År: 2005

Verkligen på tiden med en Hitchcock! Den här gången handlar det om en oskyldig familj som blir indragen i en otrevlig härva. På en resa börjar de umgås med en smått märklig man, som sedan under ännu märkligare omständigheter avslöjar information för pappan, information han helst velat slippa känna till… För att han inte ska föra den vidare kidnappar bovarna familjens lille son och föräldrarna har inget annat val än att själva försöka leta rätt på honom.

Bra, som vanligt. Dock känns det som att filmen innehåller tafatta försök till komiska inslag, som mest faller platt. Till exempel när mannen och hustrun går på restaurang och ska byta plats med varandra och mannen råkar sätta sig på fruns klänning och sen nästan välter han bordet och… ja, då känns det nästan bara för mycket och jag får svårt att ta filmen på något större allvar. Men det tar sig. En helt okej Hitchcock, blev det till slut.

Jag gillar idén och det var väl därför jag fastnade för beskrivningen av filmen. Travis har varit spårlöst försvunnen i fyra år när hans bror Walt får ett samtal om att en stum man hittats i “the middle of nowhere” i Texas. Det är Travis och Walt åker för att hämta honom och lyckas efter många om och men prata med honom. Situationen kompliceras över att Walt och hans fru tagit hand om Travis unga son Hunter och att Hunters mamma också är försvunnen.

Mmm. Tuff idé. Men jag tycker man får hintar som inte används senare – eller så övertolkar jag. Jag har svårt att förstå vad personerna tänker och tycker, när de gör konstiga saker. Jag grips inte riktigt.

Meg Altman (Jodie Foster) har blivit dumpad för en annan kvinna och flyttar till ett nytt hem tillsammans med sin dotter. I huset finns ett “panic room”, det vill säga ett gömt säkerhetsrum där man kan gömma sig för inkräktare. Gissa om de får använda det?

Jag såg filmen beskrivas som en mörk variant av Home Alone för vuxna och det är väl en ganska bra beskrivning. Tre bovar kommer till huset i tron att det är tomt, för de vill hämta något från just det där hemliga rummet. Men var gömmer sig kvinnan och barnet? Och givetvis kan de inte bara låta dem gå om de kommer ut, eftersom huset har övervakningskameror och de fastnat på band. Krångligt.

Filmen funkar definitivt som en thriller att underhålla för stunden.

Jag blev tvungen att se den här filmen, för jag tycker mig ha sett lovord överallt. Och visst… den har sina poänger…

Det handlar om oceanografen och dokumentärskaparen Steve Zissou, spelad av den alltid mysige Bill Murray, som ska hämnas på en märklig haj som dödade hans partner. På vägen hamnar han på en (för) lång rad sidospår och hittar sin förlorade son, eller åtminstone en person som kan vara hans son.

…men jag orkar inte riktigt med den. Mycket meningslöst hattande hit och dit. Gillar man den här sortens stillsam, meningslös humor, så visst… men jag tycker att det blir väldigt utdraget i det här fallet. Nog för att Bill Murray är härlig, men… mja. Inga svindlande lovord från mig.

Jag såg den här filmen när den var ny på en pampig biograf i Stockholm. Det var skön stämning i salongen och folk skrattade. Upplevelsen var bra, men inte ens då ville jag väl beskriva filmen som något mer än en charmig bagatell.

Det handlar om Roro (Josef Fares) som är en andra generationens invandrare med svensk flickvän (Tuva Novotny). Familjen vet såklart inte om flickvännen och tycker att han ska gifta sig med Yasmin. Yasmin ska skickas hem till Libanon om hon inte blir gift snart, så för hennes skull och för att slippa tjat går Roro med på att de ska spela med och säga att de ska gifta sig, för att ångra sig i sista sekund. Men förberedelserna för bröllopet drar igång med väldig fart och Roros flickvän är intet ont anande. Dessutom handlar filmen om Roros svenska kompis (Torkel Petersson) med erektionsproblem.

Ibland känns dialogen så krystad att jag skruvar besvärat på mig. Det är meningen att man ska skruva besvärat på sig när man ser filmen, men inte av dialogen utan för att karaktärerna ideligen utsätts för pinsamma situationer. Lite kul är det. Lite charmigt. Men… en bagatell. Faktiskt ganska överskattad.

Film noir! Michael O’Hara (Orson Welles) räddar en bedårande dam (Rita Hayworth) i knipa och faller pladask. Trots att hon är gift flirtar hon med sig honom som matros på makens yacht, där det smids ondskefulla planer och ungefär alla vill sätta dit O’Hara för egna brott.

Något som stör mig genom precis hela filmen är Welles pinsamma försök att prata med irländsk dialekt. Jag vill skrika åt honom att sluta, för h-e! Det låter bara fånigt…

…men för all del, filmen hade kunnat vara bra ändå. Tyvärr är den bara sådär. Det är en del snabba hopp där jag inte alls förstår hur folk listat ut vad de just fått veta och det är inte så kul. Känns inte alls lika finurligt snyggt “nu faller allt på plats” som jag tycker man kan vänta sig av filmerna i denna genre.