans också!

Nu har jag just varit irriterad och ledsen igen, precis när Jonas skulle åka bort över helgen. Det känns inte alls roligt. Jag kom hem igår och möttes av ett gigantiskt diskberg i köket och flera tallrikar och glas i vardagsrummet. Disk från middagen innan, som enligt min mening borde ha diskats då, samt det Jonas samlat på sig under dagen. Jonas hade mycket att förbereda inför helgen och förvarnade om att han kanske inte skulle hinna med disken. Jag sa att det var ok, men det vore ju bra om han hann. Kommenterade hans vardagsrumsdisk, som förblev stående tills jag senare tog in den till köket (fast han hjälpte faktiskt till när jag inte kunde bära allt samtidigt).

Så idag efter frukosten började jag diska, för att bli av med eländet. Jag kunde ju verkligen förstå att han hade mycket att göra igår, men jag kan verkligen inte acceptera att få ta hand om ett gigantiskt berg med intorkad disk, bara för att han pillade dator i stället för att diska i förrgår. Och givetvis fick jag fixa med ölburkar, mjölkpaket och en äggkartong som stod framme… Så jag kände irritationen växa när jag stod där och långsamt arbetade mig igenom skiten. Fan! När han gick kunde jag inte låta bli att ryta och gnälla och kramade honom farväl med tårar i ögonen.

Inte okej!

Vad ska man göra? Kan jag lära mig att bli mer tolerant mot diskberg? Ska jag behöva det? Går det ens att hitta en kompromiss eller blir jag inte nöjd ändå (han slänger ju trots allt lökskal sedan länge…)? Hur mycket kan jag kräva att han anpassar sig, om han nu verkligen inte bryr sig?

Det känns så TRÅKIGT att krångla om såna här grejer. Känner mig som en surkärring. Men vad ska jag göra? Jag vill inte vara irriterad över disken så ofta som jag är! Jag vill inte få “kryp i kroppen” för att det står disk framme! Jag vill inte behöva slänga hans skräp eller diska saker när jag behöver använda dem i matlagningen. Jag vill ha svängrum och rent omkring mig när jag lagar mat och inte behöva tränga ihop mig på den bortre lilla bänkskivan för att det är det enda stället där disken inte tagit över.

Jo, alltså… först tänkte jag inte alls skriva det här… men… nu gör jag det i alla fall, när det gått några dagar. Fast det känns fortfarande lite otäckt…

Jag blir sugen på konstiga saker ibland. Som falukorv, fast jag inte äter kött. Det är ganska frustrerande och jag tänkte helt enkelt att nu när jag är ensam hemma är ett bra tillfälle att passa på och välkomna dessa underliga lustar, för att förhoppningsvis bli av med dem.

Så alltså… i måndags efter skolan handlade jag. Ner i korgen slank den minsta falukorv jag kunde hitta, efter att jag stått och haft ångest vid hyllan ett tag. När jag väl plockat på mig den såg jag till att lägga någonting över den, så att ingen skulle se. I kassan förväntade jag mig nästan att kassörskan skulle utbrista “Men den här får du ju inte köpa! Nu kallar jag på vakten!”. Jag var en skurk, helt enkelt.

Hur har jag egentligen fått såna känslor inför kött? Jag som inte ens kallar mig vegetarian, utan säger att jag äter det jag känner för, men att jag inte känner för att äta kött.

Att jag passade på när Jonas var borta var delvis för att vi ju brukar äta ihop och han garanterat inte skulle vilja äta korv. Men också för att slippa se honom i ögonen och berätta att jag valt att äta ett stycke nedmalda, ihoppressade döda grisar. (Hoppas att han älskar mig även om han skulle råka läsa det här…) För Jonas är det på allvar det här med vegetarianism och att till varje pris avstå från att äta saker som haft en mamma. För egen del är det egentligen mest att det känns bra att äta vegetariskt och att jag alltmer vant mig vid det.

Och hur var det då, att äta korv? Först reagerade jag på att den kändes så fet, sådär som falukorv gör. Rå (eller ja… den är ju kokt från början) falukorv, jag tycker bäst om den som den är. Men… sen var det faktiskt helt okej. Jag åt knäckebröd med falukorv och det var gott. Även om jag gjorde mig av med den så fort jag kunde och gick till soptunnan med bevismaterialet…

Egentligen borde jag väl testa köttfärs också, eftersom det är något jag verkligen gillat och jag tycker inte att de vegetariska alternativen funkar lika bra. Men där kommer en ytterligare försvårande faktor in i bilden: man köper det rått, okej? Hur länge sedan är det jag handskades med rått kött? Det bär emot, jag har börjat tycka att det är riktigt vidrigt.

Hur som helst så har jag haft lite jobbiga tankar nu kring mitt matätande. Det finns verkligen saker jag skulle vilja äta som inte finns i vegetarisk form på ett tillfredsställande sätt. Men det är inte så att jag vill äta kött, egentligen… men… men… det är besvärligt! Jag vill ha tuggmotstånd! Jag vill ha sälta, utan att behöva salta dit den själv! Jag vill ha saker i stora stycken! Jag vill ha något annat än halloumi som någorlunda uppfyller de kraven…

Suck. Det skulle kännas jobbigt att vara vegetarian med Jonas men äta kött annars. Det vill jag inte. Varför kunde jag inte bara hatat falukorven då? Jag vill vara helt nöjd med att äta vegetariskt.

Jösses, falukorv.

Jag tycker att balkonger är lite läskiga. Jag brukar föreställa mig att ramla ner – fast egentligen inte att ramla, utan att plötsligt klättra över kanten och låta sig falla. Varför får man sådana infall?

Ännu värre är om man står och håller i ett barn och får infallet att slänga ut det över kanten. Det vore riktigt, riktigt dåligt.

Vilka underliga saker man tänker på ibland.

Jag, i säkerhet på vår balkong?